I morse lämnade jag Sexåringen på fritids. Hon har aldrig varit där, eftersom skola och fritids i vanliga fall är integrerat, men så här dagen före julafton är det så lite barn i skolan att de föser ihop alla på jourfritids.
När vi kom vid halv nio var det ingen där som hon kände. Någon etta kände hon igen, men mer än så var det inte. En av pedagogerna började prata med henne, frågade saker om julen och hon svarade, men jag hörde på sättet hon svarade att det inte var helt okej. Så jag satt med henne i soffan och försökte smälta in i bakgrunden så hon skulle glömma mig. Det gick väl sådär. Men efter en stund föreslog pedagogen att de skulle spela ett spel, så Sötpricken plockade fram råttfällan – den gamla klassikern! – och satte igång att spela. Hon verkade ha fått lite fotfäste, så jag passade på att gå.
Fyra gånger sa jag hejdå, bara för att försäkra mig om att hon skulle ha tid att säga åt mig att stanna, om det var så det kändes. Men ändå kändes det som om jag övergav henne. Mitt stora lilla barn med den smala nacken och de vackra ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar