I kväll och i natt är jag ensam med barnen. De somnade sött i soffan medan jag läste ur Mumintrollet, Trollvinter närmare bestämt; två kapitel läste jag för Sötpricken ville höra mer, trots att hon innan ville höra något helt annat.
Så barnen är inget problem just nu. Ändå är jag stissig. Nervös. Känner hur det rycker i benen och fluttrar av fjärilar i magen. Jag trivs inte att vara ensam hemma med barnen, jag gör bara inte det. Och se där – visste ju att jag skrivit om det förut! (Med Tove Jansson inblandad då också, minsann! "Vrider sina händer i ogripbar småskräck över tillvaron", det var en fin formulering.)
Det var värre då, det var det. Ingen gråt nu, ingen knut, ingen direkt olust. Bara det där nerviga. Kan det botas med några avsnitt av Star Trek Voyager, kanske?
4 kommentarer:
Det är åtminstobe värt ett försök. Vi ser just nu på Star Trek - Deep Space Nine. Men ibland varvar vi med ett avsnitt av Voyager.
Hoppas det känns bättre imorgon.
Lider med dig. Ser själv "fram emot" ett par ensamma dagar med barnen om någon vecka...
Har nyskilda bekanta och jag f a t t a r inte hur de fixar det. Ensamma med barnen. Och ensamma u t a n barnen. Fy fan.
Jag är där med dig. Gillart inte alls. Nervig, stissig, sover dåligt efersom jag vet att det är jag som måste upp om nån piper.
Maken däremot är lugn som en filbunka inför samma situation. Tycker t o m det är skönt säger han!
Bra då att fördelningen hos oss är som den är, att det är jag som reser bort dvs.
Det blev lite lugnare med STV – ända tills hostpånken vaknade och ville ligga i mammas säng. Bredvid mamma. Bra anledning för att gå och lägga sig!
Tjockalocka, jag borde försöka få maken att förstå att det är jag som ska resa, inte han. Problemet är att jag inte gillar så värst mycket att resa heller ...
Skicka en kommentar