Ofta undrar jag varför jag inte känner mig helt lycklig, fast jag är det.
Jag har en älskad make och två älsklingsbarn, arbetar på ett ungefär inom det område där jag vill arbeta, har en mamma som är i princip frisk och en massa fina och trevliga människor kring mig. Jag bor med den fina familjen i en sån lägenhet jag alltid velat bo i, om än lite mindre och opraktiskare, i den stadsdel som jag vill bo i. Vi har en bekväm om än långt ifrån uppseendeväckande inkomst, ett jämställt förhållande och mycket kärlek. Barnen är friska, jag är frisk, maken är friskast. Jag tror för det mesta att jag fortfarande är 25 men tycker att jag åldras med viss värdighet. Kort sagt är jag en lagom tjock kvinna i mina bästa år.
Ändå är det något som skaver. Något som sitter och viskar i mitt öra. Men vad? Rösten är alldeles för tyst. Eller så är jag alldeles för lomhörd.
7 kommentarer:
Det här väckte en massa tankar och försök till förklaringar. Ungefärlig tankekedja: lycka, vad är det egentligen? Fast det vet jag egentligen. Kan man verkligen vara lycklig som ett konstant tillstånd? Är inte det något som kommer i blixtar? Jo, ibland har man flyt i längre perioder, eller är i början av något som man förväntar sig mycket av, eller i slutet av något som blev bättre än man trodde. Kanske lycka kräver kontraster? Att man känner av något jobbigt och upplever lyckan som en kontrast? Och slutligen - det jag trodde att lycka var, eller så som jag upplevde lycka som ung, det kanske inte finns nu på samma sätt.
Fast ibland är det ju, som du säger, något som faktiskt skaver och irriterar. Men några enkla lösningar vet jag inte om det finns.
Ja, eller också är det nånting man måste lära sig (och som jag inte kan), att lära sig vara nöjd och tillfreds med detta nu, och inte ständigt sträva framåt. Jag tror att jag ganska exakt förstår vad du erfar. Och det skaver, men utan direkt åtgärd.
Jag med känner igen mig i det du skriver och har en kvällsritual som hjälper någorlunda - jag tänker på allt det bra du också listat, är medvetet tacksam, och tänker/pratar om de bästa stunderna från den dagen. Då brukar jag ofta (inte alltid, men, men) känna hur lyckan kommer, tillsammans med tacksammheten. Tyvär så kan jag inte hålla kvar den känslan hela tiden, men det är skönt att somna och ibland även vakna med den :-)
/Sonja
Jag tänker alltid att det handlar om trötthet. Eftersom jag är lyckligare när jag är mer utvilad inbillar jag mig att om jag fick all den sömn och all den egentid jag behövde (en vild gissning är att vi är rätt lika på den fronten?) skulle jag vara lyckligast i världen. För precis som du har jag världens bästa allt, inkl boende, barn, man, hälsa :-D.
Eller så är det bara så jävla simpelt som att man är inte saknar kossan förrn båset är tomt... .
jag tror det handlar om två olika lyckor - en kortsiktig (den du saknar och som ger kickar) och en långsiktig (den du har och som är konstant eller iaf någorlunda övergripande).
du är likt vi andra en varelse i en värld som snurrar, förändras och rör sig framåt. den står inte still helt enkelt och här har vi nog alla olika sätt att förhålla oss till det.
eftersom allt rör sig framåt (för sakta eller för snabbt beroende på vem man frågar) så är även din blick framåt och då blir det där du söker lyckan /vill att den ska vara. och pga det missar det du har bakom dig som är konstant vackert och långsiktigt.
mitt smarta superduper tips är; blicka framåt och sök de små saker som gör dig lycklig i stunden. en god kopp kaffe, sova på soffan etc. och njut av dem utan skuld. då blir du "mätt" i stunden och kan stanna upp och se det långsiktiga också.
du som mor vet ju att man inte kan se och resonera smart på tom mage... :)
superlätt va?
Superlätt, Noemi! ;-)
Jag är ju lycklig. Till skillnad från förr, när jag trodde att lycka var något som liksom bubblade hela tiden vet jag nu att lycka för mig är allt det där vardagliga som jag räknade upp. En god vardag, framlevd i gott sällskap.
Det är bara något som saknas. Och det måste ha något med specifikt mig att göra. Inget att göra med yttre omständigheter, alltså.
Eller är det något i de yttre omständigheterna som hindrar att jag får fatt i det saknade? (Jag tänker sömn, tid över att bara vara och tänka, och liknande bristvaror för en småbarnsförälder.)
Men jag undrar om inte skavet funnits tidigare. Kanske bytte jag en sorts lycka (ensamhetens) mot en annan (flersamhetens)? Den där tiden när båda gick att kombinera, efter att jag träffade maken och innan barnen kom, blev inte så lång, liksom.
Återkommer säkert om saken.
Skav är bra, fast det inte direkt känns bra. De betyder något. De vill säga något. När det är dags gör de det. Skav är liv.
Kram!
Skicka en kommentar