Annat slags kallt

En dag i höstas skulle jag flytta på en burk längst bak högst upp i kylskåpet, men det gick inte. Den satt fast, infryst i ett giganormt isstycke på kylens innervägg. Jag glodde länge och väl på den vertikala glaciären därinne, utan att förstå hur jag kunnat missa det tidigare. Visst måste isen ha växt till sakta men säkert under en längre tid och varit svår att upptäcka till att börja med, men det finns ganska många mellanlägen mellan "isig yta" och "Vattnajökull".

Ja, ni ser ju! Giganormt! (Det gulaktiga längst ner till vänster
är inte smuts. Det är missfärgad silikon, som behövs
för att täta kanten där. Ja, det är dags att skaffa nytt skåp.)

Rätt omgående gjorde jag ett mycket misslyckat försök att frosta av kylskåpet – när det hade gått sju timmar utan att det märktes mer än en marginell skillnad på isbergets storlek gav jag upp. Sedan dess har jag nöjt mig med att stirra vildsint på det varje gång jag tittat in, i väntan på mer gynnsamma förhållanden.

I förrgår när vi kom hem från landet sammanföll äntligen de tre nödvändiga faktorerna: varuglest skåp, gott om tid och tillräckligt många minusgrader för att trappuppgången ska hålla kylskåpstemperatur. Så ner i kylväskan med allt och ut i trappen, och fram med kärl fyllda med varmvatten samt den i sammanhanget livsviktiga hårtorken (som jag bara använder till avfrostningar). Droppet kom igång rätt snart, men det gick ju alldeles för långsamt.

Så vad gör man? Plockar fram hammare och mejsel förstås. Maken hovrade bekymrat i bakgrunden – fanns det inte risk för att göra hål i bakväggen? Nja. Inte så stor. Isen var nämligen dryga 10 cm tjock. Så här såg det ut när en tredjedel hackats ner och hamnat i slasken:

Det sista blocket, som jag också tänkt att fotografera förstås – troféer, troféer! – var 30 x 15 cm stort. Men det tappade jag i golvet när jag skulle visa barnen. Bara småbitar kvar.

Så nu är kylskåpet glaciärfritt. Tyvärr har det redan börjat bildas snö där bak ... Aj.