måndag 28 september 2009

Tråkigt tråkigt!

Sonen kompletterar sedan någon månad sin fråga "Vadå?" med påståendet "Det är tjåkigt!". Det är förklaringen till allt – till varför han inte vill bada, varför han inte vill gå till dagis (vilket han inte vill mellan uppstigande och avgång till dagis), varför han inte vill lägga pärlplattor/rita/pussla när han ville lägga pärlplattor/rita/pussla alldeles nyss när syrran gjorde det, varför han inte vill lägga sig fast han är trött, varför ... vad som helst.

I dag, som är dagisfri eftersom förskolan har planeringsdag, är dock en tjåkig dag även för dottern. Farmor som tar eftermiddagspasset ringer och frågar vilka byxor Sötpricken ska ha, och i bakgrunden hör man inte bara Gullpånkens survrål från trappen utan också Sötis klagande röst.

– Hur går det? frågar jag farmor.
– Jodå. Men de är lite ... sura.

Det sällskapet ser jag fram emot i kväll.

Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus

Vete sjutton var tiden tar vägen. Nu har det plötsligt gått en vecka till.

När jag var ung – inte längre går det att säga "yngre" – fnös jag åt mormor som så ofta klagade på att tiden gick så fort. "Rätt som det är har det gått ett år utan att man märkt det", kunde hon säga.

Vilket larv, tyckte jag. Tiden går som den gör, varken snabbare eller långsammare.

Så kategorisk kan man vara när man är 17, inte när man är 40. De senaste tio åren har tempot stadigt ökat, och nu rusar tiden fram med snälltågsfart. Hur det ska bli när jag är 73 vill jag inte ens tänka på.

(Man blir allmänbildad av att blogga. Inte visste jag att det var Virigilius som yttrat orden som för det mesta kortas till "tempus fugit", tiden flyr. Men det visste Wikipedia.)

fredag 25 september 2009

Äpplen och päron

Förra veckan när jag kräktes lite på Anna Anka var det inte hennes liv som lyxhustru i Hollywood – eller Beverly Hills, kanske man får förmoda – som jag tänkte på, utan bara att hon betedde sig som en riktig skitstövel. Både mot barn och mot anställda. Och hennes inlägg på Newsmill fick mig att skratta högt – bitch javisst! Själva "sakfrågan" var ju bara för absurd att ta på allvar.

Så det är med stor förvåning som jag inser att diskussionen efter programmet och Newsmillartikeln har kommit att handla om hemmafruar. Hur hänger det ihop? Vad har det begreppet egentligen kommit att omfatta? Hemmarfruarna är visserligen en familjesocial parentes från mitten av 1900-talet, men nog har de rätt till sin egen historieskrivning.

Min mormor var hemmafru på riktigt. Det var på 1940-talet ett sätt att klara sig: morfars inkomster inte tillräckligt stora för att försörja familjen obehindrat, och de inkomster mormor kunde komma upp i som okvalificerad arbetskraft var mycket små. Hon lagade maten från grunden – och då handlar det inte om att göra potatismos på potatis i stället för på pulver, utan om såna matvaror som de flesta idag sällan tänker på som halvfabrikat. Hon syltade och saftade, bakade bröd förstås, gjorde korv och inläggningar.

Och så skötte hon familjens kläder. Sy dem kunde hon inte, men hon lagade och lappade, gned och tvättade, grät när sonen kom hem med hål på knäna för andra gången samma vecka, sydde in och om, lade ner och upp, gömde fransiga fållar. Inte för att göda någon romantisk föreställning om det manuella arbetet, utan för att familjen skulle klara sig. Morfar hade det tunga ansvaret att dra in pengarna, mormor hade det lika tunga att se till att de räckte.

Mormors hemmafruliv var inte ett politiskt motiverat val, det var knappast ett val alls. I det samhälle som var då, var det den enda lösningen. Alternativet för dem var inte att hon skulle arbeta, utan att de inte skulle bilda familj alls.

Så låt ankan och hennes vapendragare kvacka vidare, men blanda inte in hemmafrun. Hon har ingenting med lyxhustrur utan stil och klass att göra.

torsdag 24 september 2009

På rymmen

Jag stack ut till landet en dag före resten av familjen, för att få lite ro i huvudet. Tyvärr har jag bomull i det också, eftersom förkylningen jag kånkat runt med i halsen de senaste veckorna har brutit ut.

Nu regnar det som fan, men det gör inget.

Trixigt att fotografera regn. Särskilt när kamerans batterisymbol blinkar rött på ett synnerligen aggro sätt.

onsdag 23 september 2009

En bra mamma

Aldrig känner jag mig så mycket som en bra mamma som när jag talar om för mina barn att jag älskar dem, och de allvarligt nickar ja till min lite slarvigt påhängda fråga "vet du det?".

Kom jag att tänka på apropå Ellens samtal.

måndag 21 september 2009

Magar och femåringar

Jag var ensam med barnen i helgen. Och har haft en del snabbjobb. Därav tystnaden.

I dag känner jag mig trött och gammal. Vet inte riktigt varför det blev så, men det knakar i knäna och molar i huvudet. Strax efter lunch fick jag snurren framför datorn utan någon direkt orsak – såg upp lite för fort, kanske? Men det gick över. I stället började magen bröta. Det gjorde inte ont och inga akuta toalettbesök krävdes, det bara kändes som om någon därinne beslöt sig för att slänga ut kafferesterna, fimpa ciggen och sätta igång och skyffla.

Det gick över, som tur var. Gillar inte att hämta på dagis med hotfull mage, det kan ju ta en evinnerlig tid och hur får man en femåring att skynda sig hem? Svårt, svårt. Treåringen sitter, en aning skämsigt för oss som alltid satt egen gång högt, i barnvagnen och kan springköras vrålande if needs be.

I dag hade vi en extra femåring med oss hem. Hon var lätt att ha och göra med, och inga större bråk utbröt mellan Sötprick och Gullpånke. Däremot skötte jag mig inte lika bra; vid matbordet råkade jag servera Sötpricken först, varpå gästen hov upp sin röst:

"Du Malin, du kan ju komma ihåg till nästa gång att man ska bjuda gästerna först!"

Jag kunde förstås inte göra annat än att böja nacken och erkänna the error of my ways. Det är hårt att bli tillrättavisad av en femåring. Å andra sidan tyckte hon att vår stora kristallkrona var "bedårande".

Det är plus och det är minus!

fredag 18 september 2009

Sårad

I eftermiddags tog jag ett steg åt sidan för att återgå till position framför mackan jag höll på att breda, och kände hur något skar in i foten. En vass bit bröd? En spetsig sten? Någon slags tagg?

Nej, det gjorde för ont. Så jag lyfte foten och kollade under. Något underligt brunt satt liksom inbäddat i foten. Jag kände efter. Glas. Var kom det ifrån? Jag drog lite i det men fick inget grepp.

Helt plötsligt kände jag en gnutta panik som började bubbla. Det är inte bra att man inte får ut saker som fastnat i ens fotsulor. Jag hoppade på ena foten in på toaletten där det finns en pincett. Men det gick inte att få något grepp om glasbiten, särskilt inte som om blodet rann rätt friskt. Några ångestgnyn senare kom jag på att liksom rulla ut glasbiten. En 3 x 5 mm stor grönaktig flisa var det.

Jag förband med toapapper och sårtejp, och en timme senare när jag skulle hämta barnen gick det att byta ut mot ett plåster och faktiskt gå på foten. Men nu ömmar det.

Maken som var på väg till Göteborg kunde i alla fall lösa gåtan varifrån glasbiten kom. En flisa saknades i halsen på vinflaskan som vi drack igår, men han trodde inte att det var en ny skada. Icke, alltså.

Trots allt var det väl bra att det var jag som klev på flisan och inte ett av barnen.

torsdag 17 september 2009

Grundläggande behov

Jag behöver åka till London. Jag behöver åka till London.

Foto: Jonathan Bowen

Jag bara måste åka till London. Varför är jag inte i London NU?!

(Utbrottet orsakades förresten av Laurie R. Kings senaste blogginlägg.)

onsdag 16 september 2009

Lisbeth Salander är inte en riktig kvinna

Ja, tyvärr måste jag meddela att Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna. Kan kanske vara svårt att tro när man ser Män som hatar kvinnor, för hon ser ju så levande ut! Men ni förstår, kära människor, det är en skådespelare som gestaltar Lisbeth.

Lisbeth Salander är alltså en fiktiv gestalt, hon är en författares litterära skapelse, en person som den författaren har satt ihop utifrån en idé. Den idén handlade bland annat om en vuxen Pippi Långstrump, en Pippi med en dramatisk och förvriden barndom, utsatt för ständiga svek och återkommande psykiskt och fysiskt våld, en Pippi vars mamma inte bodde i himlen utan i sin egen värld, på psyket, en Pippi vars far inte var en saknad trygghetsgestalt, utan ett psykopatiskt monster. Helt enkelt såg han framför sig en kvinna med superkrafter, en hämnande ängel, en naturkraft som vänder motgångar till sin egen fördel; han författade dessutom en kvinna som besitter många stereotypiska manliga drag och som möter en man med stereotypiska kvinnliga drag.

Tror ni att Stieg Larsson avsåg att vara realistisk när han komponerade Lisbeth Salander? Tror ni att hon skulle vara en skildring av en typisk instabil kvinna under förmyndarskap? Det tror inte jag.

Men det tror visst Rigmor Robèrt.

måndag 14 september 2009

Kvack kvack!

Vi roade oss med att titta på Svenska Hollywoodfruar på TV3. Förväntningarna var inte särskilt stora (och vi valde trean framför CSI New York på femman för att, som maken sa: "CSI NY vet vi är kasst"), och programmet motsvarar dem precis. Och sådan förväntansuppfyllelse måste man ju gilla!

Vad vi inte gillar är Anna Anka. Maken till korkad och otrevlig människa får man leta efter. Dryg och gnällig, och snackar skit om sina anställda när de sitter några stolrader bak – på svenska i och för sig, men hallå!

Man känner helt enkelt för att ge henne en fet smäll. Pardon my French.

fredag 11 september 2009

Småsnålt

Närmaste grannarna på nedre botten har flyttat i dag. De behöver större, för de väntar barn.

De har sålt en lägenhet för 2.900.000 spänn, köpt en ny för säkert minst 3.500.000 och hon är gravid. Men de flyttar med hjälp av kompisarna.

Varför snålar man in på en kostnad på kanske 10.000 kronor, när man jonglerar med miljoner?

Spooky!

I morse fick maken påminna mig om att det var åtta år sedan planen flög in i World Trade Center (och vår sjuåriga förlovningsdag, för den delen) – jag är helt lost när det gäller datum och sådant just nu!

Alldeles nyss passerade ett flygplan över mitt huvud, som det gör ofta eftersom lokalen ligger under inflygningen till Bromma (precis nu kommer ett till), och jag mindes min dröm från i natt.

Vi var ute på landet. Sötpricken låg och sov i mormors rum, och jag satt på min plats vid bordet, med ryggen mot fönstret. Plötsligt märker jag en flygplansskugga som (ologiskt) går över mig, och vänder mig om och tittar ut. Ganska mycket längre bort ser jag hur flygplanet plötsligt viker ner mot marken och, utom synhåll bakom grannskogen, kraschar med nosen före. Stor explosion, vi springer bort från fönstren, jag minns att Sötpricken ligger där i rummet med fönster mot kraschen, och så kommer en massa vrakspillror och sten flygande som projektiler genom glas och väggar. Jag rusar in till Sötis, som lyckats undgå att bli träffad av något, och lyfter upp henne.

Drömmen fortsätter med konstiga biltransporter och köer på motorvägen, men det minns jag bara vagt. Men är det inte spooky att jag drömde en sådan dröm just natten till idag!?

Kroppen först!

Häromdagen på gymmet hörde jag ett samtal mellan ägaren/receptionisten/yogainstruktören och en kund. De verkade känna varandra lite.

"Det är nog för att jag skäms lite för att jag lägger så mycket pengar på träningen", sa kunden.

Nu såg den kvinnan ut som om tränade lite för mycket och åt lite för lite, det ska erkännas. Men jag kände igen tanken. En rätt ansenlig del av mina magra inkomster går till tränings- och kroppsrelaterade saker: gymavgiften, träningskläder, skor, massage, fotvård (ja, fotvård, inte pedikyr, det är för amatörer), ansiktsbehandling, klippning, naprapat, och så vidare, med mera, etcetera. Ja, över huvud taget lägger jag relativt sett mycket pengar på mig själv.

Men jag ska inte skämmas, det ska jag inte. Jag ska inte ens börja rapa upp alla de saker som jag inte lägger pengar på alls. Det handlar ju om hälsan! Både den fysiska och den mentala hälsan.

Så det så.

torsdag 10 september 2009

Hjärtat i halsgropen

I går satt jag och jobbade när maken ringde. De hade hört av sig från dagis och ville att vi skulle hämta – Gullpånken hade somnat före fruktstunden! Bara sådär liksom.

Först hade hans kompis kommit och påkallat pedagogernas uppmärksamhet – det var något med pånken, exakt vad kunde kompisen inte säga. Pedagog S följde efter kompisen, och hittade pånken under rutschkanan där han satt och gned sig i ögonen.

Han lät sig lyftas fram men ville inte låta sig inspekteras i ögonen. Till slut lyckades de övertala honom att öppna ögonen (läs: bända upp dem) för att kunna kolla dem, men där fanns inget att se. För säkerhets skull sköljde de ögonen – så gott det gick – men han fortsatte gnida. Och så plötsligt bara somnade han, i pedagog Y:s knä. Omöjlig att väcka. Då ringde de.

När maken kom och hämtade satt han i Y:s knä och var jätteglad, hade precis vaknat. På vägen hem måste de handla lunch, och då sprang han omkring på Ica med full fart. När farmor, hastigt inkallad, kom, sprang han runt i lägenheten och tjoade. Och sedan var han som vanligt hela dagen; ögonkliandet slutade när han sovit middag.

När jag kom hem vid fem försökte jag fråga vad som hänt. Hade kompisen råkat slänga grus i hans ögon? Nej:

"Det var den vinden som blåste *swooosh-ljud* det där!" *lägger handen för ögonen och grimaserar*

Varför han plötsligt somnade är ett mysterium. Kanske var det som Ellen föreslog på Facebook, att det var John Blund som var framme. Eller så var det ett litet blodsockerfall – han hade ätit dålig frukost – som i kombination med uppståndelsen som orsakade den överraskande sömnen. Varför han inte ville öppna ögonen så att pedagogerna kunde kolla, var i alla fall uppenbart.

"Det var tjåkigt."

onsdag 9 september 2009

Blå augustisammet

Jag var precis ute och köpte fetaost (grekisk pastasallad beställd som matsäck till Sötprickens utflykt i morgon). Himlen är sammetslen och djupblå mot stadens ljus, och från uteserveringarna bredvid och mittemot hörs prat och skratt.

En perfekt sensommarkväll. Om man bara kunde ha stannat kvar ute i den.

måndag 7 september 2009

Dagens ungdom

Usch vad jag blev ledsen när vi fick följande i ett infobrev från förskolan:

I torsdags 3/9 vid 16.00 tiden var ett gäng ungdomar här och slog sönder en del av barnens leksaker samt öppnade grinden mot Vasaparken och försökte locka ut barnen med godis. En av pojkarna drog ner byxorna och blottade bakdelen. Det förekom också en del skrik och obscena gester.
Vi såg till att få barnen inomhus och har polisanmält händelsen.

Inte så mycket för förskolebarnen, hur konstigt och potentiellt skrämmande det än kan ha varit – vi hade redan hämtat våra så de var alls inte utsatta – utan för "ungdomarna".

Skitungar, tänker jag. Jävla skitungar som ska jävlas med och förstöra för småungar, såna som de själva var för inte så hemskt länge sedan. Men det som slår mig sedan är att det är något som saknas hos de där "ungdomarna": Någon slags empati. Ett minne av hur det var att vara fem år och världen utanför det invanda var stor och ofta obegriplig. Förmågan att sätta sig in i andras situation. Och spärren som säger att man inte ger sig på den som är mindre och svagare.

Så sorgligt. Jag kan inte ens sätta etiketten "Skitförbannad" på det här inlägget.

söndag 6 september 2009

Dagens m'allå!

När vi har varit på landet försöker jag läsa ikapp lördagens och söndagens DN. Ofta lyckas jag inte med båda, så jag ligger en dag efter hela veckan. Kan i och för sig vara praktiskt när vi ska ut helgen efter också – då får jag med mig fredagens olästa tidning så jag har något att läsa på lördagsmorgonen.

Alldeles nyss började jag alltså bläddra i lördagstidningen och hittade genast något att få blodstörtning över. I en artikel med rubriken "Barn över tre år bör få influensavaccin" klagar ett föräldrapar över barn under tre år inte ska vaccineras. Eftersom artikeln inte finns på nätet (varför?) citerar jag – och kursiveringarna är mina:
Anders Kärrström är pappa till Tindra, snart två år. Han och hans fru Nina tänker inte vaccinera sig mot svininfluensan, men hur de skulle göra med Tindra hade de inte bestämt än. Nu har beslutet tagits åt dem. Barn under tre år väntas kunna få svårare komplikationer av svininfluensan än äldre, men ändå bör de inte vaccineras, skriver Läkemedelsverket. Skälet är att man inte vet vilken dos man ska ge.
– Man blir orolig när man läser tidningarna, jag orkar inte lyssna på medierna längre för de bara spär på allting. Det blir svårt nu när hon inte får vaccineras, jag vet inte vad vi ska göra för att skydda henne, säger Anders Kärrström.
Tja, till att börja med kan ni ju vaccinera er så att ni inte smittar henne!!!

Vafan!

lördag 5 september 2009

Storskratt

I dag är Dr Suz extra rolig. Kolla bara:


Fotograf är Sötpricken, som alltså inte bara är duktig på att rita.

Skryt och dubbelskryt

Jag brukar inte skryta så hemskt med mina fina och intelligenta barn. Men det finns undantag. Sötpricken är så otroligt duktig på att rita och jag är lika otroligt impad.

Se här bara – här är det "mamma som är på väg till Melodifestivalen":


Och här är fotbollsplanen i Vasaparken, som vi går förbi varje dag. Notera oss uppe till höger vänster – det är jag som drar vagnen och pappa som kommer spankulerande efter – och löparbanorna högst upp:


Är det inte ovanligt begåvat ritat för 4 1/2 respektive 5-åring?

torsdag 3 september 2009

Piiip piiip!

Ja, ni vet, som fåglarna säger när de flyger över Lidingö. Där de har så kallat Lidingö-i – eller Viby-i, för all del. Ett slappt och lite främre i, som turkarna skriver ı, ett i utan prick.

Som ni förstår har jag inte ett sånt ı. Nej nej. Det vore rent förräderi – både socio- och geoförräderi, för man kan inte komma från typ Bagis och säga ı!

Därför är det med en känsla av svindel som jag hör min dotter säga "Jag vill rıta" och "Det är en grıs" och – ryyyys! – "Den sa pıııp!"

Var låter jag egentligen mina barn växa upp?!

onsdag 2 september 2009

Kapabla barn blev oroliga föräldrar?

Från att jag började 2:an gick jag varje morgon den här vägen – med startpunkt i ett radhusområde strax österom och slutpunkt på andra sidan ytterligare en väg – tillsammans med två tre av mina kompisar. Utan vuxna. Ingen tidning skulle ha kommit på att skriva om det – vi var bara några av alla de ungar som för egen maskin traskade till skolan.

Ibland undrar jag vad som har hänt de här senaste 30–35 åren. Har världen verkligen blivit så mycket farligare än när jag var liten, eller är det föräldrarna som blivit räddare, bekvämare eller bara hönsigare? Och när skedde den övergången, den från ett relativt avslappnat förhållningssätt till barnens rörelser i vardagen? På sena 70- och tidiga 80-talet knatade vi fram och tillbaka till skolan i sällskap med kompisar och utan vuxna – några redan från första skoldagen – och tog oss till och från fritidsaktiviteter på egen hand, per buss och tunnelbana om så krävdes. Så är det inte på sena 00-talet. När tog oron och bekvämligheten över?

(Det var hos Alla saker som jag hittade länken till artikeln.)

tisdag 1 september 2009

No you didn't!

En vårdag för 5 år sedan satt jag och maken med varsin pint på uteserveringen till en pub i ett bostadskvarter i Kensington, London. Vi njöt som bäst av öl och sol på den folktomma gatan när två tjejer i tjugoårsåldern kom rusande förbi, tjattrande.

De sa inte något viktigt eller intressant, uttryckte inte några djupt kända känslor, hade inga kommentarer om läget i världen eller ens om de just införda biltullarna i London. Trots det har ordväxlingen för evigt etsats fast i båda våra hjärnor.

Deras ord kan stå som symbol för allt som är banalt och innehållslöst. Ändå finns det i både ämne och dess behandlande en bisarr kvalitet, en lätt beckettsk touche. Föreställer man sig den sista repliken framförd med det för engelska kvinnor så typiska genomträngande höga röstläget, blir det en konversation omöjlig att glömma.

Tjej 1: Did you do your eyebrows?
Tjej 2: Yes, I did.
Tjej 1: No, you didn't!!!

Efterverkningar

Hur övertygad man än är över att man inte gör något hemskt och förfärligt när man lämnar sin treåring på förskolan – hur övertygad man än är över att förskolan är bra och rolig! – kvarlämnar sagda treårings förtvivlade vrål vid avskedet ändå besk smak, lätt darr i hjärtat, dovt ilande i magtrakten, en svag obehagskänsla som sitter kvar hela dagen.

Sedan spelar det ingen roll om treåringen glömmer allt vad vrål och olycka vill säga så snart mappa har tagit sina tyngda axlar och gått. Ett eget litet mörkt moln får föräldern släpa runt med tills kvällen.

Kvällen när man möts igen, får en lång och gosig kram och alltså kan börja om med att skrika åt varandra.