Förutfattade uppfattningar

Igår var jag på rutinbesök hos min husläkare (hon som jag klagar mycket på men som ibland kan vara så pass vettig att jag inte kommer mig för att krångla med ett byte), och i slutet gled samtalet in på andra läkares försök att klassificera mitt konstiga tillstånd som psykosomatiskt. Min läkare har sedan länge slutat ställa den till synes obligatoriska frågan "Hur har du det hemma?", som verkar vara en kombination av "Lever du i ett misshandelsförhållande?" och "Hur står det till psykiskt?", eftersom hon får samma, emfatiska, svar varje gång: "Tack, jättebra!" Och det är jag tacksam över, eftersom jag faktiskt lever i ett bra förhållande och trots allt märkligt i min kropp är i ganska god balans. Det kan bli ganska tjatigt att behöva försäkra folk om det, faktiskt.

Men igår sa hon något som först inte gjorde något större intryck, men sedan, lite efteråt, fick mig att börja tänka. Hon sa: "Ja, redan på bvc tänkte jag och bvc-sköterskan att ni var en så gullig familj." Ja, jo. Fina barn och två föräldrar som älskar varandra. Så vet jag att det ser ut. Så är det ju. Men hon kan faktiskt inte veta att ytan stämmer med innehållet.

Ja, jag vet. Det kan se ut som att jag först klagar på att få frågan, sedan på att inte få den. Men nej. Jag är glad över att slippa frågan, men jag är osäker på om det är bra att en läkare återspeglar ytan. Jag kunde ju ha varit någon vars partner misshandlade mig, psykiskt eller fysiskt, men bara inte kommit så långt att jag vågade tillstå det. Och då hade jag förmodligen dragit slutsatsen att i alla fall inte berätta något för min läkare.

Trevligt, ja. Proffsigt, nja.

Bra och dåligt

Regnet trummar mot fönsterblecket och jag känner mig bekvämt dåsig efter att ha tränat. Snart ska jag göra kaffe med min nya favoritmacka: finncrisp med brie, och sätta mig i soffan med det jag behöver läsa inför ett jobb jag ska göra.

Skön eftermiddag för hemmaarbetare? Absolut. Om det inte vore så illa att jag måste ge mig ut i rusket om en timme ...