I går tränade jag för första gången på över två månader – sjukdomar och väldigt utsträckt jullov har kommit emellan – och nu känner jag den där typiska sträckningen i musklerna. Det är på något sätt den jag eftersträvar; det ska inte vara ren träningsvärk för det är jobbigt, utan känslan av använd muskel. Mycket tillfredsställande faktiskt.
Och så är jag stolt och lite förvånad över att jag bara kunde kliva upp på löpbandet och springa 10 minuter bara sådär. Hade jag inte glömt iPoden och blivit så uttråkad att jag började fundera på hur kul det är att springa egentligen, skulle jag ha kunnat fortsätta en bra stund till. Inte dåligt för någon som inte orkade springa mer än 2 minuter i taget i våras!
2 kommentarer:
Härligt! Lubba på!
Jag tror ärligt talat att det sitter i huvudet mer än i kroppen. Jag är som du var i våras, jag KAN inte springa. Blir svimfärdig och flås-flåsig efter ett par minuter. Men däremot kan jag köra rätt intensiv pulsträning (varannan kondition, varannan styrka) i en halvtimme utan problem. Logiskt?
Hursomhelst så är jag imponerad av alla som börjar (och fortsätter) löpträna, heja på!
Skicka en kommentar