Blå augustisammet

Jag var precis ute och köpte fetaost (grekisk pastasallad beställd som matsäck till Sötprickens utflykt i morgon). Himlen är sammetslen och djupblå mot stadens ljus, och från uteserveringarna bredvid och mittemot hörs prat och skratt.

En perfekt sensommarkväll. Om man bara kunde ha stannat kvar ute i den.

Världens bästa skiva

Om jag skulle bli tillfrågad vilken skiva jag tycker är bäst alla kategorier skulle jag antagligen efter lite tvekan säga Abbey Road (Beatles). Och sedan tillägga att The Head on the Door (Cure) inte är så dålig den heller och den var en viktig del av mitt liv 1986 eller så.

En som jag alltid glömmer bort är U2:s War. Varför fattar jag inte, för varje gång jag lyssnar på den faller jag ihop i en liten hög av lycka. Hela sommaren 1983 låg jag på en brygga och lyssnade på den i bandspelaren. Min sommarkompis Camilla (antagligen hennes äldre syster) spelade in den på band åt mig.

Jag hade tänkt att beskriva varför den är så satans bra, men det är för svårt. Det fantastiska har förstås att göra med att jag kan den utan och innan. Varje litet "uhu", varje litet trumslag, varje litet "doiiing" från the Edge. Och det är bara ett sådant förbannat driv!

Förstås hade jag tänkt mig att lägga in New Year's Day-videon eller nåt, men U2 måste lägga ner mycket tid på att försvara sina rättigheter – finns nästan inget utlagt på Youtube.

(Säger man förresten "skiva" nuförtiden? Eller är det "album" som gäller? Jag lärde om mig från "LP" men sen tappade jag kollen.)

Förväntan

Nästa vecka ska jag åka ut till landet. I tre dagar ska jag vara ensam, med mig själv, mol allena.

På tisdag morgon tar jag båten ut, dragande på en dramaten fylld med god mat och böcker – och kanske första säsongen av Vita Huset. Datorn får följa med också. Och sedan ska jag läsa och gå promenader och kanske plocka fram spaden och gå och lägga mig när jag vill och läsa lite till.

Himmelriket. Fatta, himmelriket!

Konstigt nog har jag inga bilder på huset utifrån. Så det får bli en reprisbild:
Sötprick och pappa utanför friggeboden.

Den fantastiska sommaren

Det finns folk som påstår att den svenska sommaren är dålig. De har inte varit ute i Stockholms skärgård.

Dag efter dag passerar i form av perfekta sommardagar, precis sådana som man minns sin barndoms somrar. Lite molnigt på morgonen kanske, sol och varmt men inte för varmt, och ljumma vindar.

Vi satt nere på bryggan och fikade efter badet, och jag funderade på hur jag skulle kunna ta en bild som illustrerade det ljuvliga. Men det går inte, kom jag fram till. Ett foto skulle bara visa en solig dag, vilken som helst.

BF!

Jag har barnfritt i ett dygn!

Vi har en massa vin!

Det kommer en massa trevliga människor och dricker upp vinet!

En bra morgon

Jag har just vinkat hejdå till tre glada familjemedlemmar på väg till dagis.

"Hejdååå, hejdååå", säger Gullpånken och skickar på sitt hemgjorda vis slängkyssar.

Och vi har diskmaskin. Vi har diskmaskin! Fattar ni, diskmaskin! Den stod kvar i många veckor där vi köpte den, men i förra veckan fick vi den hemkörd. Och i går var rörmokaren här och installerade härligheten.


Den behöver justeras lite i höjdled, och skåpet till höger måste vi såga lite i för att röret bakom ska få plats, men annars så! Maskinen diskar!

Klockan elva ska jag till tandläkaren och borra upp en gammal fyllning, men vad gör det? Vi har ju diskmaskin.

Sisyfos, moderniserad

En väsentlig bidragande orsak till vårt tidvis kaotiska, alltid mindre än halvprydliga hem, är att vi saknar en diskmaskin. När maken gjorde om köket när han flyttade in 2000, från ett på 1970-talet uppdaterat 1930-talskök, fanns inte en tanke på diskmaskin. Han var ju ensam och åt ganska sällan hemma.

När vi träffades igen* – och jag raskt flyttade in – yttrade han de oövertänkta orden "jag har inget emot att diska". Det har han hunnit ångra flera gånger sedan dess. Den diskmängd som ett nyblivet sambopar producerar är visserligen större än den som en ofta-uteätande-singel får till, men ändå obetydlig jämfört med en barnfamiljs disk. Särskilt när man är föräldraledig och någon alltså alltid är hemma och drar ner tallrikar i oanad takt.


Vi går ju i väntan på en renovering, vars tidpunkt delvis ligger utanför vår kontroll eftersom ett stambyte lurar i kulisserna, och har gjort några mindre förbättringar i köket (t.ex. tagit ut det överdimensionerade köksbordet och satt in lösa bänkskåp i stället), men för diskmaskin finns egentligen ingen vettig plats. Så den har skjutits på framtiden.

Men nu orkar vi inte skjuta längre. Strunt i vettighet, någon plats får vi till! Fult blir det säkert, men vad betyder ett fult hörn jämfört med att slippa diska en och en halv timme om dagen?

I eftermiddag är det vi som åker för att kolla på, förhoppningsvis köpa, en sån här:



*En ledtråd, Gunilla! I väntan på att jag fortsätter den spännande berättelsen. ;-)

Uppdaterat, 15.11:
Ja! Vi har köpt en! Nu ska vi bara rensa hörnet där den ska stå, inspektera rördragningar och få den inmonterad.