fredag 28 december 2012

Hoppsan! 2

Som om vårt kök inte redan vore hemskt nog har vi alltså en liten fuktskada i golvet. Ja, vi hoppas i alla fall att det är en liten skada.

Vi flyttade på det lösa skåpet – första gången jag varit glad över det provisoriet – och rev bort den likaså lösa mattan – också den provisorisk – och så ringde maken försäkringsbolaget. De menade förstås att allt som inte bara var ytlig skada skulle tas hand om av fastighetsägaren. I egenskap av fastighetsägare (ordförande i föreningen) förnekade jag det ihärdigt i bakgrunden – vet ju hur föreningens försäkringsbolag agerat vid vattenskador tidigare.

Sedan åkte vi ut till landet. Vi hoppas att golvet är torrt när vi kommer hem.

Hoppsan!

Det var visst lite blött på golvet!


















Hoppsan! Det var visst diskmaskinens utvattenslang som var lite trasig!



måndag 24 december 2012

God jul!



















Barnen har fått en förhandsjulklapp var och snart är det dags att börja med risgrynsgröten. Förhoppningsvis kommer julstämningen i eftermiddag, när vi börjar förbereda för julmiddagen, för än har den inte dykt upp. Trots att snön ligger vit på taken (och brun på gatan, där det visst inte blev plogat i natt som det borde).

Men lite pepparkaksdoft och glöggångor ska nog göra susen!

söndag 16 december 2012

Ragnarök

Den kommer oftare och oftare, en känsla av förtvivlan. Vad är det egentligen för värld, det här?

Välfärden är ett skämt, med RUT-avdrag för läxhjälp i stället för satsningar på skolan, och svenskarna kämpar för att behålla rasistiska stereotyper i julaftonsunderhållningen. Vardagsrasismen blomstrar och kvinnor i offentligheten blir hotade. Klimatet går åt skogen och jorden håller på att gå under, och världens så kallade ledare ägnar sig åt egenintressen i stället för att göra något åt saken.

Det känns ibland som om jag vaknat i en ond dröm, mitt i Ragnarök. Om vi lyssnar ordentligt hör vi Gjallarhornet.

torsdag 29 november 2012

Förutfattade uppfattningar

Igår var jag på rutinbesök hos min husläkare (hon som jag klagar mycket på men som ibland kan vara så pass vettig att jag inte kommer mig för att krångla med ett byte), och i slutet gled samtalet in på andra läkares försök att klassificera mitt konstiga tillstånd som psykosomatiskt. Min läkare har sedan länge slutat ställa den till synes obligatoriska frågan "Hur har du det hemma?", som verkar vara en kombination av "Lever du i ett misshandelsförhållande?" och "Hur står det till psykiskt?", eftersom hon får samma, emfatiska, svar varje gång: "Tack, jättebra!" Och det är jag tacksam över, eftersom jag faktiskt lever i ett bra förhållande och trots allt märkligt i min kropp är i ganska god balans. Det kan bli ganska tjatigt att behöva försäkra folk om det, faktiskt.

Men igår sa hon något som först inte gjorde något större intryck, men sedan, lite efteråt, fick mig att börja tänka. Hon sa: "Ja, redan på bvc tänkte jag och bvc-sköterskan att ni var en så gullig familj." Ja, jo. Fina barn och två föräldrar som älskar varandra. Så vet jag att det ser ut. Så är det ju. Men hon kan faktiskt inte veta att ytan stämmer med innehållet.

Ja, jag vet. Det kan se ut som att jag först klagar på att få frågan, sedan på att inte få den. Men nej. Jag är glad över att slippa frågan, men jag är osäker på om det är bra att en läkare återspeglar ytan. Jag kunde ju ha varit någon vars partner misshandlade mig, psykiskt eller fysiskt, men bara inte kommit så långt att jag vågade tillstå det. Och då hade jag förmodligen dragit slutsatsen att i alla fall inte berätta något för min läkare.

Trevligt, ja. Proffsigt, nja.

tisdag 27 november 2012

Bra och dåligt

Regnet trummar mot fönsterblecket och jag känner mig bekvämt dåsig efter att ha tränat. Snart ska jag göra kaffe med min nya favoritmacka: finncrisp med brie, och sätta mig i soffan med det jag behöver läsa inför ett jobb jag ska göra.

Skön eftermiddag för hemmaarbetare? Absolut. Om det inte vore så illa att jag måste ge mig ut i rusket om en timme ...

lördag 27 oktober 2012

Städandets motstånd

Till slut är vardagsrummet städat. Efter en massa gnöl och gnäll från barnen över att de skulle behöva göra något så hemskt som att plocka undan alla de högar som de lämnat efter sig på bord och golv, i fönstersmyg, fåtölj och soffa, accepterade de till slut mutan och lade ner de hemskt långa 10 minuter som det tog dem att rensa.

Nu sitter de i soffan och pustar ut, med varsin padda och godispåsarna från senaste veckornas kalas. Själv ska jag gå ut i köket och städa där, innan jag ska börja med maten. Funderar på vad det finns för muta åt mig, och vem som kommer ge mig den om jag sätter mig på golvet och gråthulkar först.

fredag 26 oktober 2012

Det där med kundservice

Igår var jag tvungen att remma iväg till Buttericks för att köpa en Halloween-dräkt till sexåringen, som ska ha eftermiddagskalas i skolan idag. Naturligtvis fanns inget av det han ville vara (spöke, skelett, Spiderman eller Star Wars), så jag fick köpa en svart kåpa à la Döden. Storlekarna var lite oklara, så för att inte riskera våldsamma besvikna utbrott på grund av för liten kåpa plockade jag på mig både small och medium. Att Buttericks inte praktiserar öppet köp var bara att tugga i sig.

Bengt Ekerot som Döden, inte sexåringen.

Men tjejen i kassan tyckte inte att det var bra att jag skulle köpa en kåpa för mycket, så hon drog fram måttbandet och mätte, och övertalade mig att medium skulle bli på tok för stor. Så jag gick därifrån som nöjd kund.

(Sedan blev det besvikna utbrott i alla fall, för att jag inte köpt en spök-, skelett-, Spiderman- eller Star Wars-dräkt. Men det är en annan historia.)

På vägen hem gick jag in på matsilverbutiken. Där var jag förbi för några dagar sedan för att få hjälp med svarta fläckar på några av mina ärvda skedar, och då pratade jag med en jättetrevlig tjej som kom med olika förslag. När det visade sig att jag redan hade prövat alla de, bad hon mig ta med mig skedarna så hon kunde titta närmare på dem.

Men den här gången var hon inte där. I stället fick jag prata med en dam som meddelade att det bara var att skicka in dem till fabriken för att "återställa ytskiktet" eller något liknande, och att det enda vettiga var att göra det med samtliga delar för att de skulle se lika ut. Någon prisuppgift kunde hon inte ge, nehej. När jag ifrågasatte det rimliga i att skicka iväg 112 delar silverbestick, varav ca 100 looks perfectly alright to me, utan att få veta innan vad det kommer att kosta, pekade hon anklagande på min ena medhavda sked och utbrast: "De kostar ju 5 000 om man köper nya!" Jag blev så paff att jag inte kom mig för att påpeka det väl överdrivna priset – sure, de är dyra, men inte riktigt så – men fann mig i alla fall tillräckligt för att ifrågasätta den logiken: Jag skulle inte ha råd att köpa dem nya heller.

Efter att hon erbjudit mig avbetalning på den ännu okända putsningskostnaden virade jag in mina bestick i hushållspappret igen och gick därifrån. Antagligen var det sista gången jag var inne där.

Mina stackars skedar.


söndag 21 oktober 2012

Tasset från små fötter

Det blev en innesittarhelg, tyvärr. Hade nog kunnat ta mig ut lite mer – den enda utegången var en kort promenad ner till vattnet igår och springrundan idag – men ja, det regnade ju nästan hela gårdagen och idag var jag hur trött som helst efter att ha jagat möss hela natten.

Det har nämligen varit ljudliga nattliga musuppträdanden. Första natten var det bara lite lagom rassel och tassande, men nu i natt var det betydligt högljuddare: skrap och dunsar och som pricken över i: ihåliga, liksom studsiga ljud inifrån bäddsoffan. Efter att jag hade tänt ljuset, sparkat på den och släckt igen några gånger kom maken med den smarta lösningen att låta lampan bredvid soffan vara tänd, och då slutade det låta därifrån.

Så fort barnen hade gått iväg för att leka med kompisen i morse, plockade vi bort alla kuddar och inspekterade soffans inre. Och ja visst låg det spillning där – och en gnagen taleggiokant …  Spillningsspåren vi hittade i fredags gjorde det tydligt att det var bäst att inte lämna något matliknande framme på bord och bänkar, så jag stoppade mycket ordentligt undan frukt och bröd innan jag gick och lade mig både fredag och lördag kväll. Men taleggion hade jag visst glömt på dess tallrik på diskbänken.

Nu ska jag gå och lägga mig i musfritt stadshem och våndas över vad sjutton mössen kan hitta på den här veckan innan vi hinner skaffa en musskrämma likt Suziluz. Brrr!

torsdag 18 oktober 2012

Sega dagar

Åh vilka sega dagar!

Jag har inte tillnärmelsevis tillräckligt mycket att göra och det jag har gjort har varit så satans tråkiga saker. Min hjärna håller på och smälter ihop, kan inte för mitt liv komma på något kreativt att göra!

Jag lovar att samma sekund som det kommer ett uppdrag att sätta tänderna i, då kommer det att smälla till i den icke hopsmälta delen av hjärnan och en massa idéer kommer att poppa upp – och så har jag inte tid med dem. Så funkar jag.

Men jag har i alla fall rena fönster!

tisdag 16 oktober 2012

Favorit i repris: föräldrakyssen

Kommer ni ihåg den här, föräldrakyssen? När en unge pillat in en pärla i näsan och inte får ut den igen, och så lägger man dem på golvet, håller för näsborren där pärlan inte sitter och blåser genom munnen? Mitt gamla inlägg hör till en av de mest lästa i bloggen. Nästan varje gång jag kollar statistiken har en eller flera sökningar fört folk hit.

Även hemma är den ständigt aktuell. I helgen kom 6-åringen ut från barnens rum, där de satt och pärlade pärlplattor, och pekade på näsan: "Jag skulle bara lukta på pärlan och så åkte den in i näsan!" Han fick lägga sig på golvet och så blåste jag ut den. Och sedan rådde vi honom att inte lukta på pärlor i fortsättningen.

måndag 15 oktober 2012

Kursändring, del 2

Ja, det var ju det här med kursändringen. Tack, den knallar på, men med lite långsammare takt än vad som var avsett, på grund av dessa stramande vader. Nu har jag kommit fram till att det antagligen inte är benhinneinflammation, men något är det. Något muskulärt. Undrar om jag inte överansträngde mig när jag plötsligt började att gå en timme varje dag när jag dessutom sprang varannan …

Häromdagen gjorde jag äntligen slag i saken med det här med PT. Jag behöver verkligen någon slags struktur i min träning, och även om jag styrketränat förut får jag inte till det på ett tillfredsställande sätt. Och om den träningen ska kombineras med löpning, då blir det ändå mer komplicerat för mig. Den PT jag blev satt i kontakt med verkar, efter bara en konsultation, vara precis vad jag behöver: engagerad, kunnig och undviker helst maskiner (som jag inte heller gillar). Dumt nog skulle hon precis gå på semester, så jag får vänta tills början på november innan jag får sätta igång. Jag försöker se det som en övning i tålamod – är inte så bra på den grejen.

I dag var jag också ute för första gången på över en vecka och sprang. Jag har börjat med ett intervallprogram, och ganska tidigt i det också, så det blir att gå tre minuter, springa fyra, gå tre, springa fyra – och så är det schlutt! Men det är väl bra för mina ben, antar jag, att ta det lugnt. Det intressanta var att när jag talade med PT:n om löpningen, och att jag började med att kunna springa 2,5 km utan problem och nu knappt orkar något, frågade hon om jag springer fortare nu. Näe, sa jag, det är fortfarande snigeltempo. Men så kollade jag Runkeeper nyss, och såg att jag faktiskt har ökat tempot, från drygt 8 min/km till ca 6,5 min/km. Jaha, där ser man!

Nu hoppas jag på bra väder i helgen och att vaderna inte gör ont, för jag längtar efter att springa en runda på landet.

Från förra helgen: maken vid elden.

torsdag 11 oktober 2012

Hur man står ut med tråkiga jobb

I dag ska jag läsa ett korr som jag hatar. Eftersom det är mitt enda återkommande uppdrag kan jag inte be uppdragsgivaren att dra dit pepparn växer, hur stor lust jag än har. Och lust att be dem fara och flyga har jag verkligen: det är så fruktansvärda texter. Tråkiga förstås – men det är av mindre betydelse, tråkiga texter kan jag koppla bort innehållet på och bara kolla på bokstävernas sammansättning helt abstrakt – men det förfärliga är att det är så otroligt dålig kvalitet på texterna. Jag gnisslar tänder och bankar (faktiskt bokstavligen) huvudet i skrivbordet säkert en gång per sida. Outhärdligt, I tell you!

Men läsas måste det alltså, och då måste jag ha strategier för att stå ut. En av de mindre bra är att skjuta upp det så länge att det inte finns något alternativ; det skapar lätt andra komplikationer, som att jag också borde göra något på ett annat uppdrag samtidigt. Den som funkar bäst är att läsa en artikel i taget, eller minst två sidor om det är notissidor, och sedan ta en dubbelt så lång paus. Nej, det låter inte så effektivt, men jag dräller inte runt planlöst i pauserna utan arbetar med något annat (om det finns).

Så nu ska jag sätta igång.

Om jag inte först ska … och sedan så …

onsdag 10 oktober 2012

Personligt samtal

Med början den här terminen går 8-åringen med pappa på karateträning en gång i veckan. I början gillades det inte alls av 6-åringen, som inte gillar att folk gör saker utan honom. Nu, efter några veckor, börjar han vänja sig och verka tycka att det är rätt okej att få vara ensam med mamma.

Jag gillar i alla fall att vara ensam med honom. Vi sitter och läser varsin tidning medan vi äter, och barnkanalen pratar i bakgrunden, men hinner ändå med ett personligt samtal. I dag handlade det om saker som händer i skolan, och som jag har lovat honom att inte berätta för någon annan. Lojaliteter med kompisar förhindrar vidare spridning. Men det är tydligt att han har ett sinne för rättvisa och medmänsklighet, min lilla son. Det är många stora tankar som susar omkring under den ljushåriga skulten.

Min lilla bubbe.


tisdag 9 oktober 2012

Kort i rocken? Nej, trångt i jackan

Förra året lade jag på mig sisådär sju kilo (beroende på hur man räknar, och närifrån), som jag inte verkar bli av med hur jag än kämpar. Jag var inte tjock då och är det väl inte nu heller, men de sitter inte väl på mig, de här kilona. Tidigare uppgångar – sambokilon, några kvardröjande efter två graviditeter – har ofta irriterat mig men jag har inte känt mig förändrad förrän nu. De kilona har helt enkelt väl suttit på mindre uppenbara ställen.

Anledningen till att jag tänker på det här nu är att jag idag satte på mig höstjackan för första gången för säsongen och påmindes om att den preciiis är lite för liten. Inte mycket, men just så att det stramar och spänner så det syns i knäppningen.

Jag vill inte köpa nya kläder för att jag inte går i de gamla. Å andra sidan behöver jag en höstjacka som jag kan ha. Ska jag ta ur min ganska begränsade klädbudget och lägga på en ny jacka som jag hoppas inte kunna ha nästa år för att den är för stor? Svårt. Men det löser sig säkert genom att det inte finns någon (tillräckligt billig) som jag vill ha. Brukar bli så.

Uppdatering:
Nej, så klart det inte fanns någon. Det är ju för sent på säsongen, så bara vinterkläder säljes. Så jag får gå med halvknäppt jacka tills det är dags att ta på vinterkappan som är lite mer omfångsrik. Och hoppas att mag- och ryggomfånget krympt till i vår. 

söndag 7 oktober 2012

Sjukt skön helg

Lagom med mat, lagom med vin, mycket sol och barn som varit hemifrån och lekt hos kompisar stora delar av dagarna. Ett litet smolk i bägaren var när vi insåg att vi har okänt besök i huset. Antingen är det ett spöke som gillar att göra ljud som om det lekte med byråhandtag i metall, eller så är det möss som har hittat något att leka med som låter som byråhandtag i metall – vad detta skulle vara är dock oklart. Ljudet, tillsammans med andra ljud av tassande och rasslande slag, sätter igång strax efter att vi har gått och lagt oss, och vid besiktning ser man ingenting. Det där osynliga gör att jag lutar åt spökteorin, men å andra sidan hittade vi små svarta pluttar lite varstans och maken hävdar att det är musbajs, och det gör ju onekligen musteorin mer trolig. Men det är ändå märkligt. Vi har aldrig haft möss i huset förut – varför dyker de upp nu?

Det som göms i lerjord …
En av helgens uppgifter var att vända uppochned på diverse krukor och odlingskärl, bland annat det misslyckade potatisexperimentet. Någon gång sent i våras hittade jag några gamla potatisar i kylskåpet och engagerade barnen och deras kompis för plantering i stora plastkrukan. (Inte för att de var så engagerade, aldrig har jag skådat barn som tyckt det var så ointressant att stoppa ner en rund grej i jord.) Och sedan kom det blast, och så stod det blast, och så borde det ha blommat men det gjorde det inte, och så vissnade blast eller så blev den möjligtvis uppäten av möhöhördarsniglar. Sedan har krukan stått där, och bara väntat på att bli uthälld. Men lo and behold! När jag vände på den var det inte bara jord och dräneringssten som ramlade ut, utan även dessa sötnosar. De har bara legat där i jorden och väntat på att någon ska hitta dem. Undrar hur de smakar.


En annan kruka som skulle rensas var rosmarin- och salviakrukan. I början på sommaren stoppade jag ner dessa båda snabbköpsköpta, och sedan dess har vi skördat mängder med salvia (och lite rosmarin). Men de står fortfarande kvar, eftersom den tid i dag när jag skulle ha tagit hand om salviabladen och omplanterat gick åt till sökande efter musspår (eller eventuellt spökspår) och en ordentlig städning av det mest hemsökta rummet.

Kan man inte springa, kan man fika.
I lördags var det tänkt att jag skulle springa, men det blev inget av. Sedan en vecka tillbaka får jag ont i smalbenen när jag springer, inte efter en stund utan direkt, och efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att det kan vara benhinneinflammation. Jag har alltid föreställt mig att det känns ungefär som växtvärk, och jag är långt ifrån säker på att det är vad jag har – det är mer som om det stramar och drar och ömmar på insidan av vaden – men mer än bara träningsvärk är det. I dag tog jag den vanliga promenaden och kände redan efter några minuter att det stramade och hade sig. Jag springer inte på onda ben, så alltså blir det inget springande på ett tag, och det är frustrerande.

lördag 29 september 2012

Veckans blogginlägg

Här bloggas det tydligen med veckointervall. Nåja, bättre än inget.

Idag är det egentligen springdag, men eftersom jag var på gymmet i fredags och råkade benträna lite – ja, man kan bara råka göra det, till exempel när man är lite för entusiastisk med marklyften och sedan hittar en okänd maskin som man bara måste prova – och dessutom fick i mig lite för mycket vin i går kväll – vilket lätt händer just på fredagar på landet, har jag märkt – väljer jag bort det.

I stället tog jag angrep mossan på stentrappan ner till gamla dasset, som har blivit helt galet överväxt och hal. Vilket jag snart upptäckte var suboptimal aktivitet för någon med träningsverk. Borde ha begränsat dagens fysiska aktivitet till att plantera om och beskära pelargoner.

I väntan på beskäring.

lördag 22 september 2012

Mer snörvel, snurr-och-surr, och tomater

Jaha, då hann man visst vara typ frisk i en vecka innan nästa snörvel kom. Eller vad det är, jag känner en tydligt igenkännbar värme i näsan och ett lätt kittlande där bakom. Tack för den.

Dessutom har jag haft något slags återfall i mitt snurr, surr och sus. Har ett återfall. Och det enda jag kan göra är att försöka låtsas som om det regnar och larva på i livet. Ska till läkaren i mitten av oktober för att kontrollera mina sköldkörtelvärden, och jag kan redan nu tala om att de värdena är normala, hon säger att jag ser så pigg ut, jag säger att jaha, tycker du det, men jag mår inte bra, och hon svarar nehej, men alla värden är bra, jag undrar om hon tycker det är normalt att någon ska gå omkring och susa, snurra och surra, hon pratar något om att det kan vara psykosomatiskt, jag gråter lite och hon tittar besvärat på, och så säger vi adjö, ses om ett år.

Ja, jag ska byta läkare, jag ska. Men det är jobbigare att försöka få hjälp och inte få det än att susa, surra och snurra sig runt i tillvaron.

Det här blev ju muntert. Jag som bara skulle klaga på en förkylning! Men kolla på tomaterna som vi hittade på 8-åringens planta när vi kom ut till landet igår – vi som trodde att den dött.


torsdag 13 september 2012

Vegetariska prövningar

En annan sak:

Vi försöker äta mer vegetariskt här hemma och på det hela taget går det rätt bra. Jag såg Hugh Fearnley Whittingstalls serie Det goda livet på SVT i somras och blev väldigt inspirerad av det (recept här) – så pass att jag köpte kokboken River Cottage Veg Every Day (Adlibris) och har hittat en massa bra rätter.

Hugh småmyser med sallad.

Men. Det finns ett stort men. Barnen vill inte äta den här maten. Jag tror inte att det beror på att den är vegetarisk, men de gillar inte nya saker. Inte nya köttgrejer heller, men det brukar ändå gå okej, för att de har ju den grundläggande smaken av kött. Men med grönsaker verkar det vara en annan sak.

Så frustrerande.

Snörvel!

Snart två veckor med smygande förkylning är inte kul. Särskilt som man vill ta itu med sitt liv en aning, men inte kan springa (orkar inte plus har ont i halsen) och bara vill trösta sig med god mat, och baka kakor.

Tur ändå att det inte var vidare mycket jobb den här senaste veckan, så att jag kunnat vara sjuk i fred.

Attjo!

onsdag 5 september 2012

Att hantera

Jag har ont i halsen – eller egentligen inte ont utan den är bara tjock och otrevlig. I måndags stannade jag hemma och gjorde ingenting, i går var jag tvungen att gå till jobbet och göra klart en sak, och i dag är jag hemma igen.

Fan. Var hens moster är
framgår inte av bilden.
Men i dag gör jag någonting. Jag har ägnat nästan hela dagen åt att hantera en människa som är uppfylld av sin egen betydelse och kräver svar på saker som hen inte, rent formellt, behöver bli informerad om.

Om det bara handlade om ställda frågor: "Jag förstår inte hur ni har tänkt här, kan du förklara?" Men nej, det är brösttoner och myndiga formuleringar och nu ska jag förstå hur rätt hen har, men sorry sorry sorry, det funkar inte på mig. Icke. Jag plockar fram stadgar och skriver till revisorer och allmänt river i papper, för jag vet att jag har rätt och hen har fel.

Så det kommer att ordna sig. På bekostnad av min sjukdag, när jag hellre hade legat i soffan och glott på dålig dag-tv än att mejla fram och tillbaka till fan och hens moster.

måndag 3 september 2012

Kursändring, del 1

Äntligen har det lugnat ner sig lite igen: barnet är inskolat och behandlat för skovet, medlemshelgen överstånden och den andra föreningen verkar ha blivit nedlagd innan den ens kom igång – vilket är en liten skuffelse men inte jättestor. Nu vill jag bara få ordning på det där som jag tänkte på för en månad sedan: maten, träningen, arbetsdisciplinen, sömnen, läsningen.

Intressant nog är styrseln på arbetet det som känns mest uppnåeligt just nu, trots att de senaste veckornas livschema inte varit direkt optimerat för arbete; när jag väl har jobbat har jag gjort det fokuserat. Knappast mission accomplished på arbetet, men bra start!

Träningen kan vi säga också är igång, eftersom jag springer tre gånger i veckan. Men det känns så oerhört motigt. Jag började bra i våras, men svackan som jag kom in i efter Italien har bara blivit djupare. Nu går det bakåt i stället för framåt, hade det inte varit för Facebookgruppen skulle jag ha lagt av redan. Hoppas hoppas att det inte har att göra med de ökande aktiviteterna i kroppen som jag känner av just nu …

I vilket fall räcker det inte med att springa, jag måste dels göra något för min rygg också, dels få in lite mer aktivitet i vardagen. Mitt i början-av-terminen-stressen har jag i alla fall hunnit fundera lite kring hur jag vill lägga upp det här med motionen, och kommit fram till att det här skulle vara bra för mig:

Springa 3 ggr/vecka, ibland byta ut ett pass mot benpass på gymmet.
Styrketräning på gymmet, 1 gg/vecka, med PT till att börja med.
Cykla till jobbet om det funkar.
Gå 30 min/dag, de dagar jag inte gör något av det ovan.

Förutsättningen är att jag gör det jag kan; de dagar det inte funkar, så funkar det. Men ambitionen är att jag minst ska ha gått en bit av vägen till eller från jobbet.

Så, bra utfunderat av mig! Nu ska jag börja tänka på maten – hu så mycket svårare!

tisdag 21 augusti 2012

Kickstart på hösten

Nu är det liiite mycket: en massa småuppdrag – den lilla flod som alltid kommer innan septembers lågvatten – som överlappar varandra, ett blivande skolbarn utan barnomsorg, som dessutom verkar ha ett skov och måste till läkaren, en medlemshelg för en förening att planera och en annan förening som håller på att sättas igång. Dessutom hade jag tänkt att träna. Men det är nog bara att glömma. Pust!

måndag 13 augusti 2012

Test: Vad klarar en-sak-i-taget-människan egentligen?

Det här blir spännande. Första dagen tillbaka i vardagen och jag ska på något sätt få in den träning jag har planerat, bland allt annat. Först tandläkaren (avklarat), sedan ärenden (på väg), naprapat, pit stop hemma för hämtning av lunch (där avvärjande hemmavarande son och hans farmor), till lokalen, lunch, ARBETE (vi är nog nere på tre timmar av det tyvärr), hemåt och till sist träning. Ah.


Mot T-baneutgången! Wish me luck!

fredag 10 augusti 2012

Sommarens slut

Något har hänt och det är inte längre sommar samtidigt som det inte är höst än. Vi befinner oss i den svårdefinerade perioden mellan två årstider, när förändringen ligger i luften. Och även om det främst är temperaturen som berättar om nya tider, är det höstdoften som gör det tydligt.

Varje år är det lika sorgligt – sommarens slut – och lika lovande – en början på något nytt.

måndag 6 augusti 2012

Titta jag springer!

För tre år sedan bestämde jag mig för att börja springa, och det gjorde jag ett tag också. Gav mig ut lite då och då, utan något särskilt mål och ingen vidare mening. Det blev korta, jobbiga rundor, och hur jag än försökte gick det aldrig mer än marginellt lättare. Så höll jag på i ungefär ett år.

Sedan har förstås all slags fysisk aktivitet legat nere i nästan två år, och när jag började tänka i våras att det kanske skulle gå att börja röra på sig var jag helt övertygad om att jag skulle dra omkring flåsande och pustande på samma sätt den här gången.

Så döm om min förvåning när jag drog på mig skorna, kutade iväg och inte stannade förrän efter 2,36 kilometer! Jag bara sprang och sprang och fattade ingenting – vad är det som händer egentligen?!

Jag vet fortfarande inte, men så är det: trots två års uppehåll och en kropp som jag ett tag trodde var helt slut, hade min lägstanivå höjts från ungefär 1 km under svåra våndor till typ 2,5 km med bara lite problem. Det var ingen engångshändelse heller; sedan dess har jag sprungit 3 km flera gånger och en gång 3,7 km, inklusive en mördarbacke, med bara två stanna-och-flåsa-stopp.

Praktiskt nog startade Katta Kvack en Facebookgrupp för nybörjarlöpare strax efter att jag började springa igen, där man kan få pepp och – viktigast av allt, tycker jag – är ett ställe där man kan rapportera sina fram- och motgångar. Det blir lite "intresseklubben antecknar" om man ska meddela sitt vanliga Facebookflöde varenda steg man tagit … Jag skulle förlora alla vänner jag har kvar efter att jag tappat en massa på grund av politiktjat. ;)

Just nu är jag i en liten svacka, eftersom det var för varmt i Italien för att springa, tyckte jag, och sedan kutade jag på lite för entusiastiskt när jag kom hem. Resultatet blev en ansträngd vadmuskel som börjar göra ont efter ett tag, så att jag inte vågar fortsätta. Men det viktiga är att jag vet att det går, försöker jag tänka.

Den stora utmaningen blir i alla fall att fortsätta nu efter sommaren. Här på landet, där vi är nu, är det enkelt att sticka ut när det passar; i stan, med lämning och hämtning och så ska man hinna jobba också, blir det trixigare. Men jag måste hitta ett sätt, för det vore så dumt att sumpa det här nu. Det blir alltså att skriva ett träningsschema!

söndag 5 augusti 2012

En annan del av semestern

Som sagt, jag har jobbat ganska mycket den här semestern. När jag kollar min tidrapport kan jag faktiskt konstatera att antalet arbetstimmar i juli månad är nästan lika många som i maj och juni. Å ena sidan var både maj och juni helt katastrofala, med 1 000 skol- och dagissaker, tandläkarbesök, möten och jag vet inte vad, å andra sidan jobbade jag inte alls 10 dagar i juli.

Nu håller jag på med det sista semesterarbetet. Nästa måndag dyker nog det första arbetstidsarbetet upp.

lördag 4 augusti 2012

En semester

Konstigt nog känns den här sommaren som en riktigt riktig semester, trots att jag i princip har jobbat halvtid hela tiden förutom veckan i Italien. Inte heller tycker jag att det har varit så dåligt väder som alla klagat på – men jag kanske har låga förväntningar. Eller helt enkelt kompenserats av vetskapen om en vecka i värmen. Inte för att det var sol där nere hela tiden heller. Någon dag var det både molnigt och rätt fuktigt, och en dag blåste det så mycket att det blev riktigt kyligt på kvällen.

Stället vi var på heter Forte dei Marmi och jag har hört den beskrivas som Italiens Saint Tropez men utan att ha varit i Troppan tycker jag inte att det låter riktigt rätt. Forte dei Marmi är visserligen fullt med rika människor, men det är inte särskilt glamoröst. Forte består av en liten stadskärna med dyra butiker och (inte alls lika dyra, intressant nog) restauranger, som sakta övergår i villakvarter. Villorna är stora och vackra, men de ligger i något som ser ut som ett lummigt och välbärgat villaområde snarare än ett rikemansparadis. Dessutom cyklar alla överallt. Sedan finns stranden förstås, som är uppdelad i privata strandklubbar och så en eller två allmänna strandbitar, som tydligen varit rätt eftersatta ända tills för något år sedan, när kommunen rustade upp dem.

Hur hamnade vi på detta lyxiga ställe, undrar man genast. Jo, en av makens bästa kompisar vars svägerska är gift med en (rik) italienare som har ett hus där, och kompisen och hans fru brukar vara där fyra veckor varje sommar. Tydligen har det pratats om oss (egentligen om maken, som arbetar med vin, vilket den italienske svågern är intresserad av), och då blev vi nedbjudna en vecka förra året. Det var helt fantastiskt då så vi bjöd ner oss själva i år.

Nå, det är inte riktigt så illa som det låter, för vi bor på hotell. Förra året blev vi utfordrade två gånger om dagen – de har en kock som heter Rita och gör fantastisk mat – men i år ordnade vi med lunch själva och så åt vi "bara" middag där. Vi är också mycket välkomna gäster, eftersom det finns två barn, födda precis mellan våra ungar, i familjen. De bor egentligen i New York och barnen har inga kompisar i Forte, så redan när tvillingarna kom till Italien började de längta efter F och S.

Den stora fördelen – förutom maten förstås, herregud – med att vara gäster hos familjen T är strandklubben, detta lyxiga ställe. Eller lyxigt, egentligen inte. Bara om man vet vad det kostar (her-re-gud) att hyra badhytt och solbaldakin.

Det är skuggan man är efter.
Badhytten.

På väg till middagen.


Snart dags att äta!
Alla cyklar – cykelparkeringar finns överallt och asbra barnstolar för större ungar.

fredag 3 augusti 2012

En kursändring

För två år sedan, ungefär vid den här tiden, kände jag hur det var dags för en nystart: både i livet och i arbetet. Inte något dramatiskt – åtminstone livet var jag mycket nöjd med – men ändå något mer än bara en liten kursändring.

Och visst blev det förändring – men inte riktigt som jag tänkt mig. Den hösten var upploppet till det som jag tänker på som "sjukdomen", det som ingen fortfarande vet vad det är (vilket jag menar till stor del beror på att ingen läkare jag träffat sett till att utreda ordentligt). Från det första "anfallet" i mars 2011 fick sedan ett år åt att först vara så dålig att jag inte vågade ta på mig arbete (eftersom jag inte visste vilka dagar jag orkade annat än ligga i soffan) och sedan att börja komma tillbaka. Ytterligare ett halvår senare är jag nästan tillbaka där jag var sommaren 2010. På vissa sätt mår jag bättre, på andra sätt sämre.

Så det är med viss bävan som jag bestämmer mig för att ta ut ny kurs för hösten 2012. Men det är bara att slänga vidskepelsen överbord och konstatera att jag behöver mer struktur i mitt liv, mer träning, mer arbetsdisciplin, mer bra mat, mer sömn, mer läsning – och mindre av allt det som är i vägen för det. Och jag skulle gärna vilja börja blogga igen, så nu gäller det att få tummen ur.

Här på stranden låg jag förresten och jäste en vecka i juli (i skuggan förstås):


torsdag 2 augusti 2012

fredag 30 mars 2012

Ett lång lättnadens suck

Ett brev kom i dag. Jag öppnade och släppte fram en lång lättnadens suck.


Visserligen var det inte särskilt troligt att det skulle gå som förra gången, på grund av syskonförturer och annat, men man vet ju aldrig. Och som andra fall visar, är det inte rimlighet som avgör vem som hamnar var.

torsdag 15 mars 2012

Jag får ett samtal från Försäkringskassan

Häromdagen ringde en person från Försäkringskassan. Hon hade till uppgift att gå igenom folks uppgivna sjukpenninggrundade inkomst, och när jag senast begärde tillfällig föräldrapenning när sjuåringen var sjuk plingade det tydligen till i något system, så nu var det mina inkomsts tur att bli genomgången.

Hon kunde konstatera att min sgi, baserat på de senaste tre årens deklarationer, var 20.000 kronor för hög – jag har helt enkelt tjänat betydligt sämre de senaste åren, i genomsnitt. Jag har varit medveten om det men skitit i saken, eftersom jag i alla fall inte får ersättning över miniminivån och barnen numera sällan behöver aktiv vård när de är sjuka.

Så, undrade Fk-kvinnan, kunde jag acceptera en sänkning av sgi:n?

Javisst för i helvete, sa jag, sänk bara ersättningen för det spelar i alla fall ingen roll. När barnen är sjuka vobbar jag i alla fall för det mesta och när jag är sjuk jobbar jag ändå, eftersom frilansare inte kan släppa ett jobb bara för att man själv eller barnen mår lite dåligt, och det är sällan som jag mår så kasst att jag inte kan jobba alls, och det är oavsett ingen idé att sjukanmäla sig för ni har tvingat mig att ha sju dagars karens – arbetslinjen, förstår jag – och hur många gånger tror man att man ska vara sjuk längre än sju dagar så man orkar anmäla?

Eller, det sa jag inte, inte till henne för det är inte hennes fel. Men hade jag träffat på Reinfeldt eller Borg hade jag fan … blängt jävligt surt på dem.

måndag 5 mars 2012

Något att fira?

Den här veckan är det inte bara internationella kvinnodagen på torsdag och min födelsedag i morgon. I dag kan jag också högtidlighålla att det var 367 dagar sedan jag mådde bra.

Hurra! Eller nåt.

söndag 4 mars 2012

Den satans tån!

Allt var kirrat för att jag skulle kunna ta en promenad trots bortrest make: soligt väder, lagom temperatur och mamma hitbjuden för att äta middag.

Men det ville inte den satans tån. Så nu sitter jag här och bloggar i stället för att ungefär nu passera framför Karlbergs slott i vårvädret. Tack för den, tån.

I hostans tid

Sjuåringens hosta är av den jobbigare sorten: hack hack hack. I går natt kändes det som om hon hostade mer än sov, så när hon lade sig i kväll och genast började hackhosta, bröt hon ihop. Det enda som gäller då är soffsovande i halvsittande läge, och eftersom hon absolut inte soffsover ensam är det bara för rara mor att inrätta sig i soffan. Hur min rygg mår i morgon vågar jag inte tänka på.

Godnatt från divanen!

lördag 3 mars 2012

Och på den femte dagen mjuknade hjärnan

Redan i torsdags lade jag märke till en viss uppmjukning i hjärnan, men nu är den helt geléartad. Jag känner hur det dallrar där inne, så fort jag vänder på huvudet.

Ibland är fem dagars vabbande ingenting. Ibland känns det som en evighet, och kanske särskilt de gånger man vet att de kommer att följas av tre dagars ensam-med-barnen-ansvar.

Det borde helt enkelt vara jag som åker till Tyskland på tjänsteresa i morgon.

Om barn

Sitter så här mitt i natten och tänker på hur oändligt svårbeskrivbart fantastiskt det är att ha barn.

För å ena sidan är de jävligt jobbiga, hostar hela nätterna så man inte kan sova, vägrar att äta maten man lagt ner en massa tid åt att laga, vägrar göra de mest enkla vardagsbestyr som att kissa (men gärna vill baka med en fast man själv helst vill göra det snabbt och enkelt) och får en att vilja begå snabb harakiri.

Och sedan, å andra sidan, är det fullkomligt ljuvliga. Lägger sina små varma armar kring ens hals, säger att "mamma är bäst, ingen protest", svarar helt naturligt på ens "jag älskar dig" med ett "å jag älskar dig mamma", och längtar något alldeles galet efter en bara för att man har gått iväg på en timslång promenad.

Om jag hade vetat, innan jag fick barn, hur jobbigt det hade varit att ha barn, hade jag utan tvekan valt bort barn. Utan tvekan. Jag är allvarlig: aldrig skulle jag ha utsatt mig för det här totalt livegna livet. Fast om man ska göra sådana "om bara"-lekar måste man räkna med båda sidor av myntet. Och det jag inte heller visste något om innan jag fick barn var all den påtagliga kärlek man upplever varje dag, till och med mitt i kaoset.

Frågan är, precis som med själva förlossningen: uppväger resultatet den smärta man måste uppleva för att nå det? Mitt svar är ja.

Och, det ska ni betänka, det säger jag när jag står inför en natt med en hostande sjuåring och en orolig femåring med feber. Betänk det, ni.

torsdag 1 mars 2012

Ett annat slags sportlov

Vi har inget sportlov i den här familjen. I den mån någon av oss är sportig är det inte sådana aktiviteter som utövas i skidbacke en vecka i taget; den dagen det dyker upp ett enveckas karateläger kanske det blir annat ljud i skällan, men än så länge: nix. Vi jobbar på som vanligt.

Vilket betyder att femåringen går på förskolan som vanligt och sjuåringen på lovfritids i skolan. Så har det varit så gott som alla mitt-i-terminen-lov som hon haft hittills, och hon har aldrig haft några tankar om det. Det är lov, då går hon och en skara andra på lovfritids och det är jättekul med många roliga aktiviteter.

Men den här gången var det annorlunda. Det har börjat bli tydligt för henne att vissa andra aldrig går på lovfritids och att många reser bort. (Vi bor i ett s.k. medvetet område i Stockholms innerstad, där man rynkar på pannan över alla lov och "hur haaaar folk egentligen möjlighet att ta ledigt från arbetet så mycket", och sedan tar de själva ledigt från jobbet och åker med barnen till fjällen, Thailand eller, mer genuint, till den ärvda fäboden i Härjedalen.) Så förra veckan var hon ledsen: hon vill också vara ledig, också göra något roligt som alla andra och tänk förresten om ingen mer från klassen skulle vara där?

Det var alltså med viss fotsläpning som hon gick till skolan i måndags morse. Stämningen lättade redan vid skolporten när hon träffade på en av klasskamraterna, och när vi väl kom upp till korridoren och såg flera brydde hon sig knappt att säga hejdå till mig och brorsan. På eftermiddagen var det den vanliga glada ungen som hade med sig hem ett roligt schema för veckan: skridskoutflykt, innebandyturnering ("Man behöver inte vara med om man inte vill, men det vill jag!" *glada hopp i stolen*), utflykt till Stora skuggan med mellismatsäck ("Jag vill ha varm choklad!") och, på fredag, korvgrillning på skolgården.

Synd då att hon fick 39 graders feber efter middagen. Och missade skridskorna, innebandyturnering och utflykt. Nu hoppas vi att hon kan gå i morgon, så hon åtminstone får grilla lite korv.

lördag 25 februari 2012

Skämtar vädret med mig aprilo?

Ursäkta, men aprilväder i februari?

Vi är på landet i helgen och jag har sett fram emot den sedvanliga prommisen sedan vi bestämde i veckan att vi skulle åka hit. I förmiddags sken solen: perfekt promenadväder. Sedan började det regna, och gjorde det en stund, så jag sköt upp promenaden. Sedan var det mulet, och så började det snöa. Sedan slutade det snöa, men så blåste det upp. Och snön satte igång igen. Sedan slutade den igen, för att följas av ännu mer blåst och tråkigt grå himmel. Då var det efter lunch, och jag gick ut i alla fall. Det ven en del runt öronen på mig, men jag blev i alla fall inte blöt. Nu skiner solen.

Ska vi gissa att vi kommer ha väderomslag några gånger till innan kvällen?

fredag 24 februari 2012

Att vänta

Varför kommer alla budfirmor alltid i sista minuten? Eller kvart över sista minuten. Det gäller förresten inte bara bud utan alla som säger att de ska dyka upp "mellan 07–12".

Nu sitter jag i lokalen och väntar på ett bud som skulle komma mellan tio och ett. Klockan är nu *pling* 13.00. Inte ett en budbil i sikte. Och jag måste gå snart.

Saken kompliceras av att det inte är mitt paket som ska hämtas, utan jag väntar å lokalkollegas räkning.

Jaha, då väntar jag en stund till, då. Det ser ut att vara sol ute.

Skräppost

Jaha, jag inledde min nysatsning på bloggen med att, på begäran från flera håll, ta bort den där ordverifieringen på kommentarerna.

Och vad händer? Tolv timmar senare får jag skräppost. Told you so!

Men jag testar att köra utan ordverifiering igen. Mest för att det är väldigt oartigt att be sina bloggkommentatorer att bevisa att de inte är robotar.

torsdag 23 februari 2012

Hej, är det någon där?

Hallå?

*blåser dammet från inläggsredigeraren*

Jag skulle skriva en sammanfattning av året, fastnade på att den blev så jävla deprimerande, och så kunde jag liksom inte skriva ett inlägg innan jag hade fixat den där sammanfattningen, och så blev det 23 februari.

Den senaste tiden har det dykt upp lite tankar som kunde formuleras i ett blogginlägg, så jag kanske kan hoppas att det blir något mer än bara denna ekande tomhet här. Jag tycker ju om min blogg.