Ert vattenhål i stenöknen

För en stund sedan knackade det på dörren här i lokalen, så jag öppnade.

Utanför stod en stor och väl påpälsad kvinna i uppskattningsvis 55-årsåldern, och sa "Ni har så gott vatten här, kan jag få ett glas? Jag ska ta mig uppför hela backen!"

Det finns ju flera märkliga saker med det. Till att börja med det där att vi skulle ha särskilt gott vatten. Dessutom är vi en kombinerad kontorslokal/syateljé och inte något kafé eller liknande. Och vi ligger i princip högst upp på kullen där ingen backe återstår.

Men vad skulle jag göra? Kanske var det här någon av Noemis bekantskaper – även om jag tvivlar på det.

Så eftersom jag är rätt snäll och artig av naturen släppte jag in kvinnan. Hon stövlade in en bit med sina smutsiga skor och satte sig tungt på fönsterbänken. Där blev jag lätt orolig, för den är verkligen inte gjord för att sittas på och särskilt inte av en tung sittare. Det knakade till och bakre ändan höjdes en aning, men bänken klarade sig.

Jag gick ut i pentryt och hämtade ett litet glas vatten. Med flit just litet, liksom för att signalera att här inte fanns så mycket att hämta. Men kvinnan skakade bara på huvudet. "Jag vill ha ett stort glas", sa hon. Absurder by the moment, tänkte jag men hämtade lydigt ett större glas.

Hon drack. Långsamt, långsamt. Eftersom jag inte riktigt vet hur man beter sig med en objuden vattengäst i lokal, stod jag rakt upp och ner och glodde på henne. Hon glodde tillbaka. Efter en stund ställde hon några frågor om Noemis kläder som jag svarade undvikande på, och berättade om någon snäll människa som hette Lisa. Hon talade mycket otydligt så jag hummade bara tillbaka.

Till slut hade hon äntligen druckit upp, tackade snällt för vattnet och lät sig lotsas ut genom dörren. "God fortsättning!" sa hon när hon gick. "Jag kommer tillbaka och ser vilka storlekar det finns på kläderna."

Åh. Vad bra. Hör du Noemi, du har en presumtiv kund!