När jag var liten och hängde mycket hos mormor träffade jag ofta hennes vänner, också hemmafruar de flesta och i sextioårsåldern. Under syjuntorna avhandlades stort och smått, och jag satt med öronen på spänn. Samtalsämnena var för det mesta vardagligheter: barn och barnbarn, man och hushåll, semesterresor och utflykter. Och hälsan.
Ett uttryck som jag snappat upp därifrån var det att "ha känslig mage" – härligt svagt och innehållslöst och därmed möjligt att täcka nästan vad som helst. I morse och förmiddags när jag låg i sängen, svagt illamående och med protesterande inälvor, insåg jag att det är just vad jag har: känslig mage. Den tål inte biff med bearnaise och pommes frites, och sedan både ost och lite chips. Möjligtvis en biff på egen hand.
3 kommentarer:
Hej, det är jag igen, jag med magen. Har nyss suttit och tittat runt på nätet och kommit fram till detsamma som du, lustigt nog... Känslig mage. Eller dyspepsi/magkatarr som det heter. Men å andra sidan: det kan också vara för mycket fibrer, för lite fibrer, mjölk, socker, rotfrukter, bönor, stress, ibs, choklad (nej, det går jag inte med på), sprit, cigaretter (osannolikt i mitt fall)...
Coolt, "det är jag med magen"! :-D
Jag har mer eller mindre utestlutit IBS (kolon irritabile heter det visst på svenska), men annars är det verkligen hur flytande som helst.
Mycket fett reagerar jag nästan alltid på, i alla fall. Det underliga är att det inte alltid stämmer: för två veckor sen kunde jag faktiskt äta en köpe-pizza utan att må dåligt efteråt.
Jag skulle inte kunna gå på LCHF-diet, det kan jag säga!
Det kanske bara är att tugga i sig: man kan "bara" ha känslig mage.
Oj, själv tycks jag klara hur mycket fett som helst, medan kolhydrater i riklig mängd får min kropp att sparka bakut.
Skicka en kommentar