Hjärtat i halsgropen

I går satt jag och jobbade när maken ringde. De hade hört av sig från dagis och ville att vi skulle hämta – Gullpånken hade somnat före fruktstunden! Bara sådär liksom.

Först hade hans kompis kommit och påkallat pedagogernas uppmärksamhet – det var något med pånken, exakt vad kunde kompisen inte säga. Pedagog S följde efter kompisen, och hittade pånken under rutschkanan där han satt och gned sig i ögonen.

Han lät sig lyftas fram men ville inte låta sig inspekteras i ögonen. Till slut lyckades de övertala honom att öppna ögonen (läs: bända upp dem) för att kunna kolla dem, men där fanns inget att se. För säkerhets skull sköljde de ögonen – så gott det gick – men han fortsatte gnida. Och så plötsligt bara somnade han, i pedagog Y:s knä. Omöjlig att väcka. Då ringde de.

När maken kom och hämtade satt han i Y:s knä och var jätteglad, hade precis vaknat. På vägen hem måste de handla lunch, och då sprang han omkring på Ica med full fart. När farmor, hastigt inkallad, kom, sprang han runt i lägenheten och tjoade. Och sedan var han som vanligt hela dagen; ögonkliandet slutade när han sovit middag.

När jag kom hem vid fem försökte jag fråga vad som hänt. Hade kompisen råkat slänga grus i hans ögon? Nej:

"Det var den vinden som blåste *swooosh-ljud* det där!" *lägger handen för ögonen och grimaserar*

Varför han plötsligt somnade är ett mysterium. Kanske var det som Ellen föreslog på Facebook, att det var John Blund som var framme. Eller så var det ett litet blodsockerfall – han hade ätit dålig frukost – som i kombination med uppståndelsen som orsakade den överraskande sömnen. Varför han inte ville öppna ögonen så att pedagogerna kunde kolla, var i alla fall uppenbart.

"Det var tjåkigt."