Redan i torsdags lade jag märke till en viss uppmjukning i hjärnan, men nu är den helt geléartad. Jag känner hur det dallrar där inne, så fort jag vänder på huvudet.
Ibland är fem dagars vabbande ingenting. Ibland känns det som en evighet, och kanske särskilt de gånger man vet att de kommer att följas av tre dagars ensam-med-barnen-ansvar.
Det borde helt enkelt vara jag som åker till Tyskland på tjänsteresa i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar