Sitter så här mitt i natten och tänker på hur oändligt svårbeskrivbart fantastiskt det är att ha barn.
För å ena sidan är de jävligt jobbiga, hostar hela nätterna så man inte kan sova, vägrar att äta maten man lagt ner en massa tid åt att laga, vägrar göra de mest enkla vardagsbestyr som att kissa (men gärna vill baka med en fast man själv helst vill göra det snabbt och enkelt) och får en att vilja begå snabb harakiri.
Och sedan, å andra sidan, är det fullkomligt ljuvliga. Lägger sina små varma armar kring ens hals, säger att "mamma är bäst, ingen protest", svarar helt naturligt på ens "jag älskar dig" med ett "å jag älskar dig mamma", och längtar något alldeles galet efter en bara för att man har gått iväg på en timslång promenad.
Om jag hade vetat, innan jag fick barn, hur jobbigt det hade varit att ha barn, hade jag utan tvekan valt bort barn. Utan tvekan. Jag är allvarlig: aldrig skulle jag ha utsatt mig för det här totalt livegna livet. Fast om man ska göra sådana "om bara"-lekar måste man räkna med båda sidor av myntet. Och det jag inte heller visste något om innan jag fick barn var all den påtagliga kärlek man upplever varje dag, till och med mitt i kaoset.
Frågan är, precis som med själva förlossningen: uppväger resultatet den smärta man måste uppleva för att nå det? Mitt svar är ja.
Och, det ska ni betänka, det säger jag när jag står inför en natt med en hostande sjuåring och en orolig femåring med feber. Betänk det, ni.
2 kommentarer:
I brist på bättre ord: Eller hur.
Instämmer helt och fullt. Och njuter själv av att inte längre ha några riktiga småbarn. En nästan fyraåring räknas inte. Tidigare har jag altid haft en tvååring och en nyföding när jag haft en fyraåring.
Det kostar på, både ekonomiskt, känslomässigt och i många avdra avseenden, men det är verkligen värt det. Trots alt.
Skicka en kommentar