fredag 31 december 2010

Och hejdå 2010!

Jag hade hoppats få en stund att skriva något längre här, men det gick som vanligt åt pipan. När dagens barn på datorn till slut övergav den var alla sammanhålla lediga stunder för dagen slut. Nu stjäl jag mig fem minuter innan det är dags att ta itu med nästa moment i köket.

2010 blev faktiskt ett betydligt bättre än 2009, som sammantaget var ganska ... skit. Ändå kan jag säga att det inte blivit riktigt så bra som jag hoppats. På flera plan, och kanske har jag tid i morgon (eeeeeh) att utveckla mig. Men så länge ber jag att få önska

ett riktigt gott nytt år!

söndag 26 december 2010

Hej jul, hejdå jul!

Och hoppsan, där var julen förbi. Den är kort nuförtiden; när jag var liten levde jag i en julbubbla mellan den 23:e och den 27:e, det var jul-undantagstillstånd och vi tog långa sovmorgnar, pusslade, kollade på tv och gick bara ut för att äta julmat hos olika släktingar. Något som liknade vardag inträdde först den 10:e eller när skolan började. Det blir lätt så när man har en mamma som är lärare.

I år blev det kanske lite väl rumphugget, eftersom vi jobbade dagen före. Och det finns både för- och nackdelar med att hålla lätt genomförbar nivå på julfirandet: har man inte stått hela kvällen innan och lagat mat inträder aldrig riktigt julstämningen på det sätt som när man trött i fötterna slår sig ner vid matbordet vid midnatt och tar sig en skinksmörgås.

Jag saknar julstämningen från förr. Jag vet också att jag skulle kunna återskapa åtminstone delar av den, om jag bara lade manken till lite. Men jag orkar inte. Det är lätt att vilja, lite svårare att orka. Och eftersom jag nu har förmågan att inte låta mig stressas av en massa externa måsten och tankar om hur det "ska" vara, får jag väl ta till vara på den.


Men oh, vad jag önskar att jag hade jular som Johans!

torsdag 23 december 2010

Ett stort litet barn

I morse lämnade jag Sexåringen på fritids. Hon har aldrig varit där, eftersom skola och fritids i vanliga fall är integrerat, men så här dagen före julafton är det så lite barn i skolan att de föser ihop alla på jourfritids.

När vi kom vid halv nio var det ingen där som hon kände. Någon etta kände hon igen, men mer än så var det inte. En av pedagogerna började prata med henne, frågade saker om julen och hon svarade, men jag hörde på sättet hon svarade att det inte var helt okej. Så jag satt med henne i soffan och försökte smälta in i bakgrunden så hon skulle glömma mig. Det gick väl sådär. Men efter en stund föreslog pedagogen att de skulle spela ett spel, så Sötpricken plockade fram råttfällan – den gamla klassikern! – och satte igång att spela. Hon verkade ha fått lite fotfäste, så jag passade på att gå.

Fyra gånger sa jag hejdå, bara för att försäkra mig om att hon skulle ha tid att säga åt mig att stanna, om det var så det kändes. Men ändå kändes det som om jag övergav henne. Mitt stora lilla barn med den smala nacken och de vackra ögonen.

måndag 13 december 2010

Trött i juletid

Tröttma, tröttma, tröttma!

Vi hade vår numera traditionella luciabjudning för släkten i går, så det har varit en allt annat än lugn helg. Lördagen gick åt till förberedelser och städning, och även om bjudningen förstås är trevlig, är den inte direkt avslappnande. Och i morse gick vi upp extra tidigt eftersom Fyraåringen skulle vara på förskolan tidigt för luciatåget.

Så nu vill jag bara sova. Lyckat läge för arbete? *gäsp*

Vi har i alla fall fått julefint hemma. Om det nu håller ända till jul ...

torsdag 9 december 2010

Kiss i natten

Klockan 03.15 i natt väcktes jag av en röst. "Mamma! Mamma! Jag har kissat i sängen!" Efter några sekunders förvirring fick jag fokus på röstens ägare. Han satt mellan mig och sin far, så även min sömndruckna hjärna lyckades förstå att den ikissade sängen var vår. Snabbt klapp-klapp-kapp på utrymmet mellan mig och den lika brutalt väckta maken, men inget blött. Däremot var sonens kalsonger blöta, så något hade ju skett. Upp med sonen, två yrvakna föräldrar snubblade omkring vid toaletten för slutkissning och avtorkning och så tillbaka till sängen. Där upptäckte vi att det i alla fall var lite blött på kanten på våra täcken, så av med lakanen. Inget hade kommit på själva täckena, som tur var. Och så godnatt igen.
Man får vara tacksam för att sonen faktiskt vaknar när han kissar på sig och hinner stoppa.

(Jag tappade lusten på den där en-om-dagen-listan. Om någon satt och väntade på att jag skulle meddela mina tankar om något särskilt ämne, hojta till så får jag ta itu med det.)

söndag 5 december 2010

Förkylning och lätt separationsångest

I går kväll kände jag hur det skrapade i halsen, och i dag vaknade jag med en lätt men tydlig känsla av förkylning. Den planerade kortutflykten till landet, med adventsljusuppsättning och koll av vattenläget och hur båten klarar sig utan ställning under presenningen, kändes plötsligt mindre lockande.

Och eftersom min kära man är av den generösa sorten, stoppade han in barnen i bilen och åkte iväg själv alldeles nyss. Men då, när jag stod i fönstret och såg dem köra iväg, drabbades jag av plötslig separationsångest, ungefär som den jag kände när de åkte ifrån mig på landet häromsistens.

Jag tycker verkligen inte om när min familj åker ifrån mig. Även om de bara ska vara borta några timmar.

Cherry on Top

För två veckor sedan – ser jag nu, hjälp! – förärade Alla saker-Annika mig en Cherry on Top-utmärkelse. Jag blev förstås väldigt glad, men sedan var det vad som ingick i utmärkelsen, nämligen:

1. Tacka den som man mottagit priset ifrån.
2. Kopiera utmärkelsen till sin blogg.
3. Berätta vilka tre författare man anser vara sina favoriter och nämna en favoritbok per författare.
4. Skicka utmärkelsen vidare till fem mottagare som man tycker förtjänar den.


Det första är inget problem: Tack Annika! Det andra är också enkelt, men det tredje? Eeeeeeeh. Men okej, jag gör ett försök. Och jag gör det helt spontant, utan några särskilda tankar bakom. I morgon kanske jag hade valt helt andra. Eller möjligen inte.

Dorothy L. Sayers och Gaudy Night. Dorothy Leigh är inte en vidare insmickarande deckarförfattare, ens på sitt mest muntra humör (jag tänker t.ex. på Murder Must Advertise), och Gaudy Night är en riktigt motspänstig sak men oerhört fascinerande. Svårt att beskriva, känner jag, antingen läser man och älskar eller så läser man nog och lägger ifrån sig med avsmak efter hundra sidor. Själv har jag älskat DLS och Lord Peter Wimsey sedan den dag för kanske 30 år sedan när jag först stötte på honom.

Agatha Christie och här sticker jag bara ner handen i högen och drar upp Murder on the Orient Express. Många underskattar den kära Agatha och tycker hon är ytlig och simpel, men my god, de har inte läst henne ordentligt! Jag rekommenderar också att läsa hennes självbiografi, där får man verkligen höra hennes röst. (Men strunta i biografier.) Det hon inte riktigt behärskar är att skriva tidlöst, alla hennes böcker är mycket präglade av den tid då hon skrev dem, jag gissar att hon inte var så medveten om det själv.

Jane Austen och här kan jag inte skilja mellan Pride and Prejudice och Persuasion. Och Jane är Jane. Den biografin kan jag förresten rekommendera, skriven av Claire Tomalin (vars biografi över Samuel Pepys är väldigt bra den också).

Men eftersom jag har svårt för att skicka vidare kedjebrev, hur trevliga de än är, tänker jag inte skicka utmärkelsen vidare. Och dessutom får jag alltid såna skuldkänslor när jag väljer bland folk, eftersom jag inte kan välja alla. ;-)

Psst! Ni missar väl inte Annikas adventskalender på Smaskens?

fredag 3 december 2010

Dag 14: Vad hade jag på mig i dag?

Eh. Samma ämne igen, något annorlunda formulerad rubrik. Är listan gjord för modebloggare, eller?

Jag nöjer mig med att räkna upp
  • svartvit bomullsklänning från Indiska
  • svart linne under det
  • samma svarta tajts som i måndags
  • plattare hår.

torsdag 2 december 2010

Dag 13: Den här veckan

Den här veckan har jag hittills haft en vanlig arbetsvecka. Inte så vanligt, tyvärr; för det mesta är det lunchmöten här och förmiddagsgrejer där, APT på förskolan och personalkonferenseftermiddagar i skolan eller bortrest make som gör att mina arbetsdagar blir upphackade eller stympade.

Måndag: Jobbade. Hämtade på skola och dagis. Lagade falukorv.
Tisdag: Läkarbesök på morgonen, var ändå på jobbet i god tid. Maken både lämnade och hämtade. Tisdagsmöte med FiRS, kom hem sent till sovande barn. Jag åt sallad på mötet, man och barn åt spaghetti och köttfärssås.
Onsdag: Jobbade. Hämtade på skola och dagis. Lagade blodpudding.
Torsdag: Lämnade på dagis, hämtade korr. Borde korra nu, men skriver blogginlägg i stället. Ska jobba på snart. Maken hämtar och lagar mat (stekt lax och potatis) innan han ska iväg på grej, mamma kommer och passar barnen när jag ska på möte i bostadsföreningen.
Fredag: Vem som hämtar och lämnar är inte bestämt än. Heldagsjobb, troligen blir det fredagsklassikern biff och pommes frites med rödvinssås och grönsallad till middag. Rött vin, kanske en ost? Vi ska i alla fall inte åka ut till landet över helgen som planerat; vi misstänker att kylan gjort att sista biten på vattenslangen har frusit. Mycket slarvigt av oss att inte låta åtgärda det under året. Det går förstås att vara där, men fruset vatten i kombo med saker som behövs göras hemma gör att det går bort.
Lördag: Vi ska göra saker som behöver göras. Som att köpa lampa till över matbordet, kolla Sexåringens skridskor, köpa hjälm till Fyraåringen och skridskor (till vem beror på utfallet av skridskokollen), köpa nya vantar till båda barnen, fortsätta ommöbleringen i bokhyllan, baka lite pepparkakor. Kanske göra hemlagad pizza till middag.
Söndag: Vi ska ut till landet en sväng för att kolla läget och sätta upp julstjärnorna och det.

onsdag 1 december 2010

Dag 12: I min handväska

Ouff, snacka om ointressant rubrik. Det enkla vore att säga att jag inte har någon handväska, men den strategin har jag ju prövat förut. Så jag ber att få öppna min väska:



Eller öppna och öppna. Längst upp tronar ett par termobyxor. Jag plockar bort dem och börjar om:


En Systembolaget-kasse (som jag hade lunchlådan i), ett äpple, en Fi-reflex, ett papper som vi fick på mötet i går, ett par strumpbyxor, ett paraply och en Elizabeth Arden Eight Hour Cream. I sidofacket bankdosan, några smutsiga visitkort (egna), bindor, trosskydd, skavsårsplåster, näsdukar, jordgubbs-Strepsils och en halvtom karta Lactrase.

Hade det varit en timme senare hade äpplet varit borta men några matlådeburkar tillkommit.

tisdag 30 november 2010

Dag 11: Mina syskon

Alltid när någon frågar om jag har syskon är min spontana reaktion att svara nej, trots att jag har en syster och en bror. För jag både har och inte har syskon. Vi har samma pappa, vilket biologiskt gör oss till syskon, men vi har aldrig bott tillsammans. Och det är i det dagliga som det riktiga syskonskapet föds, det är jag övertygad om.

Jag tycker mycket om mina syskon, men vi står inte varandra särskilt nära. Då känns mina fyra kusiner betydligt närmare, för med dem delar jag alla vissa delar av min barndom. Även om jag inte delar allt med någon.

måndag 29 november 2010

Dag 10: Det här hade jag på mig i dag

Eftersom dag 9-inlägget var så trist, och i dag faktiskt var en dag när jag både sminkat mig och lyckats dra på mig andra paltor än jeansen och tråkig tröja, blir det ett "en om dagen" till. Och så kompenserar jag lite för en massa glömda dagar, också.

I dag har jag på mig en klänning/tunika från Me&I, inköpt för något eller två år sedan och sedan glömd och återfunnen, i sin plastförpackning, längst ner i strykpåsen för några veckor sedan. Hur den hamnat där vet jag inte. Vad det säger om mina strykvanor nuförtiden vet jag däremot. Under har jag ett par svarta jeanstajts och ett lila linne.

Handen i sidan är ett desperat försök att markera midjan. Gick sådär. Håret ser riktigt vettigt ut, konstigt nog eftersom jag lider av den säsongsbetonade kombofrisyren "mössplatt och elektriskt". Till vänster hänger min sköna men inte särskilt chica vinterjacka (ny för året) och i den min ryska sjal. Äkta rysk. Det vill säga, köpt i S:t Petersburg eller Moskva av kusin Elin, efter att jag tappade bort min första ryska sjal som mamma köpte i Leningrad på 80-talet. Tillverkad är den antagligen i Taiwan eller liknande.

Varför bilden blev på snedden fattar jag inte, och jag orkar inte ta en ny. Jag står i alla fall framför den slankande spegeln i lokalen – jag delar ju lokal med en underklädesdesigner – men den effekten verkar inte följa med in i kameran. Jaja, man kan inte få allt.

Dag 9: Min tro

Eftersom jag förknippar tro med religiositet ber jag att få meddela att jag ingen tro har. Visst, jag tror på en hel massa saker, men ingen av dem är en helig allmännelig kyrka eller syndernas förlåtelse eller någon helig ande.

Men jag är döpt och konfirmerad. Vid det första tillfället hade jag inget att säga till om, och vid det andra tyckte jag att det vore lite trevligt att vara religiös. Men jag klarade inte riktigt av det. Ett av mina grundläggande problem med kristendomen är att jag tycker att Jesus är lite ... fånig. Lite affekterad, lite för mycket "Aaah, kolla mig då!" för att jag ska tycker mer än att det var synd om honom som blev korsfäst. Han och alla andra som någonsin utsatts för death by torture. Kanske hade det gått bättre att vara ljummet troende om jag varit född som jude? Men det får vi aldrig veta.

fredag 26 november 2010

Bajskorv till middag?

Man kunde ha trott att vi skulle äta bajskorv till middag, men det var järpar. Och goda var de, trots det något misstänkta utseendet.



Dag 8: Ett ögonblick

Barnmorskan river i utskrifterna från mätningarna som gjordes när vi kom in, stirrar på apparaten som mäter barnets hjärtslag och syresättning, om hon kunde skulle hon säkert ta och skaka den, få den att visa det hon vill. Hon svarar inte på mina frågor och jag märker att hon börjar bli stirrig. På med handskarna och in med handen mellan mina ben, utan att bry sig om mina ajanden känner hon efter om skalpelektroden sitter som den ska på barnets huvud, hon håller på och håller på och misslyckas. Jag försöker för femtioelfte gången förklara vad det var som hände när vi kom in och skulle mäta värkarbete och barnets hjärtslag, hur det där förbaskade bältet åkte av hela tiden, men hon lyssnar lika lite som alla barnmorskor vi träffat under natten. Hon rotar och grejar, det gör ont trots epiduralen och till slut lossnar elektroden. Inte för första gången, men uppenbarligen för sista. Hon tappar fattningen och i samma sekund som min frustration över att ingen lyssnar på det jag är övertygad om – inget är fel trots allas rynkade pannor, för de utgår från en felaktig läsning – övergår i ren och skär skräck, skriker hon

LAAAAAARM! LAAAAAARM!

och trycker hårt hårt hårt på larmknappen. Jag börjar gråta, går från noll gråt till galet hulkande direkt och fast jag försöker lugna mig genom att titta på uskan som står lugn bredvid och ser lika undrande ut som jag kände mig alldeles nyss, går det bara inte att stoppa gråten som går genom kroppen. Jag skriker något, kanske är det NEJ! kanske något annat, men barmorskan har tagit fram syremasken och trycker den mot min mun och skriker ANDAS! ANDAS! och jag andas, långa profylaxandetag, men hon bara fortsätter skrika ANDAS! ANDAS! och mitt i den gråthulkande andningen blir jag så jävla förbannad att jag sliter bort masken, med hennes hand på (hon trycker hårt och det gör ont) och vrålar JAG ANDAS FÖR I HELVETE! och i ögonvrån ser jag att uskan flinar till och det känns skönt. Sedan kommer trehundra människor instörtande, folk talar snabbt och angeläget över mitt huvud, ingen lyssnar på mig, en läkare lutar sig över mig och försöker förklara något, försöker få det att låta som om jag har ett val i det som ska hända nu, som om de plötsligt ska börja lyssna på mig nu, nu när det är försent, i stället från i början när det som blev fel hände, vilket jävla skitsnack och jag blir förbannad igen och väser Vilket jävla skitsnack, det är ni som bestämmer, försök inte lura mig, och hon drar sig tillbaka. En jovialisk läkare som står en bit bort ler uppmuntrande och säger Det här kommer att gå så bra så! och jag sliter av mig masken igen – hela tiden har barnmorskan stått bredvid och skrikit sitt ANDAS! ANDAS! – och vrålar DET ÄR JÄVLIGT LÄTT FÖR DIG ATT SÄGA! och sedan kopplar de loss mig från alla sladdar och slangar och börjar röra sängen mot dörren.

Maken är i rummet, men det är som om han är väldigt långt bort, i en annan dimension. Jag ser att han reser sig och följer med ut, men nu går det fort, de rullar mig småspringande genom korridoren, jag hulkgråter och i dörröppningar ser jag andra födande par sticka ut sina skrämda ansikten, tittar på mig med skräck, och jag drar lakanet över ansiktet för att slippa se, slippa bli tittad på. Vi svänger runt ett hörn, in i förrumet till en sal och maken flåsar bredvid Jag är med dig och precis efter märker jag att någon hejdar honom och säger att han måste stanna utanför, men just då bryr jag mig inte alls. De säger åt mig att kasa över på ett bord, de river redan i mina kläder när jag gör det och någon slänger en hink med något jag märkligt nog uppfattar är desinfektionsvätska över min mage. Det är minst fyra personer där inne och en av dem lägger en mask på min mun igen och ber om mitt personnummer – jävla idiot, tänker jag, kolla journalen! men hackar fram det ändå. Det sista jag hinner tänka inna jag somnar är Om det går åt helvete är jag i alla fall inte medveten om det.

Sekunden efter skakar någon min axel och säger Här är din man och din dotter och vadå dotter, tänker jag, var det inte en pojke? och när jag vänder lite på huvudet ser jag min man som håller fram ett bylte som jag förstår är ett barn och jag säger säkert något men jag minns inte vad, och framförallt känner jag inget särskilt, mer än att jag vill vara med honom, men de kör iväg mig och min familj går åt något annat håll, men just då kunde jag inte bry mig mindre. Att ingen är död räcker just då.

***

Det tog åtta minuter från barmorskans larmskrik tills dottern kom ut med katastrofsnitt. Femton sekunder efter födelsen var hennes poäng på apgar-skalan 9 av 10, det vill säga helt normalt. Både min mvc-barnmorska och den läkare som tittade på journalen vid sonens födelse två år senare tyckte den innehöll alldeles för lite information, och läkaren sade särskilt att inget i den kunde förklara varför det blev ett larm. Eftersom sonen föddes med "normalt" akutsnitt på grund av dåligt utfall på värkarbetet, hade det troligen blivit snitt ändå första gången, men ett betydligt mindre traumatiskt sådant. Under sonens snitt tyckte jag faktiskt att det att det var riktigt trevligt. Jag blev förstås ledsen över att behöva göra snitt igen, men det var en betydligt mindre chockartat  än när vi kom in på förlossningen några timmar tidigare och möter den där barnmorskan i korridoren ... Needless to say sa vi bestämt till om att hon inte ens skulle få komma nära mig.

torsdag 25 november 2010

Blä och svirr i natten

Det blev visst ett smärre uppehåll i en om dagen-dagarna där. Det handlar inte bara om att jag inte riktigt vetat vad jag ska skriva om under nästa ämne, mest beror det på att jag inte orkat. Och i går fick jag ett återbesök av mitt gamla konstiga mående – i alla fall tror jag att det var det eftersom det inte utvecklat sig till något annat. Stökig mage, lätt illamående och allmän ostadighet är inte direkt det bästa förhållandet för att skriva eftertänksamt.

Så jag lade mig lite tidigare än tänkt, för det brukar hjälpa. Men då kom något annat, en mycket märklig känsla som jag först trodde var magen. Det svirrade; det är den bästa beskrivning jag kan ge. Det svirrade i hela kroppen och huvudet också, och jag kände hur fruktansvärt dålig jag var i magen. Jippi, liksom. Sedan vände jag mig i sängen och insåg att det inte hade med magen att göra. Inte direkt i alla fall, utan det var mina tankar om allt jag ska göra i dag, där det ingår ett problem att lösa och en grej som jag egentligen inte vill vara med på men som jag kommit bli ensam ansvarig för. När jag förstod det, försvann svirret. Men förstås kom tankarna tillbaka och med dem svirret. Samtidigt halvsov jag emellanåt, så det kändes som en konstig dröm. Naturligtvis borde jag ha väckt maken som låg och susade så trygg bredvid, men i mitt dvalliknande tillstånd fattade jag visst inte det. Till slut lade jag mig nära honom och lyckades somna på riktigt.

I dag är jag jävligt trött. Och mycket tacksam över att min pt ringde och ställde in dagens pass för att hon inte hade lyckats somna på hela natten. Problemet att lösa och grejen att göra återstår, men nu hinner jag jobba lite mer och kanske till och med ta mig en tupplur.

måndag 22 november 2010

Dag 7: Min bästa vän

Jag har ingen bästa vän. Har aldrig haft någon heller. Överhuvudtaget har jag rätt många vänner men inga som jag uppfattar direkt ser mig som sådär jättenära heller. I perioder har jag umgåtts särskilt mycket med någon eller några – många som jag nu uppfattar som nära vänner – men det har aldrig varit något som kan beskrivas som bästa vän-förhållanden.

Det är förstås lite svårt för en som inte har någon bästa vän att definiera vad en sådan är, men det känns som om ett mått av exklusivitet borde finnas där: man är inte utbytbar mot någon annan kompis. Och sitter man ensam på nyårsafton beror det på att bästa vännen rest till Ougadougou eller ligger sjuk i böldpest, inte att ingen har bjudit med en på någon fest.

Kanske är jag kategorisk nu, någon som läser det här kanske blir ledsen och undrar vad som menas. Men var inte det; det är inte jag som dissar vänskaper, det är bara jag som aldrig känt mig tillräckligt utvald för att vara någons best friend forever.

söndag 21 november 2010

Ho ho! Det nattugglas i hemmet

Fyraåringen är verkligen sin mors son. Urtrött på morgnarna och alldeles slut strax efter lunchtid när han gått upp tidigt. Och pigg som attan efter klockan 18, oavsett om han har sovit middag eller ej – han kan vara helt förbi av trötthet på väg hem från dagis, men framåt tiosnåret är han extremt vaken.

Eller framåt elvasnåret ... Han följde just med pappa ner till tvättsugan för att hämta det sista, och av vad jag kan se nu kan han vara vaken säkert en timme till. Tur att förskolan är stängd i morgon så att han ska vara hemma, annars hade vi varit lätt desperata nu.

Så nu ska jag dricka te med unge herrn.

lördag 20 november 2010

Dag 6: Min dag

Vaknade första gången vid okänd tidpunkt, av att fyraåringen bredvid mig vaknade och började prata. Medan han fortsatte med det ett tag halvsov jag. Vid en annan okänd tidpunkt deklarerade han att han tänkte gå ut och titta på Barnkanalen, varpå jag och hans far mulade: "Gör det" i kör. Och så gjorde han det.

Klockan nio hade barnen tjatat om frukost så pass länge att vi kände oss tvungna att gå upp och tillreda den. Jag läste mig igenom tidningen, med ett kort avbrott för dusch, maken duschade och barnen badade. Sedan började vi göra oss i ordning för att gå iväg på dop. Det blev en snabb korv med bröd vid elva, för att mota eventuell senare hunger.

Mellan tolv och ett pågick dopceremonin och sedan troppade vi hem till dopbarnet och åt buffé och tårta. Klockan fyra var vi på väg hem igen, och jag slank in i mataffären för att köpa snacks och pommes till middagen. Det fanns ingen pommes – det gör det aldrig i den butiken. En massa andra frysta potatisprodukter, men aldrig pommes. Märkligt. Så jag gick hem med snacksen. Och en påse Gott och blandat.

Hemma möttes jag av trött make, som utbad sig en halvtimme på sängen. Barnen kollade på Karlsson på taket och käkade enorma mängder apelsin, och jag hängde vid datorn. Nån gång vid fem smet jag ut för att möta E som var så himla snäll och kom förbi med sin Vita huset säsong 5 som jag ska låna. Väl uppe i lägenheten igen kände jag mig plötsligt trött, så jag väckte maken och skickade iväg honom på pommes-jakt i andra affären medan jag tog mig en egen tupplur. Kvart i sex hade barnen kollat klart på Karlsson och kom in till mig i sängen för att mysa en stund.

Maken fixade lammkorven och pommes frites, och jag gjorde en sallad tillsammans med fyraåringen. Vi måste fixa en bättre kniv till honom, den här är för slö och slöa knivar är farligare än vassa, för man slinter så lätt med dem. När vi ätit startade kvällens stora bråk. Det höll på i ungefär en timme och sedan åt barnen glass. Fast först hade förstås sexåringen skrivit varsin lapp till oss andra. På min stod:

HEJ MAMMA
JAG KOMMER
ÅKA TILL
FRANKRIE
VISES

De andra fick motsvarande meddelanden, med varierande stavning, och fyraåringen blev lätt upprörd: "Men jag vill ju vara med dig!" klagade han till syrran. Och efter glassen gick sexåringen med på att inte flytta utomlands.

Sedan var det tandborstning, bokläsning och så somnade barnen i soffan. Nyss tryckte jag på makens rygg och hans på min, han kollar på Svindlarna på ettan jag sitter här och skriver. Snart ska jag hämta chipsen, som barnen inte var så intresserade av trots allt, och ta ett glas vin till. Till sist kanske det blir ett avsnitt Vita huset, men sedan är det godnatt.

fredag 19 november 2010

I kustbandet

Nu står jag på bryggan och väntar på båten hem. Eller till Vaxholm där jag ska byta till buss, tyvärr. Gick ner lite för tidigt så jag får stå här och frysa åtminstone 10 minuter. Burr!

Är fortfarande sur över att det inte går en båt ända in.


Summering av arbetssemestern

Jahapp, då är det sista dagen på landet. I morgon packar jag ihop mig och åker hem, tar båten vid tolv – tyvärr går ingen båt hela vägen in så jag får byta till buss i Vaxholm. Det vinner man (högst) en kvart på, och då kan man inte jobba (läs: läsa) med en kopp kaffe.

Det har varit fruktansvärt skönt att få ta saker i min egen takt, även om jag har saknat de små rackarna väldigt mycket. Jag har nog inte fått så mycket jobb gjort som jag hade inbillat mig, men om det beror på att jag överskattade min arbetstakt eller att jag bara inte koncentrerat mig på jobbet är svårt att säga. Det blev bara en promenad och inget småplock ute på tomten som jag tänkt mig; det kändes inte som om jag hann riktigt.

Och som alltid ska man åka hem precis när man hamnat i någon slags bra rutin. But that's life!

torsdag 18 november 2010

Dagarna går fort!

Hoppsan, jag skulle schemalägga inlägget nedan. I stället råkade jag publicera det. Får se om det blir en ny i morgon eller om det här får vara morgondagens.

Dag 5: Vad är kärlek?

Om det är något jag aldrig har frågat mig så är det vad kärlek är. Jag har undrat varför ingen (kille) älskat mig, det har jag, men aldrig frågat mig i vad denna saknade kärlek skulle bestå. Det hör till den sorts känslopjuck som jag har så svårt för, sådant som reciteras av tuberkulösa brittiska poeter med långa luggar som de stryker undan med vek hand ur febrig panna. Lätt skitnödigt, alltså.

Men okej. Kärlek är att sätta sig på pallen i köken och prata medan ens älskade gör det sista på maten. Kärlek är en unge som svar på frågan vad hon gjort idag rabblar upp sitt schema för onsdagar. Kärlek är att bli väckt av en varm hand som stryker en över kinden, samtidigt som dess ägare säger: "Mamma fin!"

Kärlek är de här, helt enkelt!

Maken gör sin vanliga galen-min. Vi andra försöker se normal ut.

Dag 4: Det här åt jag i dag

Eller ja, det blir ju vad jag åt i går. Rätt märkligt hoppande mellan olika nivåer i den här listan, ser jag nu när jag ska skriva om saker. Men okej:

Frukost: Havregrynsgröt med äppelmos. Kaffe. Rostbröd med smör, ost och marmelad. Marmeladen får mig alltid att tänka på farmor och farfar. Farmor bakade eget bröd som rostades och åt med en marmelad som jag tror var Robertson's Scotch. Eller något liknande. Hemma eller hos mormor och morfar åts det inte marmelad särskilt ofta.

En kopp te.

Lunch: Tre varma korvar med bröd, med ketchup, senap och rostad lök. En halv folköl. Borde ha käkat en frukt eller något till efterrätt, men glömde visst det.

Fika: Kaffe och en stor bit toscakaka. Var sugen på en satsumas men glömde bort det.

Middag: En halv lammkorv, stekt halloumi och ugnsrostade rotsaker: morot, palsternacka och sötpotatis. Sötpotatis är min nya grej, älskar det. Vin till det.

Snacks: Grillchips.

Inte en vidare representativ ätardag. Brukar varken käka rostbröd och marmelad till frukost, varmkorv till lunch eller chips på en onsdag. Men jag är ju på semester.

onsdag 17 november 2010

Supernanny är rena reklamen för förskolan

De senaste dagarna på landet har jag ätit lunch tillsammans med Supernanny på TV4, och något som jag förut liksom sett i ögonvrån i de här programmen blir plötsligt väldigt tydligt.

Många av mammorna i de här familjerna är stay-at-home-moms, som har två eller flera barn. Ingen daycare, förstås, och de flesta barn är för små för att gå i skolan. Mammorna sköter hushållet och jobbar hemifrån. Men vad gör barnen? De hänger i vardagsrummet, leker i sina rum. Ibland släpps de ut på bakgården och får rusa runt lite. Väldigt få mammor ägnar sig åt barnen, annat än för att servera mat och tjata på dem.

Nej, man kan  inte dra några slutsatser om hemmaföräldrar från det här, det försöker jag inte säga. Det är ju en dokusåpa. Men varje gång jag ser de här barnens fullkomligt urtråkiga liv tänker jag på alla som dissar förskolan. De engagerade föräldrarna som säger att det är bättre för barn i allmänhet att vara hemma med sina föräldrar än att vara på förskolan. Kolla på ett av de här programmen och säg mig om det är sant.

Det är inte sant.

En touche av melankoli

Så här års, så här dags, under skymningstimmarna, får jag ofta en lätt touche av melankoli. Mörkret faller och ljuset inomhus känns lite för ljust, lite för glatt. Inomhus blir en för stor kontrast till sammetsmörkret där ute.

Här ute på landet, där mörkret lägger sig och inte bryts av annat än glimtar av ljus från grannarnas fönster, blir det mer tydligt. Ändå är det oändligt mer melankoliskt att vandra genom höstmörka Vasaparken med barnen.

Bättre känns det om det regnar eller blåser samtidigt, varför förstår jag inte riktigt. Kanske är det för att jag liksom kan känna mörkret då.

I detta nu piggar grannens ljusslinga i julstil upp en del i alla fall!


Och en redig bit av den här ...

Dag 3: Mina föräldrar

Nu börjar jag ångra att jag gav mig in på det här. Mamma läser ju bloggen. Och pappa, han nosar runt i internetvärlden, så det kanske han gör också, utan att ha berättat det för mig. Äh.

Mamma och pappa träffades på tidigt 60-tal, de sjöng i samma kör. Sedan var de ihop i flera år, och sedan tog det slut. Jag vet en del detaljer, men det är inget jag tänker berätta här. Av flera anledningar, varav en är att jag säkert har fått saker om bakfoten och då läxar mamma upp mig. En annan är att det faktiskt finns saker som det tar emot att säga om sina föräldrar, hur sant det än må vara. I alla fall blev jag till där på sluttampen, och det var inte så planerat.

Jag föddes i alla fall, bodde med mamma och pappa var mycket med mig tills han träffade en kvinna och det inte längre fungerade. Jag minns inte alls när han slutade vara en närvarande förälder, kan bara se att han var med på nästan alla foton av mig de första tre åren och sedan knappt alls. Och jag vet att det tog mig nästan trettio år att komma över det. Om sånt går att komma över.

Numera tror jag att jag känner pappa lite. Det mesta är slutledningar jag dragit, små pussel jag har lagt. Jodå, vi träffas, men det är inte på en nivå där man lär känna någon på riktigt. Vi är bekanta, han är trevlig och jag förstår hur lika vi är på många sätt, men samtidigt så diametralt olika. Jag skulle aldrig få för mig att beskriva honom som person på ett öppet forum som detta, för det skulle vara som att rita en fantombild. Det kan bli rätt, men det kan se ut som lasermannen.

Av helt motsatt anledning känner jag att det är svårt att teckna ett porträtt av mamma. Vi är för nära, helt enkelt. Jag nöjer mig med att säga att hon kan vara hur jobbig som helst, men hon är verkligen världens bästa mamma.

tisdag 16 november 2010

Dag 2: Min första kärlek

Min första kärlek var en hund, en welsh corgi vid namn Puffen. Jag lärde känna honom när jag var tre månader gammal, han var mina (ännu inte födda) kusiners mormors hund och utan honom var det inte sommar på landet.

Han lär ha varit en riktigt ilsk typ: han skällde gärna på folk som gick förbi på spången. Den stängbara grinden och ett grönt ståltrådsnät längs den del av spången som då gränsade till fast mark finns kvar som ett minne av honom. När vi hade fest låg han under bordet och skällde när vi sjöng och nafsade efter folks fötter när de rörde på dem. Naturligtvis lade han sig oftast vid morfars plats, han som aldrig kunde hålla fötterna stilla. En gång nafsade han sönder min fina kräfthatt i kräppapper; morbror gav mig sin hatt i stället. I mammas fotoalbum finns bilder från den där festen och på morbrors huvudbonad ser man i vilken ordning bilderna togs.

Men jag märkte aldrig av det där ilskna. Vi älskade varandra. När mamma kom med mig första gången var alla oroliga över att han skulle nafsa efter mig. I stället brukade han lägga sig precis framför min babysitter, där jag satt och sparkade honom i pälsen. En historia som brukade berättas förr var när jag, sådär tre år gammal, en dag var försvunnen. Alla letade överallt och blev allt oroligare – hade ungen gått och druttat i vattnet? Till slut hittade någon mig i det så kallade hundfacket, på golvet i en slags genomgångsgarderob där Puffen brukade ligga, där jag satt och "läste" ur Kalle Anka för en dåsande hund.

Jag var kanske i sjuårsåldern när han dog. Det hände under vintern och någon ringde och berättade; jag minns att jag stod vid telefonen i fönstret i vardagsrummet, och det var hemskt.

måndag 15 november 2010

Dag 1: Om mig

Det är märkligt så svårt det är för mig att skriva om mig själv. När jag försöker presterar jag inte något mer djuplodande än den korta beskrivningen på bloggen här. Och när jag får fram något vill jag gärna gömma mig bakom "man" och passivkonstruktioner.

Kanske är det svårt för att ett "jag" är så mycket. Vad ska man plocka fram? Hur ska man välja att tolka uppgiften "skriva om sig själv"? Ska man rada upp fakta i kronologisk ordning eller plocka ut någon del? Vad skulle det då vara för del?

Ja, ni ser. Det här säger säkert mer om mig än den bästa beskrivning jag kan få till, men jag gör ett försök:

Jag föddes den 6 mars 1969 på Sabbatsbergs sjukhus. Sedan växte jag upp med min mamma, i Stockholms södra närförorter. Bagarmossen, Björkhagen och (gamla) Skarpnäck, närmare bestämt. Gick i skolan i Kärrtorp, Bagarmossen, Kärrtorp, Skanstull. Började gymnasiet med ett år naturvetenskaplig linje, men bytte till humanistisk eftersom 1) ingen kunde förklara vad tangens och cotangens egentligen var bra för, och 2) jag fick ont i näsan när jag gjorde mer avancerade uträkningar. Sant!

Efter ett jobbår i växeln på Taxi Stockholm läste jag vidare på universitetet, engelska, nederländska, lingvistik. Hade lika gärna kunnat bli historia och arkeologi, eftersom jag bara råkade sätta engelska före historia när jag fyllde i mina ansökningspapper. På lingvistiken blev jag kvar, för jag trodde att lingvistiken hade valt mig. Men antingen hade jag fel eller så ändrade den sig.

Strax innan jag och akademin påbörjade det som skulle resultera i skilsmässa, halkade jag in på korrekturläsarbanan. Det andra verk jag läste var SAOL. Det ni. Förra upplagan, den 11:e tror jag att det är. Efter några år insåg jag att det här nog fick vara mitt yrke, för jag hade inte så många alternativ. Och så är det nu. Fast jag har utökat min repertoar en del. Översätter och gör redaktörsjobb också. Med mera. Vill du ha en referenslista kontrollerad och snyggt hopsatt, är jag kvinnan för jobbet.

Ja. Och så har jag en man och två barn. Men det vet ni redan. Men ni kanske inte vet att jag är intresserad av arkitektur och är helt obsessed av fönster? Fel fönster kan verkligen förstöra ett hus. Verkligen förstöra.

En om dagen

Efter en massa tvekan – första inlägget freakar ut mig – har jag bestämt mig för att också köra en om dagen-listan. Det kanske inte blir exakt en om dagen, men jag ska försöka.


Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

söndag 14 november 2010

Ensam och övergiven av alla

Maken och barnen har precis åkt, och nu sitter jag här ensam på landet. Känns inte alls kul, det är precis som om jag blivit övergiven av familjen. Gråten sitter i halsen och en ensam-klump har lagt sig i magen.

Det kommer att gå över. När jag har satt på lite musik, lagat lite mat och kollat på ett eller annat avsnitt av Vita huset kommer det att kännas bra igen. Och efter lång frukost i morgon, en promenad och lite välbehövligt arbete har nog den nöjda känslan inträtt.

Men den närmaste timmen kommer jag att känna mig ensam och övergiven av alla. Och gråta en liten skvätt.

fredag 12 november 2010

Tack gode gud att det är fredag

Det här är en mycket efterlängtad dag. Inte för att det är fredag specifikt, utan för att maken kommer hem från sin senaste tur på kontinenten.

Barnen har längtat mycket efter pappa det senaste dygnet, och jag med. Men – och nu ska ni inte underskatta mina känslor för min äkta hälft – inte så mycket för att jag saknat just honom utan för att jag är så trött. Så trött. Lite ensam-med-barn-trött, lite hösttrött, lite småförkyld-hela-tiden-trött, lite träningen-fryser-inne-hela-tiden-av-olika-orsaker-trött, lite för-få-sovmorgnar-trött.

Men nästa vecka ska jag vara på landet, ensam. Ska jobba, gå promenader och ta sovmorgnar. Så om en vecka kommer det vara maken som sitter och är glad över att det är fredag.

Moahahaha!

onsdag 10 november 2010

Det är ju en dag i morgon också

Det blev ännu en hemmaarbetardag i dag. Maken är borta fyra dagar igen, och det är mindre stressigt med korta dagar när jag är hemma än när jag stolpar bort till kontoret – slipper förbereda matlåda och plocka undan innan jag går iväg med barnen. För att inte tala om att jag tjänar säkert en kvart i slutet på dagen på att inte åka tunnelbana! ;-)

Men så mycket arbetat blir det inte. Hittills typ ... ingenting. Fast där ljög jag, för jag gjorde en förhoppningsvis absolut sista korrkoll på det förkättrade bokprojekt som har förföljt mig i alldeles för många månader. Jag hade räknat med att den skulle ha varit ur mina händer månadsskiftet september/oktober, men icke. Därför är jag egentligen väldigt stressad, eftersom den översättning jag skulle sätta fart med just i början av oktober nu är åtminstone en månad sen.

Ändå rår stressen inte på hemarbetarläget. Vet det men har valt att ignorera det, så jag får verkligen skylla mig själv. Men en timmes arbete ska jag väl få!

Kanske.

tisdag 9 november 2010

söndag 7 november 2010

Afternoon tea och inga bekymmer

Nu höll jag på att skriva ett tråkigt, klagande inlägg igen. Eller, det var tänkt att var en humoristisk betraktelse över våra senaste problem med projekt "komma vidare i lägenheten", men det krävdes bara några minuters funderande för att inse att jag inte har det humoristiska anslaget i mig just nu.

Har faktiskt inte så mycket anslag i mig alls. Det är säkert bara en fas, men det är en jädrans lång fas, den här tanketorkan som gör att bloggen (och inte bara den) går på tomgång. Min förmåga att hålla flera tankegångar aktuella samtidigt har tagit tillfälligt stryk och det är inte så mycket jag kan göra åt saken.

Så jag ska bara berätta något trevligt. I dag var jag och åt afternoon tea på Teahouse Chaikana i Gamla stan. Riktigt gott te, läckra snittar och mumsiga scones med clotted cream, och så vänner som man kan tala om vad som helst med – det finns få bättre sätt att tillbringa en eftermiddag på.

söndag 31 oktober 2010

Klagolåt

Jag är alltså inne på min femte dag som ensam med barnen och skulle kunna dra några riktiga klagolåtar – tacka den igår kväll väldigt vakna Fyraåringen för att jag inte hävde ur mig alla mina trötthetsfrustrationer då. Jag är och förblir övertygad om att man antingen måste vara helt avtrubbad eller smått galen för att på egen hand ta hand om en fyraåring och en sexåring längre än några timmar i taget. Och då är ändå mina barn av den sort som för utomstående förefaller vara väluppfostrade och lugna.

Fyraåringen har förstås inte varit så "lugn". Han har hamnat i någon slags tjat- och gnällfas, där han först hittar något mycket viktigt som han sedan vägrar släppa. I veckan hade han feber och magont på tisdagkvällen och fick stanna hemma (även om både temperatur och mage var normala på onsdagsmorgonen), och ägnade därefter hela onsdagen åt att tjata om att han ville gå till hamburgerrestaurangen. Vilket jag inte hade lust att göra. Sedan har han lagt energi på diverse småfrågor, fram tills igår, när han på morgonen plötsligt förklarade att han ville ha kyckling pot au feu till middag och inte alls den betydligt enklare rätt som trötta jag och Sexåringen hade tänkt oss. Efter någon timmes gnälltjat vägde jag den mentala kostnaden för att lyssna på tjatet mot den att laga pot au feun, och insåg att den senare var lägre.

Naturligtvis lönade han min extra ansträngning med att ligga på golvet i köket och böla om att det tog för lång tid att laga maten.

Nu är det mindre än ett dygn kvar, och jag lever på hoppet att inga större katastrofer inträffar, att båda barnen somnar i rimlig tid i kväll och att unge herrn inte får ett sammanbrott i morgon bitti när det är dags att gå till förskolan och sätta på sig höstens hatobjekt: jacka och överdragsbyxor.

Ja, hoppas kan man alltid.

tisdag 26 oktober 2010

En mellandag

Det blev en mellandag i dag, en sådan där när ingenting blir gjort och inte heller något känns så viktigt.

Maken har åkt i väg och ska vara borta i sex dagar, så jag står med både hämtning och lämning den här veckan. Det innebär korta dagar, för hur jag än gör kommer vi aldrig utanför dörren förrän tidigast 8.30 på morgnarna (jo, kliver jag upp en timme tidigare kan jag gå en timme tidigare, men jag är redan så trött) vilket med avlämning av två innebär rumpan-på-kontorsstolen tidigast 9.30. Och för att hinna hem till fem för att kunna laga mat och äta den innan barnen kollapsar behöver jag hämta stora 16.15.

Lägger man till PT-träning mitt på dagen, på gym inne i stan snarare än på det vanliga vid arbetet, blir det liksom inget kvar. Så det får bli så i dag. Några fångade trådar vid datorn hemma, en tupplur på soffan efter lunchen, och så en massa försök att få tag på en uppdragsgivare som jag måste ha info av för att kunna avsluta ett jobb. (Hon svarar inte telefonen och på mejlen får jag bara goddag-yxskaft på mina frågor. Egentligen inte mitt problem, men mycket irriterande.)

måndag 25 oktober 2010

När man nu hade chansen till präktighetspoäng

Förra veckan hade Sexåringens skola hälsovecka. De hade skoljogg, samtalade om vad människan behöver för att må bra – kärlek/vänskap, motion/lek, mat och något mer som jag förstås glömt – och gjorde en fruktsallad av sin medhavda frukt en dag. Precis lagom ambitiöst för sex- till tioåringar.

I helgen berättade Sexåringen att de pratat om hur mycket godis barnen äter. Fröknarna hade frågat vilka som åt lördagsgodis (många räckte upp handen), vilka som åt fredagsgodis (några räckte upp handen), vilka som åt någon annan dag-godis (någon räckte upp handen) och vilka som åt godis alla dagar (några, omedvetna om hur de stigmatiserade sina föräldrar, räckte upp handen). "Men jag räckte inte upp handen alls", sa Sexåringen. "För vi äter ju nästan aldrig godis."

Ah! Hundra härliga präktighetspoäng dansade samba framför mina ögon! Så jag måste ju fråga: "Vad sa fröknarna då när du inte räckte upp handen alls?" Sexåringen ryckte på axlarna: "Ingenting."

Äh! Vafan! Poäng down the drain.

söndag 24 oktober 2010

Höstblött

I fredags snöade det, i går töade det, nu regnar det. Ordningen återställd, alltså.



Vi har haft båtuppdragningshelg. Själva uppläggningen av båten går numera snabbt, eftersom de inblandade är veteraner efter sex års upp- och iläggande, men matlagningen tar större och större del av dagen. I går gick jag inte utanför dörren en enda gång, eftersom jag tillbringade eftermiddagen med en kolasås. Och lika glad var jag för det.

I dag hade jag nog tänkt att ta en promenad, men kombinationen blöta och fem grader känns inte optimal. Snart ska vi åka hem i alla fall, och som vanligt har jag den där söndagskänslan; lagom tills man fått upp värmen och allt känns riktigt helgtrevligt är det dags att packa ihop. Blä!

fredag 22 oktober 2010

Vad Facebook är bra för

Varenda gång Facebook debatteras blir jag så trött. Det snackas om att "folk visar upp sina bra sidor" och att man "försöker göra sig bättre än vad man är", att användarna använder det för att "snoka" på andra människor och att statusuppdateringarna är fyllda med banaliteter.

Jag undrar var de människorna som gör så är. De finns inte bland min vänkrets i alla fall. Visst, det dyker upp en massa trivial info – min vanligaste status är nog en variant på "är trött" – men det är också ett samtal, ett sätt att dela sin vardag, hur den än ser ut, med alla upp- och nedgångar. När man berättar om hur man helt ballade ur vid lämningen av förskolebarnet, och sprang från förskolan gråtande, får man själv uppmuntrande klappar på axeln och andra får bekräftelsen om att sådant händer alla.

Det är inte att visa hur perfekt man är. Det är att dela med andra att man bara är en människa.

torsdag 21 oktober 2010

Varför vill man inte sova när man får?

Det svider i ögonen och för andra dagen i rad har jag varit tvungen att ta en tupplur, lägga mitt trötta huvud i armarna och fälla ner mig över skrivbordet, för att orka ta mig genom dagen. I går försökte jag kämpa emot – en riktigt dum idé eftersom all energi går åt att stå emot sömnen och inget vettigt blir gjort i alla fall.

Det är hösten, det är mycket att göra, det är barn som pratar i ens öra mitt i natten, alternativt leker propeller/kickboxare i sömnen, men främst är det min egen makalösa oförmåga att gå och lägga mig i tid. Det är ju så svårt för mig att klockan 23, när jag är som piggast under hela dygnet, minnas hur trött jag är både 07.10, 14.20 och 18.45. Klockan elva på kvällen är min hjärna i högvarv och skulle gärna göra sig redo för ett arbetspass, och lyssnar inte alls på kroppen som sänder tyvärr lite för diskreta signaler om att sängen är ett bättre ställe än skrivbordsstolen.

Så här sitter jag och gäspar, nej jag är tillochmed bortom gäspningar. Och det är bara mitt eget fel. Surt.

tisdag 19 oktober 2010

Mystiskt försvinnande

Jaha, nu har den försvunnit igen, träningen. Den är som bortblåst, utplockad ur mitt huvud och antagligen gömmer den sig i något dammigt hörn i lägenheten tillsammans med en leksaks-Saab som Sexåringen lekte bort för fyra år sedan, ena gummiödlan som Fyraåringen slängde upp i luften och aldrig kom ner (märkligt men sant!) och lilla rivjärnet som en besökande ettåring kravlade iväg med och sedan inte har återfunnits.

Det är förkylningar och tidstajta arbetsperioder i kombination med korta dagar när maken är bortrest som gör att träningen ramlar av min prioriteringslista. Frågan är bara hur man får upp den på listan igen?

måndag 18 oktober 2010

Via fippel till arbete

Jag håller på med en översättning. Om man nu kan kalla det att "hålla på med" när uppgiften i fråga legat nere i närmare tre månader, medan jag hållit på, verkligen hållit på, med andra jobb som dragit ut på tiden och varvats med irriterande småsaker som vuxit till storsaker.

Några enstaka dagar här och där har jag hunnit ägna mig åt översättningen, och även om det inte egentligen är några problem att hinna klart till den 15:e december när den ska avlevereras till redaktören, har det varit irriterande att inte få använda mig av den arbetsgång som jag vet funkar bäst för mig: En snabb, närapå ord-för-ord, översättning följt av en lika snabb första redigering, och sedan bort med texten ett tag. Gärna ett långt tag, typ någon månad. Under den tiden hinner jag glömma texten och ser på den med nya ögon när det är dags att göra den riktiga redigeringen, när jag vänder och vrider på alla formuleringar och förkastar en stor del som norskcismer. Sedan kollar jag källor, fixar med noter, skriver undrande mejl till författare eller norskt förlag och rätar ut frågetecken i allmänhet innan jag läser texten en sista gång, släpper taget och skickar iväg den.

Men den här gången blir det väldigt komprimerat. Så då kan man fråga sig varför jag sitter och fipplar med andra saker, i stället för att sätta igång och översätta. Ja. Okej. Jag sätter väl igång nu då. Så.

söndag 17 oktober 2010

Kan man inte lata sig kan man lika gärna vara produktiv

När jag vaknar på söndagarna brukar jag hett önska att det var möjligt att ha en söndag likt de som man hade pre-barn. Lång sovmorgon, lång frukost, kanske en promenad eller tur på stan eller, mer sannolikt, en bok i soffan tills det var dags att masa sig iväg för att skaffa något att äta. Och så kanske middag på ett ölhak eller något riktigt söndagssmaskigt hemlagat. Och så till sist tv-soffan tills det var läggdags.

Men framåt kvällskvisten är jag ändå rätt nöjd med den nya sortens söndag. Vi har ju gjort saker: handlat, tvättat, lagat mat, sorterat ut Fyraåringens klädlåda, strykt en riktig surdeg till strykhög, planerat saker inför nästa vecka. Och tittat på ett avsnitt av Miss Marple – spela roll att jag har sett den flera gånger förut och att jag egentligen är irriterad över att den inte riktigt stämmer med boken, det är den bästa sortens söndagskänsla att kolla på en småputtrig deckare medan man stryker och dricker te.

Nu ska jag bara släta till det sista plagget, så är strykhögen (tillfälligt) ett minne blott.

lördag 16 oktober 2010

En vanlig lördagskväll

Maken tittar på Mördare okänd och jag häckar vid datorn, för jag tycker den är så jävla obehaglig. Vanligt scenario på lördagarna, men jag föredrar när det utspelar sig på landet. Där är det längre mellan bord och tv än det är här; det är nästan omöjligt att blocka ut ljudet.

Så jag tittar lite halvt på den ändå, fast jag inte vill.

torsdag 14 oktober 2010

Ett slags time warp

Varje gång jag varit på möte som slutar lite halvsent och är på väg hem slås jag av en känsla av overklighet. Det finns en lätt distortion i skarven mellan det där egenkoncentrerade vuxenlivet med möten, viktiga beslut och engagerade diskussioner och familjelivet med barnen i ständigt fokus.

Det är som om engagemanget vore en del av då-tiden som plötsligt hamnat i nu-tiden. Och där jag står i rulltrappan upp från tunnelbaneperrongen dallrar verkligheten till och går över från ena fasen till den andra. Det är en märklig och lätt störande känsla. Men som tur är räcker den tre minuterna långa promenaden hem för att hemmalivet ska kännas normalt igen.

lördag 9 oktober 2010

En promenad och vad som följde därefter

I dag tog jag en höstpromenad i det fina vädret. Vackert och lugnt var det, och när jag kom hem var det tomt i huset – make och barn var iväg någonstans. Så jag gick in badrummet för en riktig långtvagning, en sådan som man aldrig har tid med när man ständigt omges av barn i hemmet.

Jag hade kommit tvåtredjedelar i mina planerade aktiviteter och stod som bäst och filosoferade i duschen när jag hör vrålande barn på gången utanför, ett bullrande upptåg på trappen och frenetiskt skrikande tillsammans med attack på den låsta ytterdörren. Strax efter kommer maken, inte så lite högljudd han också, och den tredje gallskrikande familjemedlemmen följer därpå. Stort kackalorum utbryter i hemmet när alla ramlar in och börjar skrika på varandra. Jag försöker avsluta duschen så snabbt jag kan, men när jag väl är tillräckligt torr för att ta mig ut har situationen lugnat sig därute och jag kan väldigt halvhjärtat fortsätta min badrums-session. Ack ljuva familjeliv.

Det här såg jag i alla fall på höstpromenaden:

 En svamp.

 Ett hus jag brukar spana på – det ser mysigt ut men man ser aldrig någon där.

 Äppelträd som inte brukar plockas.

 En väg jag aldrig gått förut.



 Fler äpplen som inte brukar plockas.

En flugsvamp.

Och dags för nytt utseende

Japp, omgjort. Vete fan om det blev bättre, men man kan väl se det som ett tecken på att jag börjar bry mig om bloggen igen.

Och om jag förstår Blogger rätt går det inte att ändra tillbaka nu.

So here goes.

fredag 8 oktober 2010

Dags för en bild

Jag känner att det var väldigt länge sedan jag hade en bild på bloggen. Så här får ni en vy från min position just nu: färjekön på väg ut till landet.


onsdag 6 oktober 2010

Det där med tröttma igen

Ensam med barnen igen. Typiskt nog passar min mage på att vara kajko. Och hur jag avskyr att laga mat när jag inte själv vill äta den!

Dessutom är jag inne i en väldigt trött period. Kan det ha något med årstiden att göra? Det har inte hunnit bli höstmörkt än, men när jag tänker efter känns det som om den här tröttheten är återkommande och nästan uteslutande uppenbarar sig höst och vinter. Just nu sover barnen rätt okej, så om man undantar fyraåringens sporadiska sängvätningar blir jag sällan väckt om natten. Men vaknar ändå om morgnarna helt matt och sömngroggy.

Skulle vilja vara pausfågel på landet nu, hade planerat in en fyra–fem dagar där om två veckor, men det verkar gå åt skogen. Först knaprades det på dagarna i slutet, sedan på dagarna i början, och igår kom spiken i kistan: en grej som jag verkligen vill gå på i mitten av det hele. Ah. Är inte van vid att ha så mycket att göra som jag har nu! Nåja. Gör ett nytt försök i mitten av november.

söndag 3 oktober 2010

Det är lite annorlunda nuförtiden

Om någon hade sagt för 15 år sedan, där jag satt vid mitt köksbord i min lägenhet på Torsgatan och drack te, rökte och läste böcker nätterna igenom, att jag skulle leva ett liv där jag inte just drack te, rökte och läste böcker nätterna igenom, hade jag trott att hen var galen.

Skulle någon också påstått att det vore just det som jag skulle sakna allra mest, av alla saker som jag inte gör längre, hade jag ringt efter plingplongtaxin till vederbörande. För där jag satt vid mitt köksbord, under kökslampans klara sken, med ögonen fixerade vid texten och ciggen i ett fast grepp mellan höger pek- och långfinger, visste jag inte hur det var att inte ha sitt eget tempo, inte hinna läsa böcker, inte bestämma själv när man vill gå upp på helgen när man är ledig.

Jag visste inte hur det var att inte ha ett köksbord.

lördag 25 september 2010

Bzzzz, lite tystnad och ro tack!

Det här med att vara ensam med barnen är verkligen tröttsamt. Inte för att de är hemska och besvärliga eller så, utan för att man måste stå till tjänst med något hela tiden, svara på frågor och ordna och greja. Andra kanske är utformade på sådant sätt att det är okej, men jag är det inte.

Kanske är det speciellt när man bor som vi – ingenstans att dra sig undan, inte någonstans att vara avsides. Där jag sitter på min plats i lägenheten, vid datorn i vardagsrummet, är jag hela tiden mitt i allt som händer. Och jag tycker att det är jävlig jobbigt. Vill få bara vara, slippa reagera på stimuli jag inte begärt.

Måste måste måste fixa till någon slags hörna i sängkammaren! Hjälper inte mycket, men lite off är man där.

Stump

Nu har jag börjat skriva något tre gånger och sedan raderat det. Det här verkar vara bloggposten som inte blir av, så tur att man kan metablogga lite.

Meta meta meta.

tisdag 21 september 2010

Efter valet

Det blev ju inte alls som man hade tänkt sig. På något sätt. Ett främlings- och hbt-fientligt parti in i riksdagen. Och väldigt låga siffror för Feministiskt initiativ.

Jag måste erkänna att vi är förvånade över att det inte alls gick så bra för oss. Även om det var få som på allvar trodde att vi skulle ta oss in i riksdagen, var vi övertygade om att vi skulle komma över den magiska 1 procent-gränsen för valsedelsutdelning i nästa val och kanske till och med gå över 2,5 procent och få partistöd. Och vi var helt säkra på att vi skulle göra bra ifrån oss i flera kommuner – fler än Schymanfästet Simrishamn, alltså. ;-)

I stället har vi till och med tappat.

När Fi Region Stockholm hade möte i går började vi med lite analys av valet och valrörelsen. Har vi fokuserat för mycket på det nationella och satsat dåligt på kommun- och landstingsfrågor? Vi har varit tvungna att begränsa kampanjandet på torg och gator eftersom vi inte är så många – har vi då koncentrerat oss på fel geografiska områden? Började vi egentligen för sent? Vet vi ens vilka alla våra potentiella väljare är?

Svaren på det är ja, ja, ja och nej. Vi måste kanske lära oss av det nyaste tillskottet till riksdagen – ja huvva, men man kan lära sig något av alla! – och bygga underifrån. För det behöver vi bli fler; vi måste typ övertyga varenda kotte som någonsin ens tänkt på att rösta på Fi att engagera sig.

En sak kan jag i alla fall lova: det vilar inga sorger över oss. Det lite deppiga mötet i går förvandlades till värsta idésprutarmötet, och det största problemet framöver blir att få tid för att göra allt det där.

Vi kommer igen. Lite lömskt från sidan sådär, så ingen märker oss förrän vi bara: KABOOM!

fredag 10 september 2010

Men man vet att man lever!

En snabb undran innan jag ska rusa iväg för att hämta barnen:

Hur kommer det sig att arbete alltid kommer i skov? Förutom redigeringen jag håller på med, som ska vara klar nästa vecka, har jag tre korr måndag–tisdag. Ett kan nog skjutas lite framåt i veckan, men herregud! Det var ju den veckan (och egentligen den här också) som jag skulle ta ledigt för att ägna mig åt valet!

Men det kan jag ju glömma när författare segar, redan tagna jobb flyttas närmare i tid, fasta uppdrag ändrar utgivningsdatum och kontakter-man-inte-kan-säga-nej-till vill ha saker gjorda pronto.

Månne jag får någon dagar ledigt veckan därpå? Måndagen den 20:e har jag i alla fall tänkt göra ingenting. Men ska vi slå vad om att något barn är sjukt då, så att min soffliggardag går i putten? Kors i taket utlovas om det funkar!

tisdag 7 september 2010

Beige Jimmy

I morse tittade barnen och pappa på morgonsoffa där Jimmy Åkesson tydligen uppehöll sig en stund (jag försökte ta mig upp ur sängen men hade problem med det). Snart-sexåringen försökte förstå vad partiet "Blåsippans" företrädare egentligen vill med världen, så pappa försökte förklara lite förenklat: "Han tycker till exempel inte att såna med mörk hud ska få bo i Sverige."

Varpå snart-sexåringen blev mycket irriterad: "Vadå, ska han säga? Han är ju alldeles beige i ansiktet!"

måndag 6 september 2010

Femton procent potentiella feministiska väljare

Jag har hela tiden hävdat att om alla som säger: "Egentligen skulle jag vilja rösta på Fi, men ... de rödgröna ... Alliansen ...", verkligen röstade på Fi, skulle vi komma in lätt. Så jag är inte alls överraskad över att en opinionsundersökning från Sifo visar att det är hela femton procent av väljarna som kan tänka sig lägga sin röst på Feministiskt initiativ.

Så släpp sargen! Varje röst räknas och vi är trötta på att alltid förväntas försaka våra frågor till förmån för något "viktigare" – det finns inget viktigare! Det är dags NU

Jag har ännu två ben

I går lyckades jag hugga mig på smalbenet med en yxa. Notera prepositionen: , inte i. Yxan var slö och jag tog inte i så värst, så yxan studsade mot jeansbenet och det enda resultatet blev en svullnad och ett redigt blåmärke. Känns inte som om jag tänker prova det där med vedhuggning igen på ett tag. Den käre maken, som var åskådare och betydligt mer van vid att hugga ved – första gången för mig – försökte kärleksfullt förklara vad jag hade gjort fel, men det kanske inte var rätt tillfälle när jag fortfarande hoppade runt på det andra benet och svor mellan tänderna.

Dessutom visste jag vad jag gjorde för fel och behövde alls inte få näsan bildligt gnuggad i det dumdristigt positionerade vänstra benet. Och nu pratar vi inte mer om den saken!

Som alla förstår av den här avsvimmade bloggen är det mycket nu. MYCKET NU. Flera uppdrag på gång, varav två stora, en massa i bostadsföreningen (även om det våta röret visade sig handla om kondens, tackgodegudomjagtroddepåen) och så valrörelse. Och det dåliga samvetet för att jag inte hinner med jobben, bostadsföreningen och tillräckligt i valrörelsen, och nu håller jag visst på och blir förkyld också. Fast bättre vara förkyld än att ha ett yxjack i benet, förstås.

Och så barnen: Snart-sexåringen som har börjat i förskoleklass, med allt vad det innebär för nyheter för både barn och föräldrar. Och snart-fyraåringen som verkar ta sig ett litet skov då och då, inte något allvarligt men tillräckligt för att vi ska bli lite oroliga och få susa till vårdcentralen med jämna mellanrum och ta blodprov. Vilken tur för oss alla att vi har de finfina damerna på vc-labbet som hälsar på barnet med namn och har en rockande fisk på väggen!

Sedär! Det går faktiskt fortfarande att skriva – jag började undra om jag tappat förmågan att bara skriva något. Så det är bäst att jag avslutar nu, innan jag börjar bli kritisk och klickar bort inlägget i stället för att publicera det.

söndag 15 augusti 2010

Ensam med ett rör

I går åkte barnen iväg till farmor och mormor för övernattning, och vi hade en ensamkväll. Vi gjorde alls inget speciellt – åt middag på Tennstopet och kollade några avsnitt av Mad Men. Eftersom maken skulle iväg på träning rätt tidigt idag blev det inte heller särskilt sent. Det är skönt att få ha lite normaltid tillsammans också, blir annars lätt att man bara fixar med barnvakt när det ska vara något särskilt, och när det händer något särskilt har man sällan tid att prata.

Så nu är jag alldeles allena hemma. Rackarns trevligt, faktiskt. Fast det hade varit ännu trevligare om jag inte upptäckt att det visst rinner vatten längs ett rör på toaletten ... Och det hade varit mindre otrevligt om jag inte satt i bostadsföreningens styrelse och alltså måste ta hand om saken själv.

Plan ett för dagen: duscha, klä på mig och knacka på hos grannen ovanför för att se om det rinner längs med deras rör också.

måndag 9 augusti 2010

Slut på semestern

Första dagen efter semestern. Eller vad man ska kalla det när man hänger med blivande skolbarn medan det andra barnet får en (välbehövligt aktiv) dag på förskolan? Lite lagom start för honom, med fortfarande sommarlovssmå barngrupper.

Nu gäller det bara att få upp snart-sexåringen ur soffan för att hämta brorsan. Wish me luck!

torsdag 5 augusti 2010

Fortfarande att göra

Jag sitter och betraktar att göra-listan som jag komponerade i vintras. Den består fyra huvudpunkter, varav tre har underpunkter.

Gräsmattan:
Stenen i gräsmattan.
- try, ta bort
- stenen, ta bort
- kullen, ta bort

Framsidan:
- kullen, ta bort
- bergian*, ta bort

Trappbacken:
- bergian*, ta bort
- stubbar & sly + allmän städning

Vedfrågan:
- hugg upp knutarna

Inte så mycket, och dessutom mindre jobb än det kanske låter. Men ändå har jag inte lyckats få något gjort. Maken har gjort lite av rensningen av "trappbacken" och verkar ha gjort sig själv ansvarig för "vedfrågan", men annars har jag bara dragit lite uppgivet i tryt. Så här är det varje år och jag fattar inte varför. Ingen kontakt mellan planerings- och handlingscentrum i hjärnan?

Tryfanskapet.

 Det jag faktiskt har gjort är att bestämma att framsidan ska få en större överhalning. Och jag har kontaktat markanläggningsmannen som ska göra det. Då är åtminstone framsidekullen ur vägen och kanske ska han få gräva upp tryt också ...

Sorglig framsida

Tyvärr verkar han fortfarande vara på semester, och så länge jag inte kan ge några instruktioner om kullars och trys borttagande kan jag inte heller med gott samvete stryka något från listan. Det enda sättet för strykningars uppnående är alltså att gå i klinch med bergian*. Ouch.

Vedervärdig växt.

* Jag har fått veta att växten heter bergia. Men nu när jag söker på det hittar jag inte något som ser ut som rätt växt. Vad den än heter sprider den sig som fan. Missar man minsta lilla rotbit har man ett nytt stånd på platsen året efter.

onsdag 4 augusti 2010

Kan man få avsluta semestern nu?

Nu känner jag mig färdig med semestern. Det känns över, finito, finished. Vill sätta tänderna i arbetet igen.

Hade jag varit en oberoende enhet och inte behövt ta hänsyn till andras önskemål – typ blivande skolbarn som inte får gå på förskolan längre än till 11:e augusti trots att skolan börjar den 18:e, don't get me started on that – skulle jag ha packat min väska och knatat till lokalen redan i dag. Där hade jag städat skrivbordet, putsat datorskärmen och justerat stol och tangentbord för optimal handställning, monterat upp bokstödet och lagt fram den norsk-svenska ordboken, plockat fram de norska ordbokssajterna och lagt som tabbar i webbläsaren. Sedan hade jag börjat översätta.

Det regnar, det gör det. Och barnen är lite väl högljudda och leker lite väl våldsamt. Och jag skulle vilja ha det lugnt omkring mig. Så är det. Kan ha något att göra med min önskan att avsluta semestern. Det kan det. Japp.

måndag 2 augusti 2010

Aschka baschka

Bland mina inlägg hittade jag det här utkastet, med just den här rubriken. "Aschka baschka". Vad tänkte jag skriva om på det temat? undrade jag och klickade mig in. Och den text jag fann var följande:

Feromdåd ga melrotop!

Jaha. Det var ju upplysande.

Regnbad

Vad gör man när barnen vrålar så man blir lomhörd?

Man struntar i regnet och går och badar ändå. En 16 grader i vattnet, men vem bryr sig?


söndag 1 augusti 2010

Sommarsöndag (uppdaterad)

Jag är på väg ut till landet igen, efter en Prideparad och två ensamnätter hemma. Paraden var fantastisk, nätterna dåliga. Man vill ju sova gott och länge när man har chansen, inte vända och vrida sig och vakna tre gånger i timmen mellan 6 och 9 när man till sist ger upp.

Stan befinner sig i söndagsläge; det är lugnt och folktomt. De som syns till är turister och uteserveringssittare, möjligen är de senare en underkategori av de förra.

Med tanke på vädret fruktar jag att Vaxholmsbåten kommer att vara rätt full. Alltid lika kul! Gah.

****

Senare, på båten:

Nej, den var inte så full. Skönt, så man kan äta sin matsäck i lugn och ro.




torsdag 29 juli 2010

I regnet

Det har regnat hela dagen. Först ett tunt, tunt men intensivt regn som knappt kändes – en typisk indikation på kommande dagsregn. Sedan kom några åskskurar, utan åska, precis när maken skjutsade svärmor i båten. Blött som attan!

När jag började skriva det här gick åskan omkring oss och det låg ett typiskt svavelgult mörker över oss en stund. Nu, fem minuter senare (jag blev distraherad i skrivandet), sprack molntäcket upp en aning igen. Ett svagt muller i bakgrunden är det enda som hörs av åskan just nu.

Det har varit en typisk innedag – förutom för maken och svärmor då! – med film och spel för barnen och bokläsande i sängen för mig. Om det inte vore så fuktigt hade det varit en perfekt mysdag.

onsdag 28 juli 2010

Sommar

Jag har varit tveksam till sommaren. Värme är skönt om man kan sova till mitt på dagen, gå ner till strand och hoppa i plurret vid behov, ramla hem vid middagsdags innan man ramlar ut i natten utan kofta, och sedan komma hem i den bildliga gryningen (d.v.s. senare än den bokstavliga gryningen som inträder strax efter skymningen) för att sova till mitt på dagen.

Så var min sommar 1994. Fotbollssommaren, ni vet. När Sverige grävde guld i USA, får jag väl förklara för alla som var små barn då vilket är förbluffande många i min bekantskapskrets.

En ultravarm sommar är förslösad på medelålders med småbarn. Man kan inte sova hur, när och var man vill. Man kan inte utnyttja de svala nätterna till vad svala nätter ska utnyttjas till: öldrickande på – eller utanför, då – lokal. Man får bara släpa omkring på varma barn som vill BADA NU NU NU och måste packa stora koffertar fulla med badkläder och förfriskningar.

Men nu känns det bättre. Kunde ha varit några grader varmare, men det får duga. Plötsligt är man en människa igen.

Plötsligt orkar man springa och tampas med buskar. Dock ej samtidigt.

Aj aj!

Joråsatte. Här knakar det. Gick i närkamp med en buske (dock inte denna) och kom ut med en konstig låsning i höften.

Så jag tog en promenad för att få igång musklerna, och det funkade rätt bra: efter halva turen började jag kunna gå normalt. Fast det dröjde inte mer än en kvart hemma innan knixet kom tillbaka.

Längtar efter naprapaten nu.

tisdag 27 juli 2010

Det knakar i kroppen

I dag var jag ute på första springturen på säkert en månad. Värme, barns sjukdom och ett eget halsont som satt i flera veckor har satt käppar i hjulet. (Eller så har jag använt det som ursäkt för att inte springa, osäkert vilket.)

Och hjälp vad det knakade i kroppen! Efter ungefär halva min korta runda tog jag en gå-paus för att stilla det hemska flåsandet – orsakat inte bara oträning utan av ovana vid värme också – och det dröjde bara några steg innan jag kände hur hela högra ryggsidan stelnade till. Det var nästan så att jag tappade känseln i höger arm ett tag, så stelt blev det.

Två naprapatbehandlingar förra veckan right down the drain. Fast det är klart, hade jag inte låtit naprapata mig skulle jag väl inte ha tagit mig ut att springa över huvud taget.

Nåja. Jag hade tänkt att lägga lite pengar på kroppen i år, efter att ha spenderat en hel del på knoppen förra året. Men då hade jag förstås föreställt mig en pt för att bygga lite välbehövliga core-muskler, inte behandlingar för att få liv i de få jag redan har.

måndag 19 juli 2010

Köbloggning

Vi sitter i färjekön och väntar på att bli förda till fastlandet. I morgon ska det nämligen stickas i fingrar och armar: blodprov för Pånken och tbe-vaccin för oss andra. Det är en fanastisk kväll och alldeles nyss konstaterade vi att det ju är skönt att vi tog sen semester. Så att vi har tre veckor kvar i stället för bara några dagar.

Om jag nu bara kan få till en bild att stoppa in (premiärblogg på telefonen).

Nix, får återkomma. Blogger gillar inte iPhone. Borde ju finnas en app precis som för Wordpress!

söndag 18 juli 2010

Hemmakatt med halsont

Varje gång jag åker bort, i bemärkelsen hälsar på hos någon några dagar, inser jag vilken hemmakatt jag är. Får hemlängtan efter ett dygn, vankar runt och vill bara hem.

Det är inte själva bortavaron från hemmet som är problemet, utan att vara i ett hem som är någon annans, där jag inte kan styra mig själv och inte har mina vanliga grejer att göra. Därför är det inte något problem att åka iväg en vecka till något semestermål eller så; det är det där att varken ha det vardagliga eller något helt annorlunda, bara befinna mig som som gäst i någon annans vardag.

Det här berättar jag efter två dygn hos svärmor på landet. Första dygnet gick bra, sedan kände jag den bekanta oron slå till. Som numera yttrar sig i det ack så välbekanta illamåendet. Inte blev det bättre av att Sötpricken fick en liten omgång magont, ett slags knip som återkommit med oregelbunden intervall de senaste månaderna och inte riktigt har någon tydlig förklaring. Konstiga småkrämpor hos barnen orsakar mig nämligen oro nuförtiden, och av oro mår jag illa ...

Nu är vi i alla fall hemma på egna landet och det känns bra igen. Ja, förutom halsontet som kommit och gått en vecka. Men det är en värdslig sak.

torsdag 8 juli 2010

Pang i ryggen

Förrförra helgen satt jag vid datorn när det liksom bara small till i höger sida av övre ryggen. Ena sekunden var det bra, andra gjorde det skitont i skuldra och axel. Det var som om ryggen plötsligt bestämt sig för att nej, nu får det vara nog! och drämde till med en ordentlig låsning. Efter hjälp av masserande make släppte det värsta, men hela högersidan har känts hård som en betongvägg.

Även om själva det akuta påslaget kom som en överraskning, är jag inte så förvånad. Jag har känt mig lite stel på höger sida i största allmänhet, inte bara axel och rygg utan också höft och vad. Borde ha ringt till naprapaten för länge sedan, men det blir liksom aldrig av och det är så mycket annat som händer. Jobb, sjuka barn, jobb, sjuka barn. Och så.

Men i förrgår kunde jag inte nonchalera det onda längre. Det kändes som om någon spänt ett järnband mellan skuldran och hjässan och sedan roade sig med att spänna det allt eftersom. Mycket uppgivet slog jag numret till naprapaten, för jag var säker på att de hade gått på semester. Men det hade de inte och det fanns till och med en tid igår. Jag fnittrade nästan av glädje över utsikten att slippa spännbandet.

Och jävlar vad jag behövde den där behandlingen! Naprapaten utstötte små oj! och men! när hon försökte få lite ordning på mina galna muskler. Naturligtvis hittade hon spänningar och låsningar på ställen som jag inte hade märkt.

I dag är jag fortfarande stel förstås, men högersidan känns bättre. Däremot börjar det mumlas i musklerna på vänster sida ... Tur att jag ska dit på måndag igen.

tisdag 6 juli 2010

Vanligt, märkligt och fotbollande nederländare med snygga namn.

I dag var en alldeles vanlig dag som har känts märklig på någon vänster. Kanske är det åska i luften? Kanske är det att jag suttit större delen av dagen och debatterat sedelbränning på Facebook? Kanske var vitkålssalladen som jag åt till lunch lite off – trots att de brukar hålla i evigheter – eller så är den konstiga känslan i magen bara den gamla vanliga?

Klockan åtta tittade jag på klockan och undrade om man kan gå och lägga sig så tidigt. Nu när Nederländerna verkar göra en så bra match (3–1 alldeles nyss), var det väl tur att jag inte gjorde det. Fast läget i tv-soffan skulle kanske vara bättre om maken, vars födelsedag det är, slutade säga "Sneijder, Sneijder!" hela tiden.

Själv säger jag "van Persie, van Persie". Låter mycket bättre.

100.000 kronor – så mycket mer tjänar män per minut

I dag eldade Feministiskt initiativ upp 100.000 kronor i Almedalen, för att uppmärksamma skillnaden mellan kvinnors och mäns löner. Summan motsvarar vad män tjänar mer per minut, och har donerats i kampanjsyfte av Tomas Mazetti och Per Eriksson från reklamkollektivet Studio Total.

Genast dyker det upp en massa tyckare som anser att det är osolidariskt att Fi eldar upp pengarna. Hade det kommit samma reaktioner om pengarna lagts på en annons i DN? Eller är det själva eldandet som upprör?

Birgitta Ohlsson menar att man borde ha lagt pengarna på att rädda 400 flickor från undernäring. Fair enough. Det är egentligen ett betydligt bättre sätt att använda pengarna på, det kan jag hålla med om.

Men jag undrar: Hur många barn kunde FP:s kampanjbudget ha räddat från att svälta ihjäl?

tisdag 29 juni 2010

En riktig stol

En gång fick institutionen där jag var doktorand för sig att alla som jobbade där skulle få bra stolar. Ja, otroligt nog även vi obetalda som annars liksom på nåder häckade i det gemensamma doktorandrummet, som vi inrett med överblivna möbler, hämtade från universitetets katakomber.

Så vi blev ivägskickade till en särskild liten avdelning på andra sidan Roslagsvägen, där en ergonom eller något liknande fantastiskt visade olika stolar för oss. Vi fick sitta och prova, och säga saker som "nej, den är för hård" och "jag behöver högre rygg" och "finns den här med arm- och nackstöd?" – en utomvärldslig upplevelse för en student som aldrig haft en fast arbetsgivare.

Några veckor senare levererades stolen; den var röd och hade hög rygg och både arm- och nackstöd och gick att luta tillbaka så att den närmast påminde om en vilstol. Den var fantastisk och jag älskade den som man bara kan älska en skön sittmöbel.

När jag lämnade institutionen några år senare packade jag ner mina böcker och pärmar och den dator som var min egen, men det enda jag egentligen ville ha med mig fick stanna kvar. Stolen. Jag klappade om den och gick ut genom dörren med mina kartonger och kassar och en stor klump i halsen.

Vad som hände sedan vet jag inte säkert, men jag är övertygad om att den doktorand som satt i rummet när jag sade adjö, och som börjat efter institutionens aldrig upprepade stolgenerositet, genast rusade och tog den. För att sedan i förbifarten och med illa dold triumf säga till doktorandkompisarna när de kom tillbaka från fikat att "hon hälsade till er och ja just det, jag tog hennes stol".

Jag tänker på den där stolen ibland. Nu till exempel. När jag gärna hade lutat mig tillbaka i vindfläkten från dörren, lagt upp fötterna på skrivbordet och tagit mig en liten lur.

måndag 28 juni 2010

Valpejl gör en nyfriserad pudel

Valpejl.se väljer att omvärdera det underliga beslutet om vilka som får svara på deras enkäter och öppnar nu för alla partiers riksdagskandidater att lägga upp svar.

Det kan löna sig att protestera. Så protestera mera!

söndag 27 juni 2010

Perfekt sommardag!

I dag var en fantastisk, perfekt sommardag. Jag invigde min nya Baden-Baden och kunde ägna en eller två lugna timmar åt att läsa ut The Little Stranger i solen fläktad av en precis lagom tempererad vind. Lugnet kom sig av att Sötpricken lekte med sin kompis, Gullpånken spelade spel på datorn innan maken tog sig en lur med honom och mamma satt på andra sidan huset i skuggan.

Ett lagomt litet uppsamlingsheat inför de sista arbetsveckorna innan semestern: solstolen köptes förra året men packades aldrig upp, och boken läste jag fem sjättedelar av förra sommaren men glömde sedan bort.

lördag 26 juni 2010

Låt väljarna bestämma valet 2010

Häromdagen såg jag att Tiarafeministen Linnéa lagt upp en länk på Facebook till sajten valpejl.se, där alla kandidater till riksdag, landsting och kommuner finns listade. Dessutom får alla riksdagskandidater får svara på en enkät, med frågor som "Varför ska man rösta på dig?" och "Vilka tre politiska frågor är de viktigaste för dig att driva?". En strålande idé i sin enkelhet, både heltäckande och specifikt.

Men det krävdes inte någon lång stunds kringklickande innan jag insåg att upplägget är allt annat än strålande. Det är nämligen så att de partier vars riksdagskandidater som får svara på enkäten är riksdagspartierna och ... Sverigedemokraterna.

Valpejl.se är ett samarbete mellan Sveriges Radio och SVT. Det är alltså svensk public service som väljer att exkludera två av de tre stora småpartierna och lyfta fram det tredje. Det parti de då väljer att inkludera är inte Piratpartiet som sitter i Europaparlamentet, utan SD för att – skriver de själva – "de är det nya parti som i dagsläget verkar ha en reell chans att ta sig in i riksdagen och som därmed kan påverka en regeringsbildning". PP och Feministiskt initiativ (EU 2009: 2,2 %) buntas ihop med Sveriges Pensionärers Intresseparti och Nationaldemokraterna och därför "bedöms enligt de undersökningar som gjorts hittills inte ha någon möjlighet att kunna ta någon riksdagsplats".

Man tar sig för pannan. Det krävs bara en titt på valresultatet i EU-valet 2009 för att se att de är ute och cyklar med de kategoriseringarna. (Och försök nu inte med "låga siffror i valet 2006"! Fi var då dryga året gammalt och PP hade bara några månader på nacken; då är 0,68 respektive 0,63 % bra resultat.)

Så vad handlar det här om? Samma gamla trötta visa som vanligt: man offrar demokratin för den egna bekvämligheten. Småpartier får inte mediebevakning för att de inte har mediebevakning. Blockpolitiken regerar och opinionsundersökningarna får styra synligheten i rapporerteringen. För, som valpejl.se säger: "Skulle opinionsläget för något av dessa partier förändras närmare valet så kan en omvärdering av denna gränsdragning göras då."

Jag skrev ett fråga till valpejl@svt.se och fick ett intetsägande svar. Gudrun Schyman har skrivit ett öppet brev; vi får se om hon får något med mer substans.

onsdag 23 juni 2010

Besked

I dag var jag med Gullpånken på Astrid Lindgren igen. Den irriterande natt- och kvällsfebern har nämligen dykt upp igen, ackompanjerad av svullen handled och haltande gång.

Vi hade redan bokat tid hos "vanliga" barnläkaren vid Odenplan, just för att vi märkt att han går lite underligt, när han helt plötsligt började halta och handleden svullnade upp. När febern kom strax därefter ringde vi till reumatologen. Vår läkare blev mycket intresserad och skramlade fram en tid genast.

Så i dag blev pånken klämd på fötterna av både läkare och sjukgymnast och fick – under protester – vandra fram och tillbaka i korridoren utan byxor för att visa upp sin märkliga gång. De noterade att han bara går på häl och yttersida av foten och att rörligheten är nedsatt på båda fötterna men särskilt vänstra.

Det verkar som om han har barnreumatism. Både de svullna/dåligt rörliga lederna och den lågintensiva febern tyder på det. Pånken ballade ur – fotmanipulationen gjorde nog ont – så jag hann inte riktig prata med läkaren om vad det här innebär, men vi ska tillbaka i morgon för att diskutera medicinering så vi hoppas på lite mer info.

Känns märkligt nu, en blandning av oro för att han har en kanske kronisk sjukdom och lättnad över att det konstiga tillståndet fått lite fastare konturer. Och möjlighet till behandling.

söndag 20 juni 2010

En garderob!

Det är söndag och vi har varit på ett sommartomt Ikea och köpt garderober till sovrummet. Äntligen. Vi borde ha gjort det för sisådär 8 år sedan, när jag flyttade in, men eftersom vi ska bygga om i sovrum, badrum och kök skulle det ju bli ett provisorium och så blev det inget av. Jag har lite svårt för provisorier, nämligen.

Om vi verkligen hade skaffat de där garderoberna då, hade vi säkert hunnit ha dem i tio år innan det var dags att bygga om. (Ett stambyte har lurat vid horisonten länge, men nu verkar det som om det kan bli av de närmaste två åren eller så.) Och tio år, det är ju nästan permanent. Tänk hur många svordomar vi hade sluppit under de här åren!

Ja, det är lätt att vara efterklok och hjälper föga. Man får helt enkelt hoppas att man lär sig något till nästa gång.

Men det är tveksamt.

torsdag 10 juni 2010

Dagens skratt

I går dök det upp en ny blogg, Nya glasögon. Eller, den kanske dök upp tidigare, men jag såg den i går. Så otroligt roligt gjord!

Ett träd som står i vägen och Peter Eriksson.

Och om vi ska fortsätta med roliga politiska grejer, måste alla som inte redan gjort det se videon som finns här: Är du rädd för Gudrun Schyman? Jag förstår killen i början som säger "Nej ... ja, jag blev det nu!"

Ja, och så har Robyn kommit ut som Fi-supporter. Men det var kanske inte någon jättestor överraskning. Tycker jag i alla fall!

söndag 6 juni 2010

Re referenser

Det där jobbet jag höll på med igår blev färdigt. Och jag svor på att aldrig mer ta på mig något sådant: att under tidspress försöka få ordning på något väldigt detaljerat som inte kan bli bra. För hade det haft möjligheten att bli bra, skulle det inte ha sett ut så här när jag fick det.

Eh. Någon som förstår vad jag menar?

Så här: Man skriver en avhandling. Det är många års jobb, och stora delar av texten har publicerats eller lagts fram tidigare. Som i all vetenskaplig text är det fullspäckat med fakta och citat, som alla behöver en referens. Om man då inte antecknar referenserna under arbetets gång, eller gör det men inte kollar vilken standard institutionen där man ska lägga fram avhandlingen vill att man använder, då sitter man i ... klistret. Och det även om man lägger ut jobbet på en riktigt duktig "referensresearcher" som yours truly.


Så skriv ner alla detaljer om referenserna, för bövelen!

lördag 5 juni 2010

Helgarbete

Jag sitter i friggeboden på landet, för att göra klart ett riktigt skitjobb – ett jobb som är mer omfattande och svårare att få till bra än vad man visste innan man började. Eftersom jag bara nyss insåg att det krävdes en flykt ner till ensamheten i boden, har temperaturen inte hunnit komma upp tillräckligt. Det är tillräckligt varmt för att sitta här, men för kallt för att vara skönt. Det knäpper i elementet och om en timme kommer det ha blivit så varmt att jag måste öppna dörren.


Hade hellre varit på andra sidan den där fönsterrutan.

tisdag 25 maj 2010

Mellantid

Nu har jag hamnat i någon konstig mellantid igen. Inte ett enda pågående uppdrag. Under sommaren och hösten ska jag – om allt går väl, peppar peppar – hantera två stora och troligen samtidiga projekt (på samma gång som jag måste fortsätta ta mindre grejer), och hade hoppats att de kunde komma igång redan nu.

Men jag väntar. Det finns inte ens någon bokföring som släpar efter.

söndag 23 maj 2010

Som om det funnes fria val

I Aftonbladet ber Gudrun Schyman att Göran Hägglund ska ta på sig genusglasögonen. Fat chance, muttrar man i mungipan. Hägglund et consortes tar hellre på sig skygglapparna och vill att familjepolitiken ska handla om det fria valet. Familjernas fria val att få disponera föräldraledigheten precis efter eget skön, alltså. Politikerna ska inte lägga sig i hur mammor och pappor fördelar tiden med barnen.

Om vi nu helt bortser från att det är staten som betalar föräldraledigheten och rimligtvis borde kunna sätta upp ramarna för den, och att det inte finns någon annan socialförsäkring som delas mellan flera personer, kan man börja med att konstatera att familjernas egna val ser märkligt lika ut.

"Såklart!" säger kanske en medlem av verklighetens folk. "Många familjer lever under liknande omständigheter, så det är inte underligt att folk väljer lika."

Good point. Om det nu vore så att lika omständigheter leder till lika val. Så är det nämligen inte. Om man inte räknar valet att mamma är hemma under alla omständigheter som ett fritt val. Det inser man snart när man följer man diskussionerna om föräldraledigheten på något föräldraforum ett längre tag. Så här:
  • Om pappan är arbetslös och mamman har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För hon får högre föräldrapenning än pappan som ju också behöver söka jobb.
  • Om mamman är arbetslös och pappan har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen, och så får hon längre tid på sig att hitta ett nytt jobb.
  • Om pappan studerar och mamman arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver avsluta sina studier så att han kan skaffa ett jobb.
  • Om mamman studerar och pappan arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ta studieupphåll och pappan behöver dra in pengar till familjen.
  • Om pappan är egen företagare och mamman lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För han måste ju underhålla kunderna och kan inte lämna företaget vind för våg.
  • Om mamman är egen företagare och pappan lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ju disponera sin egen tid och pappan behöver dra in pengar till familjen.
  • Om pappan tjänar mer än mamman, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen.
  • Om mamman tjänar mer än pappan, är det bättre att mamman är hemma. För hon får ju hög föräldrapenning.
Alla autentiska exempel, uppsnappade i riktiga diskussioner. Ifrågasätter man huruvida samma omständighet, X är arbetslös, kan generera diametralt olika lösningar av föräldraledighetsfrågan endast beroende på X:s kön, får man oftast svaret: "Det passar för oss!" Vilket förstås är sant, men vilka normer och tankemönster som ligger bakom beslutet kommer man aldrig närmare.

Valfrihet à la Kristdemokraterna är att ha otaliga sätt att komma fram till samma lösning, den att mamman är hemma längsta tiden med barnen. Dessutom är det nog också den enklaste vägen att ta, att följa normen. Låta bli att räkna på vad det egentligen kostar när familjens huvudförsörjare är hemma en längre stund och bara utgå från att man förlorar "massor med pengar", i stället för att se hela bilden och inse vilka följder det i förlängningen kan få för båda föräldrarna: för mamman avstannande löneutveckling, för pappan risk för att bli bortsorterad vid eventuell vårdnadstvist.

Det kanske man kan strunta i, och tycka att det bara rör en själv i så fall. "JAG tycker att det är värt det!" brukar det heta i de där forumdiskussionerna. Men det är inte sant. Varje gång en mamma väljer att ta huvuddelen av föräldradagarna befästs uppfattningen om att kvinnor i fertil ålder är opålitlig arbetskraft. Någon som försvinner några år från arbetsplatsen. Varje gång en pappa väljer att nöja sig med en skärv föräldraledighet cementerar han idén om att fadersskap är att vara andrahandsförälder. Någon som finns i bakgrunden men egentligen inte är aktiv.

Jag är ledsen, men jag tror inte att vi kan vänta på att saken ska lösa sig själv. För hur obegripligt det än är att man kan välja bort sig själv, som så många pappor gör, och hur obegripligt det än är att sätta sig själv i första rummet som förälder, som så många mammor gör, är den bistra sanningen att det sker hela tiden

Gamla inlägg om jämställt föräldraskap här och här, till exempel.