Jag är ensam med barnen några dagar medan maken är på kortresa utomlands. Rent praktiskt är det inte så farligt, för ungarna har plötsligt gått och blivit rätt hanterliga. Jo, de skriker och bråkar ibland, och nej, de sover inte som små gull i sängarna hela natten, och ja, det blir alldeles för korta arbetsdagar när man både hämtar och lämnar. Men det går att hantera utan några större psykbryt.
Men jag är orolig och olustig hela tiden. Det gnager i magen och surrar i bröstet och högst upp på i halsen ligger gråten på lur. Jag känner mig som en liten nervös Tove Jansson-figur som ängsligt springer fram och tillbaka och vrider sina händer i ogripbar småskräck över tillvaron.
Och jag vet inte varför. Jag vet verkligen inte. Jag kbt:ar mig själv, låter de ångsliga tankarna slingra sig till sin slutpunkt, och hittar inget där som skulle motivera den här olusten. Ändå återkommer den hela tiden.
Det är nog dags att boka tid hos terapeuten igen.
2 kommentarer:
Ja det låter som en bra idé. Lite deppo-varning där du... . Lyssna på magen!
Ensamhet - om än kortvarig - inte rolig. Jag känner igen mig precis. Jag har vänner som suckar lättnad när deras man åker iväg - och det måste väl ändå vara värre?!
Skicka en kommentar