Ragnarök

Den kommer oftare och oftare, en känsla av förtvivlan. Vad är det egentligen för värld, det här?

Välfärden är ett skämt, med RUT-avdrag för läxhjälp i stället för satsningar på skolan, och svenskarna kämpar för att behålla rasistiska stereotyper i julaftonsunderhållningen. Vardagsrasismen blomstrar och kvinnor i offentligheten blir hotade. Klimatet går åt skogen och jorden håller på att gå under, och världens så kallade ledare ägnar sig åt egenintressen i stället för att göra något åt saken.

Det känns ibland som om jag vaknat i en ond dröm, mitt i Ragnarök. Om vi lyssnar ordentligt hör vi Gjallarhornet.

Eh, what?

Ni minns det här, va? Gynekologen tycker jag borde skickas till endokrinologen, det tycker inte husläkaren. Gynekologen skriver detta i sitt svar till husläkaren.

I dag kontaktade jag husläkaren, per mejl för det gick inte att komma fram på telefontiden, och fick följande svar på min fråga om gynekologens svar kommit:

Gynekologen friade och tyckte att du skulle remitteras till endokrinolog. Jag kan nog inte riktigt se varför. Försöker nå dig per telefon.

Nu bortser vi från vad "friade" betyder och går direkt till "Jag kan nog inte riktigt se varför". Hen har inte några egna uppslag, utan ber mig komma med idéer. Hen är beredd att remittera mig till infektionskliniken när jag föreslår att det jag lider av möjligen är neuroborrelios (ett slags borrelia som sätter sig på nervsystemet). Däremot tycker hen inte att det är rimligt med remiss till endokrinologen trots att jag har mycket höga värden av något som heter anti-tpo, för att övriga sköldkörtelvärden "ser bra ut". Att jag mår jättedåligt är tydligen av underordnad betydelse.

Blir galen. Jag blir bara galen. Det här får jag tydligen fixa själv.

Hur dryg får man vara?

Svaret på rubrikens fråga ger Cecilia Hagen i Expressen, i en intervju med Ebba von Sydow (som jag hittade  hos Anna/Ett mercyfuck i Svensonville).

Man får tydligen vara hur jävla äckligt nedlåtande dryg som helst.

Låt väljarna bestämma valet 2010

Häromdagen såg jag att Tiarafeministen Linnéa lagt upp en länk på Facebook till sajten valpejl.se, där alla kandidater till riksdag, landsting och kommuner finns listade. Dessutom får alla riksdagskandidater får svara på en enkät, med frågor som "Varför ska man rösta på dig?" och "Vilka tre politiska frågor är de viktigaste för dig att driva?". En strålande idé i sin enkelhet, både heltäckande och specifikt.

Men det krävdes inte någon lång stunds kringklickande innan jag insåg att upplägget är allt annat än strålande. Det är nämligen så att de partier vars riksdagskandidater som får svara på enkäten är riksdagspartierna och ... Sverigedemokraterna.

Valpejl.se är ett samarbete mellan Sveriges Radio och SVT. Det är alltså svensk public service som väljer att exkludera två av de tre stora småpartierna och lyfta fram det tredje. Det parti de då väljer att inkludera är inte Piratpartiet som sitter i Europaparlamentet, utan SD för att – skriver de själva – "de är det nya parti som i dagsläget verkar ha en reell chans att ta sig in i riksdagen och som därmed kan påverka en regeringsbildning". PP och Feministiskt initiativ (EU 2009: 2,2 %) buntas ihop med Sveriges Pensionärers Intresseparti och Nationaldemokraterna och därför "bedöms enligt de undersökningar som gjorts hittills inte ha någon möjlighet att kunna ta någon riksdagsplats".

Man tar sig för pannan. Det krävs bara en titt på valresultatet i EU-valet 2009 för att se att de är ute och cyklar med de kategoriseringarna. (Och försök nu inte med "låga siffror i valet 2006"! Fi var då dryga året gammalt och PP hade bara några månader på nacken; då är 0,68 respektive 0,63 % bra resultat.)

Så vad handlar det här om? Samma gamla trötta visa som vanligt: man offrar demokratin för den egna bekvämligheten. Småpartier får inte mediebevakning för att de inte har mediebevakning. Blockpolitiken regerar och opinionsundersökningarna får styra synligheten i rapporerteringen. För, som valpejl.se säger: "Skulle opinionsläget för något av dessa partier förändras närmare valet så kan en omvärdering av denna gränsdragning göras då."

Jag skrev ett fråga till valpejl@svt.se och fick ett intetsägande svar. Gudrun Schyman har skrivit ett öppet brev; vi får se om hon får något med mer substans.

Skolkatastrof

Vi har precis fått veta att Sötpricken kommer till vårt tredjehandsval i valet av skola i höst. Det vill säga, den skola som vi var tvungna att välja för man måste ha tre alternativ. Den skola vi liksom bara drog ur hatten, för att det är en av de två näst närmaste skolorna.

Hennes pappa har ringt till förstahandsvalet och pratat med ansvarig. Där är det så fullt att det nästan bågnar. De har, säger ansvarig person, inte kunnat ta någon hänsyn till faktorer kompisar, syskon och närhet (!), för det har varit så otroligt många som sökt. De har i stället varit tvungna att ta till gamla kriterier som upptagningsområden. Vi antar att andrahandsvalet kommer att säga det samma – tja, förutom det där med upptagningsområdet, för hade de gjort det skulle Sötpricken ha hamnat där.

Hur absurt det är att närhet inte spelar någon roll blir kanske tydligt när jag berättar att vi bor 450 meters gångväg (320 m fågelvägen) från förstahandsvalet och 460 meters (360 m) gångväg från andrahandsvalet. Mittemellan två skolor befinner vi oss, och hamnar i stället på en som ligger mer än dubbelt så långt bort och på "fel" sida av Odenplan.

Petitesser kan man tänka. När jag gick i lågstadiet hade jag 2 km till skolan och det gick så bra så. Men det är ingen småsak att förklara för en sexåring som tror att hon ska få gå med sina kompisar att det får hon inte alls, det. Hon ska gå i en skola som hon tre månader innan skolstart inte ens har hört talas om.

Tack för det, utbildningsnämnden i Stockholms stad.

Hva?

Nyss såg jag Hanne-Vibeke Holst hos K.G. Bergström i Godmorgon-soffan. Hon talade om sina böcker Kronprinsessan, Kungamordet och, framför allt, den nya Drottningoffret. Och hon talade på danska. Man kunde höra att hon försökte "svenska till" det lite, men det gick inte så bra.

Och jag var tvungen att stänga av. Inte på grund av Holsts danska utan för att Bergström satt där och såg ut som om han fått hjärnan bortopererad. Han verkade begripa noll.

Så i stället för att sitta och svära över att 1) de sätter någon som har svårt för danska att intervjua en dansktalare och 2) Bergström inte hade vett att åtminstone låtsas att han fattade, stängde jag av. Det finns gränser för hur upprörd man ska behöva bli på morgonen.

"Tyst hav" av Isabella Lövin

Sent omsider – boken kom ut 2007 – läser jag Tyst hav, med underrubriken Jakten på den sista matfisken, och blir både förbannad och ledsen.

Lövins berättelse om vad som pågår inom fiskeribranschen, hos myndigheter som Fiskeriverket och i EU är så upprörande att jag inte kan läsa mer än lite i taget. En allmän naturresurs håller på att utplånas, och för vems skull? Inte för konsumenterna, utan för yrkesfiskarna.

Läs Tyst hav NU. Men var varnad: det kommer inte att kännas så lajbans att handla fisk sedan.

Åhléns är blä!

I dag var jag in på Åhléns Odenplan för att bland annat kolla efter slitstarka byxor till Sötpricken – jeans, canvasbrallor, whatever som inte går sönder direkt när man hamnar på knä på grusig asfalt. De bygger om rätt ofta därinne, och sedan den senaste omflyttningen för någon månad sedan har jag inte varit längst in där barnavdelningen huserar.

Jag fick akut blodstörtning. Barnavdelningen är uppdelad i fyra delar: Längst in pojkkläder från storlek 86 och uppåt tonårsstorlekar. Sedan leksaksavdelningen, med sisådär två korta gondoler, en stor väggyta och ena sidan av en hög och lång mellanvägg. Efter det kommer flickkläder från storlek 86 och uppåt. Till sist bebiskläder blandat, om jag förstod saken rätt.

De har alltså delat upp barnklädesavdelningarna genom att lägga leksakerna mellan! Hallå! Så jag haffade en expedit och sa mitt hjärtas mening. Intressant nog höll hon med mig om det absurda, men kunde berätta att den här uppdelningen kommer uppifrån. Åhléns Odenplan fungerar som … vad sa hon nu, det var något à la prototyp men inte det … testvaruhus, kan vi säga, där man testar vad som funkar och vad som inte funkar. Därav många omflyttningar ofta.

Jag bad henne hälsa uppåt att det här var helt galet. Att handeln envisas med separata pojk- och flickavdelningar är en sak, men här kan man inte röra sig längs med hela klädutbudet. Eftersom flickkläderna är framförallt rosa och röda, mjuka och tajta och pojkkläderna blå, gröna och bruna, stadiga och rymliga handlar det även om en funktionsuppdelning av kläderna – på flickavdelningen fanns inga jeans eller liknande byxor eller shorts.

Den som är i Stockholm och har lust att ta en sväng förbi Odenplan, kan väl gå in på Åhléns och säg vad hen tycker! Jag ska skriva ett mejl och fråga om de helt har tappat koncepterna. Tills de dumpar den här dumma idén tänker jag inte spendera en krona på barnkläder i den butikskedjan.

Uppehållstillstånd

När jag läste om Lollo från Lund och Migrationsverkets handhavande av hennes fall, blev jag minst sagt förvånad över att hennes uppehållstillstånd, klubbat i Migrationsdomstolen, blivit överklagat till Migrationsöverdomstolen. Vem överklagar sånt, undrade jag. För inte kunde jag föreställa mig att det var det statliga verket som varit framme med ett överklagande.

Men så är det. Svenska Migrationsverket ser det som sin uppgift att överklaga domar från Migrationsdomstolen. Så få asyl- och uppehållssökande som möjligt ska få stanna i Sverige, tydligen. Stämmer det med verkets uppdrag? Detta måste undersökas vidare, märker jag.

Slå gärna ihjäl'na, men gör det inte här! (liten uppdatering)

Har ni hört om den 17-åriga kroatienfödda tjejen "Lollo" från Lund som fått skyddat boende i Sverige av socialnämden i Karlshamn, p.g.a. att hennes kroatiska pappa misshandlat henne?

Hon som inte talar kroatiska alls, och inte har någon släkt i Kroatien?

Hon som Migrationsöverdomstolen har bestämt ska utvisas till Kroatien tillsammans med den pappa som hotat henne till livet?

Nu har "Lollo" packat väskan och rymt, stod det i DN i dag. Bra. Jag hoppas och tror att hon fått hjälp av några människor som vet vad det innebär att vara en mensch. Till skillnad från Dan Eliasson, gd för Migrationsverket.

Bara en sur reflektion

Jag skulle vilja hävda att uppemot 9 av 10 av alla de som avslutar sina inlägg och kommentarer om jämställdhet och barnomsorg med en släng mot feminister inte har den blekaste aning om vad som kännetecknar feminismen.

De flesta skulle inte känna en feminist om de så snubblade över henom.

Det heter inte Holland, det heter NEDERLÄNDERNA!

De där brandgula typerna som spelar fotboll mot Ryssland i detta nu, spelar inte för "Holland". De spelar för Nederländerna.

Nederländerna är en stat som omfattar tolv provinser: Drenthe, Flevoland, Friesland, Gelderland, Groeningen, Limburg, Noord-Brabant, Overijssel, Utrecht, Zeeland samt Noord- och Zuid-Holland.

Det finns historiska orsaker till varför vi kallar hela landet Holland, men att säga att de orangefärgade är holländare är som att säga att våra blågula är götalänningar.

Fel.

Ett jävla sätt!

TeliaSonera Sverige AB skickar mig påminnelsen nedan. Jag har, enligt dem, inte betalat min faktura 25991870087, med sista betalningsdag 080530, om 228 kronor. Därför får jag en påminnelse, 14 dagar efter sagda förfallodag, där de bara aningen inlindat hotar med inkasso. Betalar jag inte innan 23 juni kommer de stänga av min telefon.



Nu står jag i kö till deras kundtjänst ("Du har plats 84 i kön") för att förklara att jag den 29/5 förde pengar från mitt konto till TeliaSoneras konto. Visserligen pyntade jag av misstag 288 kronor, men jag skulle inte kategorisera fakturan som just obetald.

Uppdatering 17.03
Det jävla sättet är att de viftar med inkassohot vid påminnelsen. Jag har betalat varenda jävla en av deras räkningar, inklusive denna, i tid.

Ja. Men jag kom fram. Och blev meddelad att saken var korrigerad och att de överskjutande 60 kronorna ska dras från nästa, redan utskickade, räkning. Så det gör jag.

Men det är 50% risk att jag får påminnelse på den också ...

Lökigt, DN!

I morse när jag lagt upp DN på leverpastejsmackan bläddrade jag genast fram till artikeln om småbarnsföräldrars trötthet. Vi är ju ganska trötta själva, och något kanske man kan snappa upp (en ständigt grusad förhoppning).

Men som vanligt, samma gamla unkna skit. De går ut i första bästa lekpark förstås och hugger första bästa mamma som ser lite trött ut, och sen skriver de oreflekterat om vad nu ämnet kan vara.

Här möter vi en mamma (och en pappa i bakgrunden) som "vill njuta fullt ut" av sin (ja, sin) sista barnledighet, dumstädar sig runt lägenheten i stället för att unna sig en kopp kaffe – nej, det står inte "unna" någonstans, men det lurar där i vassen – och väljer att inte som vissa vänninor intressera sig för jobbet och, ve och fasa, "bryta föräldraledigheten när barnet fyllt åtta månader". Ja, fy fader för såna hemska karriärmammor! Blä på er!

Pappan då? Han verkar bara existera tillsammans med mamman, när de inte får sovmorgon, orkar titta klart på filmen eller får avlastning för att "få en chans att 'bara vara'". Att han troligen tar mindre än hälften av föräldraledigheten är oviktigt. Trött är han i alla fall.

Kan DN-journalister inte lyckas gräva upp lite andra sorters föräldrar, såna som gör sitt bästa för att kombinera arbete och familjeliv och som tycker att det går ganska bra på det stora hela? Jag känner en eller två, slå mig en signal! Jag lovar, vi är också tröttta.

Läs också: Isobel Hadley-Kamptz åsikter om artikeln.