Kursändring, del 2

Ja, det var ju det här med kursändringen. Tack, den knallar på, men med lite långsammare takt än vad som var avsett, på grund av dessa stramande vader. Nu har jag kommit fram till att det antagligen inte är benhinneinflammation, men något är det. Något muskulärt. Undrar om jag inte överansträngde mig när jag plötsligt började att gå en timme varje dag när jag dessutom sprang varannan …

Häromdagen gjorde jag äntligen slag i saken med det här med PT. Jag behöver verkligen någon slags struktur i min träning, och även om jag styrketränat förut får jag inte till det på ett tillfredsställande sätt. Och om den träningen ska kombineras med löpning, då blir det ändå mer komplicerat för mig. Den PT jag blev satt i kontakt med verkar, efter bara en konsultation, vara precis vad jag behöver: engagerad, kunnig och undviker helst maskiner (som jag inte heller gillar). Dumt nog skulle hon precis gå på semester, så jag får vänta tills början på november innan jag får sätta igång. Jag försöker se det som en övning i tålamod – är inte så bra på den grejen.

I dag var jag också ute för första gången på över en vecka och sprang. Jag har börjat med ett intervallprogram, och ganska tidigt i det också, så det blir att gå tre minuter, springa fyra, gå tre, springa fyra – och så är det schlutt! Men det är väl bra för mina ben, antar jag, att ta det lugnt. Det intressanta var att när jag talade med PT:n om löpningen, och att jag började med att kunna springa 2,5 km utan problem och nu knappt orkar något, frågade hon om jag springer fortare nu. Näe, sa jag, det är fortfarande snigeltempo. Men så kollade jag Runkeeper nyss, och såg att jag faktiskt har ökat tempot, från drygt 8 min/km till ca 6,5 min/km. Jaha, där ser man!

Nu hoppas jag på bra väder i helgen och att vaderna inte gör ont, för jag längtar efter att springa en runda på landet.

Från förra helgen: maken vid elden.

Sjukt skön helg

Lagom med mat, lagom med vin, mycket sol och barn som varit hemifrån och lekt hos kompisar stora delar av dagarna. Ett litet smolk i bägaren var när vi insåg att vi har okänt besök i huset. Antingen är det ett spöke som gillar att göra ljud som om det lekte med byråhandtag i metall, eller så är det möss som har hittat något att leka med som låter som byråhandtag i metall – vad detta skulle vara är dock oklart. Ljudet, tillsammans med andra ljud av tassande och rasslande slag, sätter igång strax efter att vi har gått och lagt oss, och vid besiktning ser man ingenting. Det där osynliga gör att jag lutar åt spökteorin, men å andra sidan hittade vi små svarta pluttar lite varstans och maken hävdar att det är musbajs, och det gör ju onekligen musteorin mer trolig. Men det är ändå märkligt. Vi har aldrig haft möss i huset förut – varför dyker de upp nu?

Det som göms i lerjord …

En av helgens uppgifter var att vända uppochned på diverse krukor och odlingskärl, bland annat det misslyckade potatisexperimentet. Någon gång sent i våras hittade jag några gamla potatisar i kylskåpet och engagerade barnen och deras kompis för plantering i stora plastkrukan. (Inte för att de var så engagerade, aldrig har jag skådat barn som tyckt det var så ointressant att stoppa ner en rund grej i jord.) Och sedan kom det blast, och så stod det blast, och så borde det ha blommat men det gjorde det inte, och så vissnade blast eller så blev den möjligtvis uppäten av möhöhördarsniglar. Sedan har krukan stått där, och bara väntat på att bli uthälld. Men lo and behold! När jag vände på den var det inte bara jord och dräneringssten som ramlade ut, utan även dessa sötnosar. De har bara legat där i jorden och väntat på att någon ska hitta dem. Undrar hur de smakar.

En annan kruka som skulle rensas var rosmarin- och salviakrukan. I början på sommaren stoppade jag ner dessa båda snabbköpsköpta, och sedan dess har vi skördat mängder med salvia (och lite rosmarin). Men de står fortfarande kvar, eftersom den tid i dag när jag skulle ha tagit hand om salviabladen och omplanterat gick åt till sökande efter musspår (eller eventuellt spökspår) och en ordentlig städning av det mest hemsökta rummet.

Kan man inte springa, kan man fika.

I lördags var det tänkt att jag skulle springa, men det blev inget av. Sedan en vecka tillbaka får jag ont i smalbenen när jag springer, inte efter en stund utan direkt, och efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att det kan vara benhinneinflammation. Jag har alltid föreställt mig att det känns ungefär som växtvärk, och jag är långt ifrån säker på att det är vad jag har – det är mer som om det stramar och drar och ömmar på insidan av vaden – men mer än bara träningsvärk är det. I dag tog jag den vanliga promenaden och kände redan efter några minuter att det stramade och hade sig. Jag springer inte på onda ben, så alltså blir det inget springande på ett tag, och det är så frustrerande.

Titta jag springer!

För tre år sedan bestämde jag mig för att börja springa, och det gjorde jag ett tag också. Gav mig ut lite då och då, utan något särskilt mål och ingen vidare mening. Det blev korta, jobbiga rundor, och hur jag än försökte gick det aldrig mer än marginellt lättare. Så höll jag på i ungefär ett år.

Sedan har förstås all slags fysisk aktivitet legat nere i nästan två år, och när jag började tänka i våras att det kanske skulle gå att börja röra på sig var jag helt övertygad om att jag skulle dra omkring flåsande och pustande på samma sätt den här gången.

Så döm om min förvåning när jag drog på mig skorna, kutade iväg och inte stannade förrän efter 2,36 kilometer! Jag bara sprang och sprang och fattade ingenting – vad är det som händer egentligen?!

Jag vet fortfarande inte, men så är det: trots två års uppehåll och en kropp som jag ett tag trodde var helt slut, hade min lägstanivå höjts från ungefär 1 km under svåra våndor till typ 2,5 km med bara lite problem. Det var ingen engångshändelse heller; sedan dess har jag sprungit 3 km flera gånger och en gång 3,7 km, inklusive en mördarbacke, med bara två stanna-och-flåsa-stopp.

Praktiskt nog startade Katta Kvack en Facebookgrupp för nybörjarlöpare strax efter att jag började springa igen, där man kan få pepp och – viktigast av allt, tycker jag – är ett ställe där man kan rapportera sina fram- och motgångar. Det blir lite "intresseklubben antecknar" om man ska meddela sitt vanliga Facebookflöde varenda steg man tagit … Jag skulle förlora alla vänner jag har kvar efter att jag tappat en massa på grund av politiktjat. ;)

Just nu är jag i en liten svacka, eftersom det var för varmt i Italien för att springa, tyckte jag, och sedan kutade jag på lite för entusiastiskt när jag kom hem. Resultatet blev en ansträngd vadmuskel som börjar göra ont efter ett tag, så att jag inte vågar fortsätta. Men det viktiga är att jag vet att det går, försöker jag tänka.

Den stora utmaningen blir i alla fall att fortsätta nu efter sommaren. Här på landet, där vi är nu, är det enkelt att sticka ut när det passar; i stan, med lämning och hämtning och så ska man hinna jobba också, blir det trixigare. Men jag måste hitta ett sätt, för det vore så dumt att sumpa det här nu. Det blir alltså att skriva ett träningsschema!

Det knakar i kroppen

I dag var jag ute på första springturen på säkert en månad. Värme, barns sjukdom och ett eget halsont som satt i flera veckor har satt käppar i hjulet. (Eller så har jag använt det som ursäkt för att inte springa, osäkert vilket.)

Och hjälp vad det knakade i kroppen! Efter ungefär halva min korta runda tog jag en gå-paus för att stilla det hemska flåsandet – orsakat inte bara oträning utan av ovana vid värme också – och det dröjde bara några steg innan jag kände hur hela högra ryggsidan stelnade till. Det var nästan så att jag tappade känseln i höger arm ett tag, så stelt blev det.

Två naprapatbehandlingar förra veckan right down the drain. Fast det är klart, hade jag inte låtit naprapata mig skulle jag väl inte ha tagit mig ut att springa över huvud taget.

Nåja. Jag hade tänkt att lägga lite pengar på kroppen i år, efter att ha spenderat en hel del på knoppen förra året. Men då hade jag förstås föreställt mig en pt för att bygga lite välbehövliga core-muskler, inte behandlingar för att få liv i de få jag redan har.

Människa i rörelse

I går tränade jag för första gången på över två månader – sjukdomar och väldigt utsträckt jullov har kommit emellan – och nu känner jag den där typiska sträckningen i musklerna. Det är på något sätt den jag eftersträvar; det ska inte vara ren träningsvärk för det är jobbigt, utan känslan av använd muskel. Mycket tillfredsställande faktiskt.

Och så är jag stolt och lite förvånad över att jag bara kunde kliva upp på löpbandet och springa 10 minuter bara sådär. Hade jag inte glömt iPoden och blivit så uttråkad att jag började fundera på hur kul det är att springa egentligen, skulle jag ha kunnat fortsätta en bra stund till. Inte dåligt för någon som inte orkade springa mer än 2 minuter i taget i våras!

Efter söndag kommer måndag

Lite oväntat blev det en innehållsrik dag i går – annars brukar sådana mittemellandagar bara rusa på och ta slut innan jag fattat att de börjat. Jag hann både gå lite på stan, äta lunch, sitta och hänga på gården, rensa kylskåp, svära över saknad mutter på gräsklipparen, laga mat och påbörja tvätten innan familjen dök upp.

Och vid halvniosnåret stack jag ut och sprang. Det var fortfarande varmt och jag huffade och puffade och kände mig som en riktig idiot när jag lunkade förbi picknickar och uteserveringar. Jag undrar hur länge det dröjer innan springandet blir njutbart – om det inte vore för mitt schema hade jag nog bangat ur för länge sedan. Än så länge får jag nöja mig med att njuta av sommarstan medan jag flåsar fram.

I dag blev det vabb. Gullpånken hade varit lite gnällig hos farmor, och vid läggdags i går kunde vi konstatera att det inte bara var värmen som gjorde honom varm. Feber. Så mina planer för dagen gick åt skogen. Eller halvt åt skogen, eftersom maken löser av mig efter lunch.

På språng

Jag har börjat springa. Av flera anledningar, den mest akuta är att jag fått i sommaruppgift av min terapeut att sätta upp mål och att kunna springa regelbundet har jag velat göra länge. Men eftersom jag inte sprungit på över 20 år så är det ett riktigt maffigt mål.

(Om egentligen någonsin ägnat mig åt dylikt – när vi skulle springa 2,5 km-spåret på gympan tog jag smitvägen och väntade, rökande en cigg, strax innan slutet på att alla riktiga springare tagit sig förbi så att jag huffande och puffande kunde ta mig in sist i mål.)

Nu är jag i alla fall igång. Till min hjälp har jag ett riktigt nybörjarschema från marathon.se, som på 14 veckor ska få mig att kunna löpa (if I dare use that word) 45 minuter obehindrat. Det går mycket långsamt framåt, och jag är tacksam för det. Jag har många trösklar att komma över, både fysiska och mentala.