Bra och dåligt

Regnet trummar mot fönsterblecket och jag känner mig bekvämt dåsig efter att ha tränat. Snart ska jag göra kaffe med min nya favoritmacka: finncrisp med brie, och sätta mig i soffan med det jag behöver läsa inför ett jobb jag ska göra.

Skön eftermiddag för hemmaarbetare? Absolut. Om det inte vore så illa att jag måste ge mig ut i rusket om en timme ...

Städandets motstånd

Till slut är vardagsrummet städat. Efter en massa gnöl och gnäll från barnen över att de skulle behöva göra något så hemskt som att plocka undan alla de högar som de lämnat efter sig på bord och golv, i fönstersmyg, fåtölj och soffa, accepterade de till slut mutan och lade ner de hemskt långa 10 minuter som det tog dem att rensa.

Nu sitter de i soffan och pustar ut, med varsin padda och godispåsarna från senaste veckornas kalas. Själv ska jag gå ut i köket och städa där, innan jag ska börja med maten. Funderar på vad det finns för muta åt mig, och vem som kommer ge mig den om jag sätter mig på golvet och gråthulkar först.

Tasset från små fötter

Det blev en innesittarhelg, tyvärr. Hade nog kunnat ta mig ut lite mer – den enda utegången var en kort promenad ner till vattnet igår och springrundan idag – men ja, det regnade ju nästan hela gårdagen och idag var jag hur trött som helst efter att ha jagat möss hela natten.

Det har nämligen varit ljudliga nattliga musuppträdanden. Första natten var det bara lite lagom rassel och tassande, men nu i natt var det betydligt högljuddare: skrap och dunsar och som pricken över i: ihåliga, liksom studsiga ljud inifrån bäddsoffan. Efter att jag hade tänt ljuset, sparkat på den och släckt igen några gånger kom maken med den smarta lösningen att låta lampan bredvid soffan vara tänd, och då slutade det låta därifrån.

Så fort barnen hade gått iväg för att leka med kompisen i morse, plockade vi bort alla kuddar och inspekterade soffans inre. Och ja visst låg det spillning där – och en gnagen taleggiokant …  Spillningsspåren vi hittade i fredags gjorde det tydligt att det var bäst att inte lämna något matliknande framme på bord och bänkar, så jag stoppade mycket ordentligt undan frukt och bröd innan jag gick och lade mig både fredag och lördag kväll. Men taleggion hade jag visst glömt på dess tallrik på diskbänken.

Nu ska jag gå och lägga mig i musfritt stadshem och våndas över vad sjutton mössen kan hitta på den här veckan innan vi hinner skaffa en musskrämma likt Suziluz. Brrr!

Sega dagar

Åh vilka sega dagar!

Jag har inte tillnärmelsevis tillräckligt mycket att göra och det jag har gjort har varit så satans tråkiga saker. Min hjärna håller på och smälter ihop, kan inte för mitt liv komma på något kreativt att göra!

Jag lovar att samma sekund som det kommer ett uppdrag att sätta tänderna i, då kommer det att smälla till i den icke hopsmälta delen av hjärnan och en massa idéer kommer att poppa upp – och så har jag inte tid med dem. Så funkar jag.

Men jag har i alla fall rena fönster!

Veckans blogginlägg

Här bloggas det tydligen med veckointervall. Nåja, bättre än inget.

Idag är det egentligen springdag, men eftersom jag var på gymmet i fredags och råkade benträna lite – ja, man kan bara råka göra det, till exempel när man är lite för entusiastisk med marklyften och sedan hittar en okänd maskin som man bara måste prova – och dessutom fick i mig lite för mycket vin i går kväll – vilket lätt händer just på fredagar på landet, har jag märkt – väljer jag bort det.

I stället tog jag angrep mossan på stentrappan ner till gamla dasset, som har blivit helt galet överväxt och hal. Vilket jag snart upptäckte var suboptimal aktivitet för någon med träningsverk. Borde ha begränsat dagens fysiska aktivitet till att plantera om och beskära pelargoner.

I väntan på beskäring.

Vegetariska prövningar

En annan sak:

Vi försöker äta mer vegetariskt här hemma och på det hela taget går det rätt bra. Jag såg Hugh Fearnley Whittingstalls serie Det goda livet på SVT i somras och blev väldigt inspirerad av det (recept här) – så pass att jag köpte kokboken River Cottage Veg Every Day (Adlibris) och har hittat en massa bra rätter.

Hugh småmyser med sallad.

Men. Det finns ett stort men. Barnen vill inte äta den här maten. Jag tror inte att det beror på att den är vegetarisk, men de gillar inte nya saker. Inte nya köttgrejer heller, men det brukar ändå gå okej, för att de har ju den grundläggande smaken av kött. Men med grönsaker verkar det vara en annan sak.

Så frustrerande.

Snörvel!

Snart två veckor med smygande förkylning är inte kul. Särskilt som man vill ta itu med sitt liv en aning, men inte kan springa (orkar inte plus har ont i halsen) och bara vill trösta sig med god mat, och baka kakor.

Tur ändå att det inte var vidare mycket jobb den här senaste veckan, så att jag kunnat vara sjuk i fred.

Attjo!

Att hantera

Jag har ont i halsen – eller egentligen inte ont utan den är bara tjock och otrevlig. I måndags stannade jag hemma och gjorde ingenting, i går var jag tvungen att gå till jobbet och göra klart en sak, och i dag är jag hemma igen.

Fan. Var hens moster är
framgår inte av bilden.

Men i dag gör jag någonting. Jag har ägnat nästan hela dagen åt att hantera en människa som är uppfylld av sin egen betydelse och kräver svar på saker som hen inte, rent formellt, behöver bli informerad om.

Om det bara handlade om ställda frågor: "Jag förstår inte hur ni har tänkt här, kan du förklara?" Men nej, det är brösttoner och myndiga formuleringar och nu ska jag förstå hur rätt hen har, men sorry sorry sorry, det funkar inte på mig. Icke. Jag plockar fram stadgar och skriver till revisorer och allmänt river i papper, för jag vet att jag har rätt och hen har fel.

Så det kommer att ordna sig. På bekostnad av min sjukdag, när jag hellre hade legat i soffan och glott på dålig dag-tv än att mejla fram och tillbaka till fan och hens moster.

Test: Vad klarar en-sak-i-taget-människan egentligen?

Det här blir spännande. Första dagen tillbaka i vardagen och jag ska på något sätt få in den träning jag har planerat, bland allt annat. Först tandläkaren (avklarat), sedan ärenden (på väg), naprapat, pit stop hemma för hämtning av lunch (där avvärjande hemmavarande son och hans farmor), till lokalen, lunch, ARBETE (vi är nog nere på tre timmar av det tyvärr), hemåt och till sist träning. Ah.

Mot T-baneutgången! Wish me luck!

Jag får ett samtal från Försäkringskassan

Häromdagen ringde en person från Försäkringskassan. Hon hade till uppgift att gå igenom folks uppgivna sjukpenninggrundade inkomst, och när jag senast begärde tillfällig föräldrapenning när sjuåringen var sjuk plingade det tydligen till i något system, så nu var det mina inkomsts tur att bli genomgången.

Hon kunde konstatera att min sgi, baserat på de senaste tre årens deklarationer, var 20.000 kronor för hög – jag har helt enkelt tjänat betydligt sämre de senaste åren, i genomsnitt. Jag har varit medveten om det men skitit i saken, eftersom jag i alla fall inte får ersättning över miniminivån och barnen numera sällan behöver aktiv vård när de är sjuka.

Så, undrade Fk-kvinnan, kunde jag acceptera en sänkning av sgi:n?

Javisst för i helvete, sa jag, sänk bara ersättningen för det spelar i alla fall ingen roll. När barnen är sjuka vobbar jag i alla fall för det mesta och när jag är sjuk jobbar jag ändå, eftersom frilansare inte kan släppa ett jobb bara för att man själv eller barnen mår lite dåligt, och det är sällan som jag mår så kasst att jag inte kan jobba alls, och det är oavsett ingen idé att sjukanmäla sig för ni har tvingat mig att ha sju dagars karens – arbetslinjen, förstår jag – och hur många gånger tror man att man ska vara sjuk längre än sju dagar så man orkar anmäla?

Eller, det sa jag inte, inte till henne för det är inte hennes fel. Men hade jag träffat på Reinfeldt eller Borg hade jag fan … blängt jävligt surt på dem.

Något att fira?

Den här veckan är det inte bara internationella kvinnodagen på torsdag och min födelsedag i morgon. I dag kan jag också högtidlighålla att det var 367 dagar sedan jag mådde bra.

Hurra! Eller nåt.

Den satans tån!

Allt var kirrat för att jag skulle kunna ta en promenad trots bortrest make: soligt väder, lagom temperatur och mamma hitbjuden för att äta middag.

Men det ville inte den satans tån. Så nu sitter jag här och bloggar i stället för att ungefär nu passera framför Karlbergs slott i vårvädret. Tack för den, tån.

Och på den femte dagen mjuknade hjärnan

Redan i torsdags lade jag märke till en viss uppmjukning i hjärnan, men nu är den helt geléartad. Jag känner hur det dallrar där inne, så fort jag vänder på huvudet.

Ibland är fem dagars vabbande ingenting. Ibland känns det som en evighet, och kanske särskilt de gånger man vet att de kommer att följas av tre dagars ensam-med-barnen-ansvar.

Det borde helt enkelt vara jag som åker till Tyskland på tjänsteresa i morgon.

Skämtar vädret med mig aprilo?

Ursäkta, men aprilväder i februari?

Vi är på landet i helgen och jag har sett fram emot den sedvanliga prommisen sedan vi bestämde i veckan att vi skulle åka hit. I förmiddags sken solen: perfekt promenadväder. Sedan började det regna, och gjorde det en stund, så jag sköt upp promenaden. Sedan var det mulet, och så började det snöa. Sedan slutade det snöa, men så blåste det upp. Och snön satte igång igen. Sedan slutade den igen, för att följas av ännu mer blåst och tråkigt grå himmel. Då var det efter lunch, och jag gick ut i alla fall. Det ven en del runt öronen på mig, men jag blev i alla fall inte blöt. Nu skiner solen.

Ska vi gissa att vi kommer ha väderomslag några gånger till innan kvällen?

Att vänta

Varför kommer alla budfirmor alltid i sista minuten? Eller kvart över sista minuten. Det gäller förresten inte bara bud utan alla som säger att de ska dyka upp "mellan 07–12".

Nu sitter jag i lokalen och väntar på ett bud som skulle komma mellan tio och ett. Klockan är nu *pling* 13.00. Inte ett en budbil i sikte. Och jag måste gå snart.

Saken kompliceras av att det inte är mitt paket som ska hämtas, utan jag väntar å lokalkollegas räkning.

Jaha, då väntar jag en stund till, då. Det ser ut att vara sol ute.

I dunkla dagar

Nu kommer den här tiden när det skymningen lägger sig i hemmahörnen redan vid fikatid, när lamporna i fönstret lyser som som hemtrevnadssignaler i en annars dunkel värld, och varje utflykt från det vilsamma halvmörkret inomhus till den gråa eftermiddagen utanför är en strapats.

Det här är dagarna när Tennstopets neonskylt skiner som en vägvisare mot oss när vi traskar den hopplösa höstvägen genom Vasaparken: här är civilisationen, här är ljuset!

Inte undra på då att man har blivit kär i sin nya lampa! Trots att den sitter snett, för högt och inte kan vara tänd för att lampan är överdimensionerad för dimmern. Det går ju att åtgärda. Så här fint är det när den lyser:

Ja, det är en skitdyr lampa. Dock begagnad.

Med höstkänsla

I går kväll bestämde jag mig för att inte gå iväg i dag utan jobba hemifrån. Och det kändes ju som ett sällsynt lyckat val när jag vaknade i morse av smattrande regn på fönsterrutan.

Och plötsligt är det helt och hållet höst. Tända ljus på frukostbordet, som vi aldrig har under sommarhalvåret, regnet, det typiskt höstgrå ljuset utanför fönstret, det lite mörka inomhus, när tända golvlampor sprider små pölar av ljus snarare än lyser upp …

Höst. Än så länge känns det helt okej.

Förlossning

Efter att i flera dagar ha baklängesåmat mig över varenda stolsrygg både på jobbet och hemma, hittade jag äntligen det perfekta läget i soffan: aningen nedhasad, bakåtböjd med armstödet precis på rätt punkt och så lång bakåtlutning. KNAK!

Äntligen släppte låsningen i ryggen någonstans mellan skulderbladen. Ouff.

Billigare än att gå till naprapaten, for sure.

Slangen är lös!

Vi har ett badrum som sist renoverades på 1970-talet. Eftersom vi väntar på ett stambyte vill vi inte göra något åt det. Därför undviker vi nogsamt att lägga märke till att våtrumstapeten egentligen har sett sina bästa dagar och att det luktar lite ovanligt där inne. Så länge det inte luktar mögel, så …

Men det finns gränser för vilka saker man kan ignorera. Att det här händer mitt under duschning är svårt att bortse ifrån:

Nej, jag hade inte kameran med mig i duschen. Bilden är en rekonstruktion.

Undrar om jag ska försöka gå loss på den med en skiftnyckel eller om det krävs en rörmokare?

Snabbvecka

Hoppsan, vad hände med den här veckan? Alldeles nyss var det söndag, sedan tog den stort hopp till onsdag och så torsdag. Det är inte det att jag inte minns vad jag gjort måndag och tisdag, det känns bara som om det var mer komprimerat än spritt över två dagar.

Nu sitter jag i en sådan där irriterande tidslucka, när man snart ska gå iväg (till naprapaten) och inte riktigt hinner sätta igång med något nytt efter den senaste aktiviteten (lunchen). Alla smågrejor som jag kunde ha pysslat med fixade jag när jag kom till lokalen, lite tidigare än vanligt för mig.