tisdag 30 november 2010

Dag 11: Mina syskon

Alltid när någon frågar om jag har syskon är min spontana reaktion att svara nej, trots att jag har en syster och en bror. För jag både har och inte har syskon. Vi har samma pappa, vilket biologiskt gör oss till syskon, men vi har aldrig bott tillsammans. Och det är i det dagliga som det riktiga syskonskapet föds, det är jag övertygad om.

Jag tycker mycket om mina syskon, men vi står inte varandra särskilt nära. Då känns mina fyra kusiner betydligt närmare, för med dem delar jag alla vissa delar av min barndom. Även om jag inte delar allt med någon.

måndag 29 november 2010

Dag 10: Det här hade jag på mig i dag

Eftersom dag 9-inlägget var så trist, och i dag faktiskt var en dag när jag både sminkat mig och lyckats dra på mig andra paltor än jeansen och tråkig tröja, blir det ett "en om dagen" till. Och så kompenserar jag lite för en massa glömda dagar, också.

I dag har jag på mig en klänning/tunika från Me&I, inköpt för något eller två år sedan och sedan glömd och återfunnen, i sin plastförpackning, längst ner i strykpåsen för några veckor sedan. Hur den hamnat där vet jag inte. Vad det säger om mina strykvanor nuförtiden vet jag däremot. Under har jag ett par svarta jeanstajts och ett lila linne.

Handen i sidan är ett desperat försök att markera midjan. Gick sådär. Håret ser riktigt vettigt ut, konstigt nog eftersom jag lider av den säsongsbetonade kombofrisyren "mössplatt och elektriskt". Till vänster hänger min sköna men inte särskilt chica vinterjacka (ny för året) och i den min ryska sjal. Äkta rysk. Det vill säga, köpt i S:t Petersburg eller Moskva av kusin Elin, efter att jag tappade bort min första ryska sjal som mamma köpte i Leningrad på 80-talet. Tillverkad är den antagligen i Taiwan eller liknande.

Varför bilden blev på snedden fattar jag inte, och jag orkar inte ta en ny. Jag står i alla fall framför den slankande spegeln i lokalen – jag delar ju lokal med en underklädesdesigner – men den effekten verkar inte följa med in i kameran. Jaja, man kan inte få allt.

Dag 9: Min tro

Eftersom jag förknippar tro med religiositet ber jag att få meddela att jag ingen tro har. Visst, jag tror på en hel massa saker, men ingen av dem är en helig allmännelig kyrka eller syndernas förlåtelse eller någon helig ande.

Men jag är döpt och konfirmerad. Vid det första tillfället hade jag inget att säga till om, och vid det andra tyckte jag att det vore lite trevligt att vara religiös. Men jag klarade inte riktigt av det. Ett av mina grundläggande problem med kristendomen är att jag tycker att Jesus är lite ... fånig. Lite affekterad, lite för mycket "Aaah, kolla mig då!" för att jag ska tycker mer än att det var synd om honom som blev korsfäst. Han och alla andra som någonsin utsatts för death by torture. Kanske hade det gått bättre att vara ljummet troende om jag varit född som jude? Men det får vi aldrig veta.

fredag 26 november 2010

Bajskorv till middag?

Man kunde ha trott att vi skulle äta bajskorv till middag, men det var järpar. Och goda var de, trots det något misstänkta utseendet.



Dag 8: Ett ögonblick

Barnmorskan river i utskrifterna från mätningarna som gjordes när vi kom in, stirrar på apparaten som mäter barnets hjärtslag och syresättning, om hon kunde skulle hon säkert ta och skaka den, få den att visa det hon vill. Hon svarar inte på mina frågor och jag märker att hon börjar bli stirrig. På med handskarna och in med handen mellan mina ben, utan att bry sig om mina ajanden känner hon efter om skalpelektroden sitter som den ska på barnets huvud, hon håller på och håller på och misslyckas. Jag försöker för femtioelfte gången förklara vad det var som hände när vi kom in och skulle mäta värkarbete och barnets hjärtslag, hur det där förbaskade bältet åkte av hela tiden, men hon lyssnar lika lite som alla barnmorskor vi träffat under natten. Hon rotar och grejar, det gör ont trots epiduralen och till slut lossnar elektroden. Inte för första gången, men uppenbarligen för sista. Hon tappar fattningen och i samma sekund som min frustration över att ingen lyssnar på det jag är övertygad om – inget är fel trots allas rynkade pannor, för de utgår från en felaktig läsning – övergår i ren och skär skräck, skriker hon

LAAAAAARM! LAAAAAARM!

och trycker hårt hårt hårt på larmknappen. Jag börjar gråta, går från noll gråt till galet hulkande direkt och fast jag försöker lugna mig genom att titta på uskan som står lugn bredvid och ser lika undrande ut som jag kände mig alldeles nyss, går det bara inte att stoppa gråten som går genom kroppen. Jag skriker något, kanske är det NEJ! kanske något annat, men barmorskan har tagit fram syremasken och trycker den mot min mun och skriker ANDAS! ANDAS! och jag andas, långa profylaxandetag, men hon bara fortsätter skrika ANDAS! ANDAS! och mitt i den gråthulkande andningen blir jag så jävla förbannad att jag sliter bort masken, med hennes hand på (hon trycker hårt och det gör ont) och vrålar JAG ANDAS FÖR I HELVETE! och i ögonvrån ser jag att uskan flinar till och det känns skönt. Sedan kommer trehundra människor instörtande, folk talar snabbt och angeläget över mitt huvud, ingen lyssnar på mig, en läkare lutar sig över mig och försöker förklara något, försöker få det att låta som om jag har ett val i det som ska hända nu, som om de plötsligt ska börja lyssna på mig nu, nu när det är försent, i stället från i början när det som blev fel hände, vilket jävla skitsnack och jag blir förbannad igen och väser Vilket jävla skitsnack, det är ni som bestämmer, försök inte lura mig, och hon drar sig tillbaka. En jovialisk läkare som står en bit bort ler uppmuntrande och säger Det här kommer att gå så bra så! och jag sliter av mig masken igen – hela tiden har barnmorskan stått bredvid och skrikit sitt ANDAS! ANDAS! – och vrålar DET ÄR JÄVLIGT LÄTT FÖR DIG ATT SÄGA! och sedan kopplar de loss mig från alla sladdar och slangar och börjar röra sängen mot dörren.

Maken är i rummet, men det är som om han är väldigt långt bort, i en annan dimension. Jag ser att han reser sig och följer med ut, men nu går det fort, de rullar mig småspringande genom korridoren, jag hulkgråter och i dörröppningar ser jag andra födande par sticka ut sina skrämda ansikten, tittar på mig med skräck, och jag drar lakanet över ansiktet för att slippa se, slippa bli tittad på. Vi svänger runt ett hörn, in i förrumet till en sal och maken flåsar bredvid Jag är med dig och precis efter märker jag att någon hejdar honom och säger att han måste stanna utanför, men just då bryr jag mig inte alls. De säger åt mig att kasa över på ett bord, de river redan i mina kläder när jag gör det och någon slänger en hink med något jag märkligt nog uppfattar är desinfektionsvätska över min mage. Det är minst fyra personer där inne och en av dem lägger en mask på min mun igen och ber om mitt personnummer – jävla idiot, tänker jag, kolla journalen! men hackar fram det ändå. Det sista jag hinner tänka inna jag somnar är Om det går åt helvete är jag i alla fall inte medveten om det.

Sekunden efter skakar någon min axel och säger Här är din man och din dotter och vadå dotter, tänker jag, var det inte en pojke? och när jag vänder lite på huvudet ser jag min man som håller fram ett bylte som jag förstår är ett barn och jag säger säkert något men jag minns inte vad, och framförallt känner jag inget särskilt, mer än att jag vill vara med honom, men de kör iväg mig och min familj går åt något annat håll, men just då kunde jag inte bry mig mindre. Att ingen är död räcker just då.

***

Det tog åtta minuter från barmorskans larmskrik tills dottern kom ut med katastrofsnitt. Femton sekunder efter födelsen var hennes poäng på apgar-skalan 9 av 10, det vill säga helt normalt. Både min mvc-barnmorska och den läkare som tittade på journalen vid sonens födelse två år senare tyckte den innehöll alldeles för lite information, och läkaren sade särskilt att inget i den kunde förklara varför det blev ett larm. Eftersom sonen föddes med "normalt" akutsnitt på grund av dåligt utfall på värkarbetet, hade det troligen blivit snitt ändå första gången, men ett betydligt mindre traumatiskt sådant. Under sonens snitt tyckte jag faktiskt att det att det var riktigt trevligt. Jag blev förstås ledsen över att behöva göra snitt igen, men det var en betydligt mindre chockartat  än när vi kom in på förlossningen några timmar tidigare och möter den där barnmorskan i korridoren ... Needless to say sa vi bestämt till om att hon inte ens skulle få komma nära mig.

torsdag 25 november 2010

Blä och svirr i natten

Det blev visst ett smärre uppehåll i en om dagen-dagarna där. Det handlar inte bara om att jag inte riktigt vetat vad jag ska skriva om under nästa ämne, mest beror det på att jag inte orkat. Och i går fick jag ett återbesök av mitt gamla konstiga mående – i alla fall tror jag att det var det eftersom det inte utvecklat sig till något annat. Stökig mage, lätt illamående och allmän ostadighet är inte direkt det bästa förhållandet för att skriva eftertänksamt.

Så jag lade mig lite tidigare än tänkt, för det brukar hjälpa. Men då kom något annat, en mycket märklig känsla som jag först trodde var magen. Det svirrade; det är den bästa beskrivning jag kan ge. Det svirrade i hela kroppen och huvudet också, och jag kände hur fruktansvärt dålig jag var i magen. Jippi, liksom. Sedan vände jag mig i sängen och insåg att det inte hade med magen att göra. Inte direkt i alla fall, utan det var mina tankar om allt jag ska göra i dag, där det ingår ett problem att lösa och en grej som jag egentligen inte vill vara med på men som jag kommit bli ensam ansvarig för. När jag förstod det, försvann svirret. Men förstås kom tankarna tillbaka och med dem svirret. Samtidigt halvsov jag emellanåt, så det kändes som en konstig dröm. Naturligtvis borde jag ha väckt maken som låg och susade så trygg bredvid, men i mitt dvalliknande tillstånd fattade jag visst inte det. Till slut lade jag mig nära honom och lyckades somna på riktigt.

I dag är jag jävligt trött. Och mycket tacksam över att min pt ringde och ställde in dagens pass för att hon inte hade lyckats somna på hela natten. Problemet att lösa och grejen att göra återstår, men nu hinner jag jobba lite mer och kanske till och med ta mig en tupplur.

måndag 22 november 2010

Dag 7: Min bästa vän

Jag har ingen bästa vän. Har aldrig haft någon heller. Överhuvudtaget har jag rätt många vänner men inga som jag uppfattar direkt ser mig som sådär jättenära heller. I perioder har jag umgåtts särskilt mycket med någon eller några – många som jag nu uppfattar som nära vänner – men det har aldrig varit något som kan beskrivas som bästa vän-förhållanden.

Det är förstås lite svårt för en som inte har någon bästa vän att definiera vad en sådan är, men det känns som om ett mått av exklusivitet borde finnas där: man är inte utbytbar mot någon annan kompis. Och sitter man ensam på nyårsafton beror det på att bästa vännen rest till Ougadougou eller ligger sjuk i böldpest, inte att ingen har bjudit med en på någon fest.

Kanske är jag kategorisk nu, någon som läser det här kanske blir ledsen och undrar vad som menas. Men var inte det; det är inte jag som dissar vänskaper, det är bara jag som aldrig känt mig tillräckligt utvald för att vara någons best friend forever.

söndag 21 november 2010

Ho ho! Det nattugglas i hemmet

Fyraåringen är verkligen sin mors son. Urtrött på morgnarna och alldeles slut strax efter lunchtid när han gått upp tidigt. Och pigg som attan efter klockan 18, oavsett om han har sovit middag eller ej – han kan vara helt förbi av trötthet på väg hem från dagis, men framåt tiosnåret är han extremt vaken.

Eller framåt elvasnåret ... Han följde just med pappa ner till tvättsugan för att hämta det sista, och av vad jag kan se nu kan han vara vaken säkert en timme till. Tur att förskolan är stängd i morgon så att han ska vara hemma, annars hade vi varit lätt desperata nu.

Så nu ska jag dricka te med unge herrn.

lördag 20 november 2010

Dag 6: Min dag

Vaknade första gången vid okänd tidpunkt, av att fyraåringen bredvid mig vaknade och började prata. Medan han fortsatte med det ett tag halvsov jag. Vid en annan okänd tidpunkt deklarerade han att han tänkte gå ut och titta på Barnkanalen, varpå jag och hans far mulade: "Gör det" i kör. Och så gjorde han det.

Klockan nio hade barnen tjatat om frukost så pass länge att vi kände oss tvungna att gå upp och tillreda den. Jag läste mig igenom tidningen, med ett kort avbrott för dusch, maken duschade och barnen badade. Sedan började vi göra oss i ordning för att gå iväg på dop. Det blev en snabb korv med bröd vid elva, för att mota eventuell senare hunger.

Mellan tolv och ett pågick dopceremonin och sedan troppade vi hem till dopbarnet och åt buffé och tårta. Klockan fyra var vi på väg hem igen, och jag slank in i mataffären för att köpa snacks och pommes till middagen. Det fanns ingen pommes – det gör det aldrig i den butiken. En massa andra frysta potatisprodukter, men aldrig pommes. Märkligt. Så jag gick hem med snacksen. Och en påse Gott och blandat.

Hemma möttes jag av trött make, som utbad sig en halvtimme på sängen. Barnen kollade på Karlsson på taket och käkade enorma mängder apelsin, och jag hängde vid datorn. Nån gång vid fem smet jag ut för att möta E som var så himla snäll och kom förbi med sin Vita huset säsong 5 som jag ska låna. Väl uppe i lägenheten igen kände jag mig plötsligt trött, så jag väckte maken och skickade iväg honom på pommes-jakt i andra affären medan jag tog mig en egen tupplur. Kvart i sex hade barnen kollat klart på Karlsson och kom in till mig i sängen för att mysa en stund.

Maken fixade lammkorven och pommes frites, och jag gjorde en sallad tillsammans med fyraåringen. Vi måste fixa en bättre kniv till honom, den här är för slö och slöa knivar är farligare än vassa, för man slinter så lätt med dem. När vi ätit startade kvällens stora bråk. Det höll på i ungefär en timme och sedan åt barnen glass. Fast först hade förstås sexåringen skrivit varsin lapp till oss andra. På min stod:

HEJ MAMMA
JAG KOMMER
ÅKA TILL
FRANKRIE
VISES

De andra fick motsvarande meddelanden, med varierande stavning, och fyraåringen blev lätt upprörd: "Men jag vill ju vara med dig!" klagade han till syrran. Och efter glassen gick sexåringen med på att inte flytta utomlands.

Sedan var det tandborstning, bokläsning och så somnade barnen i soffan. Nyss tryckte jag på makens rygg och hans på min, han kollar på Svindlarna på ettan jag sitter här och skriver. Snart ska jag hämta chipsen, som barnen inte var så intresserade av trots allt, och ta ett glas vin till. Till sist kanske det blir ett avsnitt Vita huset, men sedan är det godnatt.

fredag 19 november 2010

I kustbandet

Nu står jag på bryggan och väntar på båten hem. Eller till Vaxholm där jag ska byta till buss, tyvärr. Gick ner lite för tidigt så jag får stå här och frysa åtminstone 10 minuter. Burr!

Är fortfarande sur över att det inte går en båt ända in.


Summering av arbetssemestern

Jahapp, då är det sista dagen på landet. I morgon packar jag ihop mig och åker hem, tar båten vid tolv – tyvärr går ingen båt hela vägen in så jag får byta till buss i Vaxholm. Det vinner man (högst) en kvart på, och då kan man inte jobba (läs: läsa) med en kopp kaffe.

Det har varit fruktansvärt skönt att få ta saker i min egen takt, även om jag har saknat de små rackarna väldigt mycket. Jag har nog inte fått så mycket jobb gjort som jag hade inbillat mig, men om det beror på att jag överskattade min arbetstakt eller att jag bara inte koncentrerat mig på jobbet är svårt att säga. Det blev bara en promenad och inget småplock ute på tomten som jag tänkt mig; det kändes inte som om jag hann riktigt.

Och som alltid ska man åka hem precis när man hamnat i någon slags bra rutin. But that's life!

torsdag 18 november 2010

Dagarna går fort!

Hoppsan, jag skulle schemalägga inlägget nedan. I stället råkade jag publicera det. Får se om det blir en ny i morgon eller om det här får vara morgondagens.

Dag 5: Vad är kärlek?

Om det är något jag aldrig har frågat mig så är det vad kärlek är. Jag har undrat varför ingen (kille) älskat mig, det har jag, men aldrig frågat mig i vad denna saknade kärlek skulle bestå. Det hör till den sorts känslopjuck som jag har så svårt för, sådant som reciteras av tuberkulösa brittiska poeter med långa luggar som de stryker undan med vek hand ur febrig panna. Lätt skitnödigt, alltså.

Men okej. Kärlek är att sätta sig på pallen i köken och prata medan ens älskade gör det sista på maten. Kärlek är en unge som svar på frågan vad hon gjort idag rabblar upp sitt schema för onsdagar. Kärlek är att bli väckt av en varm hand som stryker en över kinden, samtidigt som dess ägare säger: "Mamma fin!"

Kärlek är de här, helt enkelt!

Maken gör sin vanliga galen-min. Vi andra försöker se normal ut.

Dag 4: Det här åt jag i dag

Eller ja, det blir ju vad jag åt i går. Rätt märkligt hoppande mellan olika nivåer i den här listan, ser jag nu när jag ska skriva om saker. Men okej:

Frukost: Havregrynsgröt med äppelmos. Kaffe. Rostbröd med smör, ost och marmelad. Marmeladen får mig alltid att tänka på farmor och farfar. Farmor bakade eget bröd som rostades och åt med en marmelad som jag tror var Robertson's Scotch. Eller något liknande. Hemma eller hos mormor och morfar åts det inte marmelad särskilt ofta.

En kopp te.

Lunch: Tre varma korvar med bröd, med ketchup, senap och rostad lök. En halv folköl. Borde ha käkat en frukt eller något till efterrätt, men glömde visst det.

Fika: Kaffe och en stor bit toscakaka. Var sugen på en satsumas men glömde bort det.

Middag: En halv lammkorv, stekt halloumi och ugnsrostade rotsaker: morot, palsternacka och sötpotatis. Sötpotatis är min nya grej, älskar det. Vin till det.

Snacks: Grillchips.

Inte en vidare representativ ätardag. Brukar varken käka rostbröd och marmelad till frukost, varmkorv till lunch eller chips på en onsdag. Men jag är ju på semester.

onsdag 17 november 2010

Supernanny är rena reklamen för förskolan

De senaste dagarna på landet har jag ätit lunch tillsammans med Supernanny på TV4, och något som jag förut liksom sett i ögonvrån i de här programmen blir plötsligt väldigt tydligt.

Många av mammorna i de här familjerna är stay-at-home-moms, som har två eller flera barn. Ingen daycare, förstås, och de flesta barn är för små för att gå i skolan. Mammorna sköter hushållet och jobbar hemifrån. Men vad gör barnen? De hänger i vardagsrummet, leker i sina rum. Ibland släpps de ut på bakgården och får rusa runt lite. Väldigt få mammor ägnar sig åt barnen, annat än för att servera mat och tjata på dem.

Nej, man kan  inte dra några slutsatser om hemmaföräldrar från det här, det försöker jag inte säga. Det är ju en dokusåpa. Men varje gång jag ser de här barnens fullkomligt urtråkiga liv tänker jag på alla som dissar förskolan. De engagerade föräldrarna som säger att det är bättre för barn i allmänhet att vara hemma med sina föräldrar än att vara på förskolan. Kolla på ett av de här programmen och säg mig om det är sant.

Det är inte sant.

En touche av melankoli

Så här års, så här dags, under skymningstimmarna, får jag ofta en lätt touche av melankoli. Mörkret faller och ljuset inomhus känns lite för ljust, lite för glatt. Inomhus blir en för stor kontrast till sammetsmörkret där ute.

Här ute på landet, där mörkret lägger sig och inte bryts av annat än glimtar av ljus från grannarnas fönster, blir det mer tydligt. Ändå är det oändligt mer melankoliskt att vandra genom höstmörka Vasaparken med barnen.

Bättre känns det om det regnar eller blåser samtidigt, varför förstår jag inte riktigt. Kanske är det för att jag liksom kan känna mörkret då.

I detta nu piggar grannens ljusslinga i julstil upp en del i alla fall!


Och en redig bit av den här ...

Dag 3: Mina föräldrar

Nu börjar jag ångra att jag gav mig in på det här. Mamma läser ju bloggen. Och pappa, han nosar runt i internetvärlden, så det kanske han gör också, utan att ha berättat det för mig. Äh.

Mamma och pappa träffades på tidigt 60-tal, de sjöng i samma kör. Sedan var de ihop i flera år, och sedan tog det slut. Jag vet en del detaljer, men det är inget jag tänker berätta här. Av flera anledningar, varav en är att jag säkert har fått saker om bakfoten och då läxar mamma upp mig. En annan är att det faktiskt finns saker som det tar emot att säga om sina föräldrar, hur sant det än må vara. I alla fall blev jag till där på sluttampen, och det var inte så planerat.

Jag föddes i alla fall, bodde med mamma och pappa var mycket med mig tills han träffade en kvinna och det inte längre fungerade. Jag minns inte alls när han slutade vara en närvarande förälder, kan bara se att han var med på nästan alla foton av mig de första tre åren och sedan knappt alls. Och jag vet att det tog mig nästan trettio år att komma över det. Om sånt går att komma över.

Numera tror jag att jag känner pappa lite. Det mesta är slutledningar jag dragit, små pussel jag har lagt. Jodå, vi träffas, men det är inte på en nivå där man lär känna någon på riktigt. Vi är bekanta, han är trevlig och jag förstår hur lika vi är på många sätt, men samtidigt så diametralt olika. Jag skulle aldrig få för mig att beskriva honom som person på ett öppet forum som detta, för det skulle vara som att rita en fantombild. Det kan bli rätt, men det kan se ut som lasermannen.

Av helt motsatt anledning känner jag att det är svårt att teckna ett porträtt av mamma. Vi är för nära, helt enkelt. Jag nöjer mig med att säga att hon kan vara hur jobbig som helst, men hon är verkligen världens bästa mamma.

tisdag 16 november 2010

Dag 2: Min första kärlek

Min första kärlek var en hund, en welsh corgi vid namn Puffen. Jag lärde känna honom när jag var tre månader gammal, han var mina (ännu inte födda) kusiners mormors hund och utan honom var det inte sommar på landet.

Han lär ha varit en riktigt ilsk typ: han skällde gärna på folk som gick förbi på spången. Den stängbara grinden och ett grönt ståltrådsnät längs den del av spången som då gränsade till fast mark finns kvar som ett minne av honom. När vi hade fest låg han under bordet och skällde när vi sjöng och nafsade efter folks fötter när de rörde på dem. Naturligtvis lade han sig oftast vid morfars plats, han som aldrig kunde hålla fötterna stilla. En gång nafsade han sönder min fina kräfthatt i kräppapper; morbror gav mig sin hatt i stället. I mammas fotoalbum finns bilder från den där festen och på morbrors huvudbonad ser man i vilken ordning bilderna togs.

Men jag märkte aldrig av det där ilskna. Vi älskade varandra. När mamma kom med mig första gången var alla oroliga över att han skulle nafsa efter mig. I stället brukade han lägga sig precis framför min babysitter, där jag satt och sparkade honom i pälsen. En historia som brukade berättas förr var när jag, sådär tre år gammal, en dag var försvunnen. Alla letade överallt och blev allt oroligare – hade ungen gått och druttat i vattnet? Till slut hittade någon mig i det så kallade hundfacket, på golvet i en slags genomgångsgarderob där Puffen brukade ligga, där jag satt och "läste" ur Kalle Anka för en dåsande hund.

Jag var kanske i sjuårsåldern när han dog. Det hände under vintern och någon ringde och berättade; jag minns att jag stod vid telefonen i fönstret i vardagsrummet, och det var hemskt.

måndag 15 november 2010

Dag 1: Om mig

Det är märkligt så svårt det är för mig att skriva om mig själv. När jag försöker presterar jag inte något mer djuplodande än den korta beskrivningen på bloggen här. Och när jag får fram något vill jag gärna gömma mig bakom "man" och passivkonstruktioner.

Kanske är det svårt för att ett "jag" är så mycket. Vad ska man plocka fram? Hur ska man välja att tolka uppgiften "skriva om sig själv"? Ska man rada upp fakta i kronologisk ordning eller plocka ut någon del? Vad skulle det då vara för del?

Ja, ni ser. Det här säger säkert mer om mig än den bästa beskrivning jag kan få till, men jag gör ett försök:

Jag föddes den 6 mars 1969 på Sabbatsbergs sjukhus. Sedan växte jag upp med min mamma, i Stockholms södra närförorter. Bagarmossen, Björkhagen och (gamla) Skarpnäck, närmare bestämt. Gick i skolan i Kärrtorp, Bagarmossen, Kärrtorp, Skanstull. Började gymnasiet med ett år naturvetenskaplig linje, men bytte till humanistisk eftersom 1) ingen kunde förklara vad tangens och cotangens egentligen var bra för, och 2) jag fick ont i näsan när jag gjorde mer avancerade uträkningar. Sant!

Efter ett jobbår i växeln på Taxi Stockholm läste jag vidare på universitetet, engelska, nederländska, lingvistik. Hade lika gärna kunnat bli historia och arkeologi, eftersom jag bara råkade sätta engelska före historia när jag fyllde i mina ansökningspapper. På lingvistiken blev jag kvar, för jag trodde att lingvistiken hade valt mig. Men antingen hade jag fel eller så ändrade den sig.

Strax innan jag och akademin påbörjade det som skulle resultera i skilsmässa, halkade jag in på korrekturläsarbanan. Det andra verk jag läste var SAOL. Det ni. Förra upplagan, den 11:e tror jag att det är. Efter några år insåg jag att det här nog fick vara mitt yrke, för jag hade inte så många alternativ. Och så är det nu. Fast jag har utökat min repertoar en del. Översätter och gör redaktörsjobb också. Med mera. Vill du ha en referenslista kontrollerad och snyggt hopsatt, är jag kvinnan för jobbet.

Ja. Och så har jag en man och två barn. Men det vet ni redan. Men ni kanske inte vet att jag är intresserad av arkitektur och är helt obsessed av fönster? Fel fönster kan verkligen förstöra ett hus. Verkligen förstöra.

En om dagen

Efter en massa tvekan – första inlägget freakar ut mig – har jag bestämt mig för att också köra en om dagen-listan. Det kanske inte blir exakt en om dagen, men jag ska försöka.


Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

söndag 14 november 2010

Ensam och övergiven av alla

Maken och barnen har precis åkt, och nu sitter jag här ensam på landet. Känns inte alls kul, det är precis som om jag blivit övergiven av familjen. Gråten sitter i halsen och en ensam-klump har lagt sig i magen.

Det kommer att gå över. När jag har satt på lite musik, lagat lite mat och kollat på ett eller annat avsnitt av Vita huset kommer det att kännas bra igen. Och efter lång frukost i morgon, en promenad och lite välbehövligt arbete har nog den nöjda känslan inträtt.

Men den närmaste timmen kommer jag att känna mig ensam och övergiven av alla. Och gråta en liten skvätt.

fredag 12 november 2010

Tack gode gud att det är fredag

Det här är en mycket efterlängtad dag. Inte för att det är fredag specifikt, utan för att maken kommer hem från sin senaste tur på kontinenten.

Barnen har längtat mycket efter pappa det senaste dygnet, och jag med. Men – och nu ska ni inte underskatta mina känslor för min äkta hälft – inte så mycket för att jag saknat just honom utan för att jag är så trött. Så trött. Lite ensam-med-barn-trött, lite hösttrött, lite småförkyld-hela-tiden-trött, lite träningen-fryser-inne-hela-tiden-av-olika-orsaker-trött, lite för-få-sovmorgnar-trött.

Men nästa vecka ska jag vara på landet, ensam. Ska jobba, gå promenader och ta sovmorgnar. Så om en vecka kommer det vara maken som sitter och är glad över att det är fredag.

Moahahaha!

onsdag 10 november 2010

Det är ju en dag i morgon också

Det blev ännu en hemmaarbetardag i dag. Maken är borta fyra dagar igen, och det är mindre stressigt med korta dagar när jag är hemma än när jag stolpar bort till kontoret – slipper förbereda matlåda och plocka undan innan jag går iväg med barnen. För att inte tala om att jag tjänar säkert en kvart i slutet på dagen på att inte åka tunnelbana! ;-)

Men så mycket arbetat blir det inte. Hittills typ ... ingenting. Fast där ljög jag, för jag gjorde en förhoppningsvis absolut sista korrkoll på det förkättrade bokprojekt som har förföljt mig i alldeles för många månader. Jag hade räknat med att den skulle ha varit ur mina händer månadsskiftet september/oktober, men icke. Därför är jag egentligen väldigt stressad, eftersom den översättning jag skulle sätta fart med just i början av oktober nu är åtminstone en månad sen.

Ändå rår stressen inte på hemarbetarläget. Vet det men har valt att ignorera det, så jag får verkligen skylla mig själv. Men en timmes arbete ska jag väl få!

Kanske.

tisdag 9 november 2010

söndag 7 november 2010

Afternoon tea och inga bekymmer

Nu höll jag på att skriva ett tråkigt, klagande inlägg igen. Eller, det var tänkt att var en humoristisk betraktelse över våra senaste problem med projekt "komma vidare i lägenheten", men det krävdes bara några minuters funderande för att inse att jag inte har det humoristiska anslaget i mig just nu.

Har faktiskt inte så mycket anslag i mig alls. Det är säkert bara en fas, men det är en jädrans lång fas, den här tanketorkan som gör att bloggen (och inte bara den) går på tomgång. Min förmåga att hålla flera tankegångar aktuella samtidigt har tagit tillfälligt stryk och det är inte så mycket jag kan göra åt saken.

Så jag ska bara berätta något trevligt. I dag var jag och åt afternoon tea på Teahouse Chaikana i Gamla stan. Riktigt gott te, läckra snittar och mumsiga scones med clotted cream, och så vänner som man kan tala om vad som helst med – det finns få bättre sätt att tillbringa en eftermiddag på.