Häromdagen gjorde jag äntligen slag i saken med det här med PT. Jag behöver verkligen någon slags struktur i min träning, och även om jag styrketränat förut får jag inte till det på ett tillfredsställande sätt. Och om den träningen ska kombineras med löpning, då blir det ändå mer komplicerat för mig. Den PT jag blev satt i kontakt med verkar, efter bara en konsultation, vara precis vad jag behöver: engagerad, kunnig och undviker helst maskiner (som jag inte heller gillar). Dumt nog skulle hon precis gå på semester, så jag får vänta tills början på november innan jag får sätta igång. Jag försöker se det som en övning i tålamod – är inte så bra på den grejen.
I dag var jag också ute för första gången på över en vecka och sprang. Jag har börjat med ett intervallprogram, och ganska tidigt i det också, så det blir att gå tre minuter, springa fyra, gå tre, springa fyra – och så är det schlutt! Men det är väl bra för mina ben, antar jag, att ta det lugnt. Det intressanta var att när jag talade med PT:n om löpningen, och att jag började med att kunna springa 2,5 km utan problem och nu knappt orkar något, frågade hon om jag springer fortare nu. Näe, sa jag, det är fortfarande snigeltempo. Men så kollade jag Runkeeper nyss, och såg att jag faktiskt har ökat tempot, från drygt 8 min/km till ca 6,5 min/km. Jaha, där ser man!
Nu hoppas jag på bra väder i helgen och att vaderna inte gör ont, för jag längtar efter att springa en runda på landet.
 |
| Från förra helgen: maken vid elden. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar