fredag 31 juli 2009

Lämnar Astrid Lindgren


Denna ocharmiga bild av en av KS flyglar får illustrera att jag nu åker hem från AL. Gullpånken och hans pappa är kvar, för att invänta ett provsvar: blir det permis i helgen eller behöver han stanna kvar? Jag lider av odör och datorlöshet; den blev kvar på landet.

Lekpaus


Gullpånken har lekpaus innan doktorn kommer andra gången. Han har på sig sin ärvda Pippiklänning och hittills har fem pers, inkl doktorn, talat med 'flickan'.

På avdelningen


Läkaren på närakuten tittade på Gullpånken och skickade tillbaka oss till vanliga akuten, med en remiss som det stod AKUT på. Misstänkt hjärnhinneinflammation. Så vi kom in i vården till slut. Efter provtagning är det konstaterat att det inte var hjärnhinnan, men nu ska han utredas. Vi käkar frukost och väntar på läkaren.

torsdag 30 juli 2009

På närakuten KS


Vanliga akuten ville inte ta sig an oss; vi är inte förvånade. Gullpånkens sänka är hög igen. Vi väntar på doktorn.

På färjan


Vi gör en tjurrusning in till akuten; Gullpånken kan (eller vill) inte vrida på nacken. Troligen överreagerar vi -- men jag har inte lust att ångra mig i natt när inga färjor går.

onsdag 29 juli 2009

Uppgivenhet

En viss uppgivenhet börjar komma krypande.

Gullpånken tangerar snart sitt fem-veckor-med-feber-rekord från i höstas, och nu har det dykt upp penicillinallergiutslag. Förhoppningsvis blir det inte lika illa som av Spektramox förra gången, men den person som mumlade något om att Kåvepenin också skulle ge utslag när väl allergin* blivit triggad av Spektramoxet fick rätt.

Det verkar inte troligt att Gullpånken kommer vara frisk nog att gå till dagis på måndag. Inte troligt alls. Och det är väl egentligen inget problem, eftersom jag inte har något jobb inplanerat. Men det är inte klokt. Inte klokt, inte klokt.

Och förutom allt det uppenbara, som att vårt älskade lilla barn är sjuk månadsvis i taget utan förklaring, känns det riktigt apigt för den här sommaren blev ... inte förstörd, inte alls, men helt fel och konstig. Sommarledigt med en snart-tre- och en snart-femåring är nog aldrig särskilt avslappnande, men det här har varit en pärs, på både psyke och tålamod.

Åh, jag vet att det finns folk som har det värre, mycket värre. Och på ett sätt ska vi väl vara glada, för de hittar inget fel på honom (negativt för borrelia, tbe och körtelfeber, utöver uvi och streptokocker), men det är så frustrerande. Om det inte är något fel på honom, varför har han då feber?

Det är virus. Han har haft otur och fått flera virus i rad, säger de. Ja, de det sa de i höstas också, under den femveckorsfebern, och då kunde jag gå med på det – Sötpricken drog säkert hem förkylningar på löpande band. Men nu? Vi är på landet och träffar nästan ingen förutom mormor och lekkamraten Emma med föräldrar; hur kan det vara möjligt att han blir så bombarerad med virus att han lyckats hålla febern igång så länge?

Vad händer när han träffar på influensan i höst? Om han är så mottaglig mot vanliga virus (får man anta att det är), vad kan då inte A(H1N1) ställa till med?

*Om man ska vara noga är det inte penicillinallergi, eftersom det ger betydligt värre effekter än utslag, hur otrevliga de än kan vara. Det handlar om någon slags överkänslighet som ger ilsket röda, ibland kliande utslag. Inte livsfarligt (som riktig penicillinallergi, som kan ge anafylaktisk chock), men jobbigt och irriterande.

Mikropaus

Nästa år ska vi nog flytta hit posten också. För att ha anledning att gå till brevlådan två gånger om dagen. Lagom lång utflykt, med möjligheter till att se döda grodor, klappa katter och följa myrvägar.

Särskilt bra är denna utflykt för den vuxen som inte behöver följa med.

Vilket för det mesta är jag.

tisdag 28 juli 2009

Klumpen i magen

I dag går jag omkring med en obehagsklump i magen.

För att Gullpånken har nattfeber, för femte veckan i rad. För att Sötpricken har ont i huvudet för andra dagen i rad. För att det i soffan sitter ett barn jag inte känner alls och ett barn jag bara känner lite. För att det egentligen är arbetsväder men jag inte har gjort något i dag. För att oron bygger små torn i min mage. För att jag just i denna stund egentligen inte vill vara här.

För att det är en dag när skavet blir tydligt.

Misslyckad utflykt


Sötpricken och jag tog 10.45-båten till Vaxholm för att titta lite och käka lunch och glass. Klockan 11 var vi framme, klockan 11.15 kände Sötpricken sig sjuk och hade tråkigt, och nu sitter vi vid kajen och käkar den utlovade glassen i väntan på 11.45-båten tillbaka. Sjukan är glömd men inte längtan hem.

Säljande

Sedan jag skrev det här inlägget, med en länk till artikeln om särskilda produkter för kvinnor, har jag fått extra trafik. Naturligtvis en del från SvD, men det mesta från folk som har googlat på kuk. Flera kuk-besök varje dag, faktiskt.

Så det sitter alltså människor och googlar på kuk. Bara sådär. De går till Google, skriver in ordet kuk i sökfältet och klickar på "Google-sökning". Och där dyker mitt handväskinlägg upp, på nionde plats, bland runkbilder och Flashback-trådar.

De blir nog lite besvikna när de klickar på länken. Kanske särskilt hen som sökte på lila kuk senast i dag.

måndag 27 juli 2009

Skit i rören

I lördags bestämde vi oss för att ta itu med vegetationen i sluttningen nedanför huset. Det ursprungliga huset var placerat högst upp på en bergsknalle, så när vi byggde till blev det nödvändigtvis över branten. Resultatet blev en underlig halvkällare och brant backe nedanför.

Bild från i höstas – bakom och bortom syrenen till höger är branten.

Där har jag varit och dragit lite hallonbuskar förut, men nu var det dags att fälla lite halvstora tallar och rönnbärsträd. Fram med motorsågen och så knipsa och släpa en jävla massa. I eftersläpandet avancerade jag mot grunden, där avloppsröret kommer ut. Där stod en massa grönska varav – mycket misstänkt – ett stånd brännässlor. Oh no. Så jag slet bort dem och upptäckte att det rinner längs röret. Detrinnerlängsröret. DET RINNER LÄNGS RÖRET!

Skakad skickar jag in maken under huset (för jag vill inte se), där han hittar:
  1. ett avloppsrör som är av (det har lossnat i en koppling)
  2. en trevlig pöl med avloppsvatten/gegga/äckel.
Desperation. Vridna händer. Vojanden. Ett samtal till makens idrottsbekant som är rörmokare (det är lördag eftermiddag). "Nä, men det där fixar du själv, serru." Båda in under huset, rörtrixande bland äcklet enligt beskrivning, men no such luck. Kopplingen har glidit av och röret nedanför, som ligger i nedförsbacke, är alldeles för tungt och nedhasat. Samtal två till mokaren. Han kan komma på måndag.

Ett och ett halvt dygn utan avlopp. Men det går det också! När man inte glömmer sig och häller ut potatisvattnet som vanligt, förstås.

Idag kom han då, med sommarförstärkning i form av son. En dryg halvtimme tog det, att byta rör och montera ihop det bättre och konstatera att de som ursprungligen lagt rören inte gjort klart sitt jobb. Därav rörhasningen i branten.

Det här var tredje gången han var här, makens mokarbekant, för att åtgärda saker som de ursprungliga gubbarna inte gjort rätt. Man kan ju bli trött för mindre.

lördag 25 juli 2009

Mentala förberedelser

En vecka kvar på semestern. Som vanligt är jag kluven; å ena sidan vill jag stanna kvar på landet för att ha möjlighet att påta vidare i långsam takt – det brukar ta åtminstone två veckor innan jag kommer igång med saker –, å andra sidan vill jag hem och sätta igång med vardagen igen.

Det som är annorlunda i år är för det första att semestern slutar tidigt och väldigt lite jobbsaker händer i augusti, för det andra att vi har en långtidssjukling att tänka på.

Gullpånken är nu inne på sin fjärde vecka med feber. Den uppträder lite mer sällan (om än regelbundet) och är då lite lägre, men det är feber. På vårt senaste besök på vårdcentralen i går konstaterade läkaren att sänkan gått ner (från jättehögt till högt) och blodvärdena förbättrats. Vad bra, *ignorera frågan om varför febern inte försvinner*, återkom per telefon nästa vecka!

De vet inte vad det är, det här. Vi är inte nöjda med de svar vi fått hittills, men just nu, med just den här läkaren, kommer vi inte längre. Ordinarie husläkare är på semester och barnläkaren likaså, så vi avvaktar. Han mår rätt bra, trots allt.

Så jag planerar mentalt för att vabba i augusti. Pessimistiskt, jag vet, men då kommer jag bli glatt överraskad när han blir frisk och kan gå till dagis.

onsdag 22 juli 2009

Vadå den katten där?



Maken skickar en bild på en katt som han träffat på utanför farmors hus, vars gräsmatta han är och klipper. Visa för barnen, lyder uppmaningen som följer med mms:et. Så det gör jag.

Sötpricken mumlar något distanserat uppskattande, som om hon vet att det är vad som förväntas, men Gullpånken frågar på samma gång uppfordrande och undrande: Vadå den katten där?

Hans standardfråga, jämt och i vilket sammanhang som helst: Vadå …?

Mamma går genom rummet för att hämta något på verandan: Vadå du går där?

Pappa svarar med ett förstrött mm-mm på något som Gullpånken säger: Vadå du säger mm-mm?

Någon på Allsång på Skansen dansar konstiga steg: Vadå dom dansar så?

Syster yster försvinner ut genom dörren, på väg till sin nya kompis: Vadå Sötpricken går någonstans?

Så vi har börjat säga så, vi också: Vadå det regnar? Vadå ingen lagt öl i kylen? Vadå glömt köpa ny grillkol?

Pröva själv, det tar udden av det mesta.

måndag 20 juli 2009

Oro

Jag är ingen orolig person; jag kan bli upptrissad om jag känner att jag inte har riktig kontroll över någon viss situation, men är sällan orolig. Jag funderar sällan över sjukdomar, plötsliga dödsfall, bränder, barn som slår sig när de klättrar, hur det ska gå med mitt företag och min ekonomi eller himlen ska falla ner över våra huvuden. Sedan barnen kom har jag visserligen blivit mer medveten om livets bräcklighet – och kan känna visst obehag när maken är ute och flyger – men det karakteriserar jag inte som just oro.

Men nu har något hänt.

Det senaste året har varit jobbigt (om man nu kan säga så, för det var inte förrän i våras som jag insåg att jag mått smådåligt en längre tid än "sedan i december"), med ett konstigt illamående, ont i magen och enorm trötthet, som doktorn först trodde var låga sköldkörtelvärden och magkatarr men som visade sig vara en lätt depression, reflux och, ja, magkatarr.

Med depressionen kom grubblerier, i form av ändlösa ältanden av vad som skulle kunna hända om vi fick vinterkräksjuka. Det triggades av varje omnämnande av folk som blivit magsjuka – i tidningar, på tv, på folks Facebook-status. Det hjälpte inte hur jag kbt:ade mig själv; det var först när kräksjukesäsongen var slut som jag kunde släppa det. Sedan dess har grubblerierna hållit sig nere, med enstaka uppflammanden när svininfluensan rapporterats för intensivt.

Grubblande kan misstas för oro, men är det inte det, inte på riktigt. Det är bara hjärnan som lurar en. Det känner jag nu, när jag är orolig på riktigt över Gullpånkens feber och att läkarna inte verkar hitta vad som är fel.

Idag var Gullpånken med pappa hos läkaren, där han fick ... penicillin. Han var ju röd i örat! Det han fick var Kåpenin, som inte var det han reagerade på förra gången, men jag kan säga att jag inte tror på det här.

lördag 18 juli 2009

Apparaten i hörnet, nu tyst

Förra året höll vi på att förgås av barnens ständiga tv-tittande. Tv:n stod på jämt och ständigt, och vi hade helt tappat kontrollen över filmer och Bolibompa. Ungarna låg slängda i soffan och gnällskrek efter Aristocats, Byggare Bob och Barnkanalen. Vi gnällde på dem och på varandra, men orkade inte riktigt ta tag i saken. Varför kan man ju undra. Allmän uppgivenhet, bara.

I år bestämde vi oss för att inte hamna i samma tv-fälla igen. Och det har faktiskt fungerat. Barnkanalen får stå på tidiga morgnar (så att föräldrarna får sovmorgon ...), men stängs av klockan 9 prick. Inga vrål, inga soffhängande ungar och inte mer än två Aristocats-visningar i veckan. Pust!

fredag 17 juli 2009

Långtidssjukskriven II

Jag läste precis det här och fick lite svindel. Historien upprepar sig nämligen: Gullpånken har nu haft till-och-från-feber i snart tre veckor, utan några andra symptom.

Den här gången sprang vi inte iväg till läkaren det första vi gjorde, utan avvaktade lite. Idag gjorde vi i alla fall ett besök, när vi ändå var inne för att vaccinera oss (alla utom Gullpånken; man ska inte ta sprutor när man har feber), och dagens läkare kunde konstatera samma sak som alla andra gjorde i höstas: det finns inget att se förutom en väldigt hög sänka. Inga ledtrådar till varför febern kommer och på vad sänkan kan bero.

Vi ser fram emot ytterligare några veckor med 38° på dagarna och 39–40° på nätterna, med allt vad det innebär av stök och bök och sömnstörda nätter. Det enda positiva är att vi inte har behövt vabba mer än en vecka hittills.

Hurra.

onsdag 15 juli 2009

I stan

Nu i stan för att lämna det tyska korrekturet och få en ensamkväll innan resten av familjen kommer in för tbe-vaccination nr 2.

Som liten och långt upp i sena tonåren var jag aldrig i stan under sommaren, utan tillbringade hela sommarlovet (mamma var lärare) på landet. Det var väl 24 år sedan jag hade en riktig "sommarlovssommar", men det sitter fortfarande i, det märkliga i att vara i stan sommardagar. Precis som jag fortfarande tänker i terminer och läsår snarare än årstider och helår. (Fast det är väl mindre underligt; jag häckade ju i utbildningssystemet fram till för 7 år sedan.) Så jag har känt mig märklig i dag.

Nu ska jag kolla om det går att beställa mat från Narknoi eller om de har semesterstängt. Då får det väl bli pizza.

söndag 12 juli 2009

Mein Kopf und ich

Min hjärna har tydligen gått på semester. Tre patetiska blogginlägg på 10 dagar (eller hur blir det? hjärnsemester som sagt!) och det senaste var ju hur trött som helst.

Fast vi har inte semester på riktigt just nu, min hjärna och jag. Sedan några dagar tillbaka läser jag korrektur, tsk:ar mig över översättare som inte fattar att datumskrivningar hör till det som ska översättas och försöker mig på att förstå små munsbitar tyska. Det senare går rätt okej; man läste väl Bravo i mitten av 1980-talet!

(Bravo var tyska motsvarigheten till Okej; nuförtiden verkar den ha tappat fokus på musiken och blivit något slags allmän ungdomstidning.)

Uppdat: Maken påpekade felstavning i rubriken. Äsch. På ett ord som jag faktiskt kan.

lördag 11 juli 2009

En vanlig på-landet-dag

Kameran blev visst kvar hemma. Annars hade jag förevigat solen som nu faktiskt skiner. Det är svensk-sommar-varmt (d.v.s. 19° i skuggan) och det friskar i på sjön. Här uppe på vårt berg, inte särskilt långt från vattnet men med redigt med träd mellan, är det också blåsigt men vid behov går det att sitta ute och läsa korr.

Såhär såg "sjöutsikten" ut i höstas. Det är lite grönare nu, annars är det lika illa.

Maken har lagt sig med Gullpånken för att vila, och Sötpricken reciterar Barbapapa för mormor. Vilket minne! Hon missar bara något ord här och där. Om maken inte somnat ska vi snart sätta upp utesoffan på framsidan.

Sötpricken har läst klart boken och tuggar på bettet; hon vill gå över och leka med sin nyfunna kompis. Bäst att eskortera henne över vägen innan hon exploderar av iver.

tisdag 7 juli 2009

Sommarlov

Semestern har börjat. Naturligtvis är värmen som bortblåst (och alltså oroade jag minsann inte onödan förut – men här känner jag för att citera Dr Phil: Do you wanna be right or be happy? Hrmf.) och första heldagen på landet ägnade vi åt en handlingstur till fastlandet.

Ja ja, det blir nog bra det här med. Om bara inte barnen tar kål på varandra och på oss.

Om det blir för jobbigt kan jag alltid smita ner i friggeboden, förebärande jobb. Jag fick ju ett korr i brevlådan i dag.

onsdag 1 juli 2009

Rädda världen på väg till Konsum!

Vissa dagar kan det vara en riktig pina att gå över eller förbi Odenplan. Posterade med jämna mellanrum står ofta unga, alltid uppriktiga och engagerade människor med skrivplattor och pärmar, och alla vill de ha ens uppmärksamhet och ens pengar.

– Vill du rädda mammorna?

– Vill du rädda barnen?

– Vill du rädda valarna?

– Vill du rädda världen?

Ja, vad svarar man på det? "Nej, det vill jag inte!" Har man tur är det någon organisation som man redan bidrar till, så att man med gott samvete kan säga att jadå, och det gör jag redan, tack så mycket. Har man otur ser man lite fel och hasplar ur sig: "Jag ger redan bidrag till Rädda Barnen" och så säger den engagerade personen snabbt (och aningen sårat): "Men det här är Röda Korset!"

Ouch.

Har man riktig otur skriker den engagerade personen: "Nähä, slipp då!" efter en. Då velar man mellan att a) gå tillbaka och lista alla de organisationer som man bidrar till och b) gå tillbaka och helt enkelt slå käftaren i huvudet med hens egen skrivplatta. Det brukar dock bli att c) man skäms lite och låtsas som om man inte hörde.

Ja, jag förstår varför de ställer sig där. Och det är väl ett i-landsproblem att behöva värja sig tre gånger på väg till mataffären och tre gånger på vägen tillbaka. Men jag skulle föreslå, för den som inte prövat på det, att behöva springa välgörenhetsgatlopp dagligen.

Ingen planlös petting, hörni!

Sex varje dag ger bättre spermier, säger DN. På Godmorgon Sverige återkommer samma meddelande vid varje nyhetssändning. Efter några timmar med bakgrundstjat om den saken börjar min hjärna registrera vad egentligen sägs.

Att "ha sex" innebär samma sak som att mannen får utlösning. Bara så att ni vet.