Titta jag springer!

För tre år sedan bestämde jag mig för att börja springa, och det gjorde jag ett tag också. Gav mig ut lite då och då, utan något särskilt mål och ingen vidare mening. Det blev korta, jobbiga rundor, och hur jag än försökte gick det aldrig mer än marginellt lättare. Så höll jag på i ungefär ett år.

Sedan har förstås all slags fysisk aktivitet legat nere i nästan två år, och när jag började tänka i våras att det kanske skulle gå att börja röra på sig var jag helt övertygad om att jag skulle dra omkring flåsande och pustande på samma sätt den här gången.

Så döm om min förvåning när jag drog på mig skorna, kutade iväg och inte stannade förrän efter 2,36 kilometer! Jag bara sprang och sprang och fattade ingenting – vad är det som händer egentligen?!

Jag vet fortfarande inte, men så är det: trots två års uppehåll och en kropp som jag ett tag trodde var helt slut, hade min lägstanivå höjts från ungefär 1 km under svåra våndor till typ 2,5 km med bara lite problem. Det var ingen engångshändelse heller; sedan dess har jag sprungit 3 km flera gånger och en gång 3,7 km, inklusive en mördarbacke, med bara två stanna-och-flåsa-stopp.

Praktiskt nog startade Katta Kvack en Facebookgrupp för nybörjarlöpare strax efter att jag började springa igen, där man kan få pepp och – viktigast av allt, tycker jag – är ett ställe där man kan rapportera sina fram- och motgångar. Det blir lite "intresseklubben antecknar" om man ska meddela sitt vanliga Facebookflöde varenda steg man tagit … Jag skulle förlora alla vänner jag har kvar efter att jag tappat en massa på grund av politiktjat. ;)

Just nu är jag i en liten svacka, eftersom det var för varmt i Italien för att springa, tyckte jag, och sedan kutade jag på lite för entusiastiskt när jag kom hem. Resultatet blev en ansträngd vadmuskel som börjar göra ont efter ett tag, så att jag inte vågar fortsätta. Men det viktiga är att jag vet att det går, försöker jag tänka.

Den stora utmaningen blir i alla fall att fortsätta nu efter sommaren. Här på landet, där vi är nu, är det enkelt att sticka ut när det passar; i stan, med lämning och hämtning och så ska man hinna jobba också, blir det trixigare. Men jag måste hitta ett sätt, för det vore så dumt att sumpa det här nu. Det blir alltså att skriva ett träningsschema!

Afternoon tea och inga bekymmer

Nu höll jag på att skriva ett tråkigt, klagande inlägg igen. Eller, det var tänkt att var en humoristisk betraktelse över våra senaste problem med projekt "komma vidare i lägenheten", men det krävdes bara några minuters funderande för att inse att jag inte har det humoristiska anslaget i mig just nu.

Har faktiskt inte så mycket anslag i mig alls. Det är säkert bara en fas, men det är en jädrans lång fas, den här tanketorkan som gör att bloggen (och inte bara den) går på tomgång. Min förmåga att hålla flera tankegångar aktuella samtidigt har tagit tillfälligt stryk och det är inte så mycket jag kan göra åt saken.

Så jag ska bara berätta något trevligt. I dag var jag och åt afternoon tea på Teahouse Chaikana i Gamla stan. Riktigt gott te, läckra snittar och mumsiga scones med clotted cream, och så vänner som man kan tala om vad som helst med – det finns få bättre sätt att tillbringa en eftermiddag på.

Efter valet

Det blev ju inte alls som man hade tänkt sig. På något sätt. Ett främlings- och hbt-fientligt parti in i riksdagen. Och väldigt låga siffror för Feministiskt initiativ.

Jag måste erkänna att vi är förvånade över att det inte alls gick så bra för oss. Även om det var få som på allvar trodde att vi skulle ta oss in i riksdagen, var vi övertygade om att vi skulle komma över den magiska 1 procent-gränsen för valsedelsutdelning i nästa val och kanske till och med gå över 2,5 procent och få partistöd. Och vi var helt säkra på att vi skulle göra bra ifrån oss i flera kommuner – fler än Schymanfästet Simrishamn, alltså. ;-)

I stället har vi till och med tappat.

När Fi Region Stockholm hade möte i går började vi med lite analys av valet och valrörelsen. Har vi fokuserat för mycket på det nationella och satsat dåligt på kommun- och landstingsfrågor? Vi har varit tvungna att begränsa kampanjandet på torg och gator eftersom vi inte är så många – har vi då koncentrerat oss på fel geografiska områden? Började vi egentligen för sent? Vet vi ens vilka alla våra potentiella väljare är?

Svaren på det är ja, ja, ja och nej. Vi måste kanske lära oss av det nyaste tillskottet till riksdagen – ja huvva, men man kan lära sig något av alla! – och bygga underifrån. För det behöver vi bli fler; vi måste typ övertyga varenda kotte som någonsin ens tänkt på att rösta på Fi att engagera sig.

En sak kan jag i alla fall lova: det vilar inga sorger över oss. Det lite deppiga mötet i går förvandlades till värsta idésprutarmötet, och det största problemet framöver blir att få tid för att göra allt det där.

Vi kommer igen. Lite lömskt från sidan sådär, så ingen märker oss förrän vi bara: KABOOM!

Femton procent potentiella feministiska väljare

Jag har hela tiden hävdat att om alla som säger: "Egentligen skulle jag vilja rösta på Fi, men ... de rödgröna ... Alliansen ...", verkligen röstade på Fi, skulle vi komma in lätt. Så jag är inte alls överraskad över att en opinionsundersökning från Sifo visar att det är hela femton procent av väljarna som kan tänka sig lägga sin röst på Feministiskt initiativ.

Så släpp sargen! Varje röst räknas och vi är trötta på att alltid förväntas försaka våra frågor till förmån för något "viktigare" – det finns inget viktigare! Det är dags NU

Barn, sjukdom och sorg

En vän till en vän har dött, och när vi började tala på vår mejllista om hur man hanterar barns sorg dök minnena upp av hur det var när mormor var sjuk, när jag var 8 år.

Hon hade cancer i magsäcken och mådde (förstås) mycket dåligt. Jag minns den dagen när hon blev akut sjuk – hon hade väl varit lite dålig ett tag, men så svimmade hon på hallgolvet och morfar ringde efter mamma så vi kom dit. Mormor ville inte åka ambulans (hon ville väl inte sjåpa sig inför grannarna, det satt i märgen: inte ta för mycket plats, inte vara till besvär), men det blev det i alla fall och medan vi väntade på den satt jag bredvid mormor på sängen och såg hur hennes puls tickade på halsen. Hon försökte lugna mig förstås och jag var väl inte rädd direkt – mormors hand var varm och torr som vanligt – men slagen av det märkliga. Sedan kom ambulansen och vi åkte efter i vår bil. Vid Serafen hämtade moster Gunvor och moster Britta (mammas mostrar) mig, och mamma var uppenbart oengagerad när vi sa hejdå.

Det var nog inte den här dagen, men någon dag i den akuta sjukdomsfasen var 1 maj och jag fick en ask Salta katten och så gick jag och mostrarna till Norra Bantorget och lyssnade på talen. Konstigt att jag inte minns mer av det märkvärdiga i att hänga med mostrarna! Jag älskade ju att vara med dem, särskilt moster Gunvor.

Sedan kommer jag inte ihåg så mycket av mormors sjukdomstid. Hon var annorlunda efteråt, det minns jag. Inte alls min vanliga snälla och tålmodiga mormor. Hon skrek till och med åt mig någon gång; det hade nog aldrig hänt förut. Dessutom hade hon bytt ut sin typiska mormorsfrisyr, korta permanentade lockar, mot en Isa Quensel-frisyr: kort och rakt. Där satte jag ned foten, så fick det inte vara. Så hon lät håret växa ut lite igen – antagligen trivdes hon inte med det där strikta i längden heller. Det blev ett litet skämt det där: Malin gillade verkligen inte mormors nya frisyr och tvingade henne att byta tillbaka! När jag skriver det här nu, förstår jag plötsligt att det inte handlade så mycket om frisyren som om "nya" mormor.

Det som fick mig att börja minnas nu var det som nog gjorde mig mest upprörd av allt, efteråt. När mormor insjuknade trodde man först att det handlade om ett blödande magsår, en teori som antagligen avskrevs så snart de röntgat henne. Men jag hörde bara tankarna kring magsåret, och eftersom mamma och morfar och alla andra vuxna runt omkring var så upptagna med allt kring det sjuka och man säkert försökte skydda mig från alltför mycket sjukdomssnack – och från den rädsla man kände – talade ingen om för mig att diagnosen ändrats.

En lång tid senare, kanske så mycket som ett år eller mer, var mamma och jag och fikade med några vänner när mamma sa något i förbifarten till värdinnan om "mammas cancer". Och jag blev alldeles kall och alldeles varm och skrek: "Vadå cancer?!" Mamma blev nästan lika förskräckt hon, hur kunde jag inte ha vetat det? Ingen hade berättat, helt enkelt. Ingen hade dolt något heller, men man glömde bara bort att vara tydliga med vad som hände.

På ett sätt kan man säga att det inte spelade någon roll för mitt åttaåriga jag vad för sjukdom mormor hade – jag förstod ju att det var något allvarligt och att hon opererats och så vidare – men det där att inte ha vetat vad det var, var jobbigt.

(Mamma har säkert invändningar på händelseförloppet, men det är så här jag minns det.)

Uppdaterat 20.08:

Mamma, som inte vill eller kan kommentera the usual way, ringde och berättade att det inte alls blev någon ambulans; mormor framhärdade i att hon skulle ta taxi. Dessutom var jag tydligen uppe i Stadshustornet (tvärs över gatan från Serafen) med mostrarna, men det minns jag verkligen inte alls.

När julefriden infinner sig

Vi åt lunch hos svärmor, och lämnade kvar Gullpånken där. Sötpricken följde med mormor hem. Barnfri kväll!

Så maken satte på skivan med Melody Gardot som han fick av mig i julklapp. Nu sitter jag vid datorn i julgrans- och adventstjärnebelyst vardagsrum medan han fridsamt snusar i soffan en bit bort. Bord är bokat på Tranan vid åtta.

Check för fyra saker man inte kan göra när barnen är hemma:
1) ha på egen musik och höra den,
2) sitta i fred mer än 2 minuter i sträck medan andra föräldern sover,
3) sova i fred på soffan,
4) äta när man själv hunnit bli hungrig.

Ett av julaftons utbrott får anses halvt kompenserat.

Grundläggande behov

Jag behöver åka till London. Jag behöver åka till London.

Foto: Jonathan Bowen

Jag bara måste åka till London. Varför är jag inte i London NU?!

(Utbrottet orsakades förresten av Laurie R. Kings senaste blogginlägg.)

Favorit i repris

Den här (dåliga) bilden från förra året kunde jag ha tagit nu. Samma sängkläder, samma dator, samma ljuvliga friggebod. Dock inte riktigt samma spända stämning i hemmet, den som renderade förra årets besök i himmelriket. Bara vanlig trötthet och den sedan länge pågående lilla svackan. (Är något en svacka när det hållit på i över ett år? En sänka, kanske? Eller en dalgång?)


Kanske ska jag verkligen döpa friggeboden till Himmelriket. Det finns inget ställe där man sover så gott. Vete sjutton vad det är – bodens placering med några granar bakom, tystnaden här på landet, en lätt syrebrist i ett välisolerat utrymme? – men varenda kotte som sover här kommer på morgonen utramlande med kuddränder på kinden och sömnstinn blick. Senast i morse var det svärmor, som sov så länge att vi började undra vad som hade hänt.

Nu blir det Time Team (nä, jag är verkligen inte förutsägbar!), dock ingen sudoko men kanske, om jag hinner innan jag börjar gäspa som man bara kan göra i boden, Sarah Waters' The Little Stranger.

Valresultat

Nej, Schyman kom inte till Bryssel. Men FI gjorde ändå ett bra val, tycker jag! Om man kollar på Valmyndighetens resultatsida kan man nu, med 5.513 distrikt av 5.664 räknade, se att FI har fått över 1 % i hela landet – undantaget Jönköping med 0,7 %. Men Jönköping är å andra sidan stället där KD fått 15 % ...

För min del är det första gången någonsin som jag har känt mig genuint intresserad av ett val. Senaste riksdagsvalet intresserade mig inte särskilt, trots att det då var första gången som jag inte slentrianröstade. Det något svala intresset kan förstås delvis ha berott på att jag födde barn samma helg!

Tanken på att engagera mig aktivt har dykt upp de senaste dagarna. Jag måste fundera vidare på det.

Vi röstar

Här fanns det plenty of röstsedlar.

Om fri abort ska vara fri

Det finns kvinnor som väljer bort foster för att det har fel kön. Spontant känns det ju rätt motbjudande, spontant känner man att det borde vara förbjudet att göra så. I vårt jämlika land har könet ingen betydelse för människans värde. Ja, förbjud kvinnor att göra könsselektiv abort! Så slipper vi ta moralisk anstöt.

Jag ska inte hymla med att min spontana reaktion var "usch, så får man ju inte göra!" när jag hörde om kvinnan i Eskilstuna som inte bara en gång, utan två gånger valde att avsluta en graviditet efter att ha fått besked om könet. Det är inte heller förvånande att vårdpersonalen reagerade på samma sätt initialt – det måste ha varit mycket obehagligt att medverka till att ta bort ett friskt foster av en sådan anledning. Jag är glad att jag slipper sådana situationer i mitt arbete.

Men känslor är en sak, lagen är en annan. Mälarsjukhuset valde att begära vägledning från Socialstyrelsen om hur man ska bete sig i sådana situationer. Det förvånade mig – vad i begreppet "fri abort" ligger oklarheten? Fram till 18:e graviditetsveckan har kvinnor rätt att göra abort, oavsett skäl, oavsett varför man är gravid, oavsett vad andra tycker om den saken. Kvinnans rätt till abort är fri, inte villkorad.

Sedan spelar det ingen roll vad du, jag, Göran Hägglund eller överläkare Kaj Wedenberg tycker. Den enda åsikt som spelar någon roll är kvinnans egen. Vilket Socialstyrelsen förstås också svarar. Jag önskar bara att de tydligare poängterat just den fria aborträtten.

Till sist bör man nog också ställa sig frågan vad vi egentligen vet om de bakomliggande orsakerna till kvinnans handlande. Det är lätt att döma, nämligen.

Bokhandeln i mina drömmar

Med tankarna på Deepeds inlägg häromdagen om bokhandelns nedgång, och artikeln i DN idag, där Akademibokhandelns VD verkar sikta på att avskaffa sig själv, kommer jag att tänka på Waterstone's på Piccadilly.

Enligt boklådekännare ska den ha gått ner sig rejält – och maken till sur personal har jag nog inte träffat på ens i England på länge – men för mig som bara är i London en gång vartannat år högst, är det ändå himmelriket på jorden. Sex jävla våningar med bara böcker! Med allt från bestsellers till små konstiga skrifter, öppet till 22 och toaletter – avgiftsfria dessutom! – är det allt jag kan önska. (Det finns visst serveringar också, jag har en vag känsla av att ha druckit en kaffe där någon gång. Men det är inte så viktigt för mig.)

Jag har längtat efter en sådan bokhandel, nej egentligen efter en typisk engelsk middle-of-the-road-bokhandel, som det finns en av i snart varje gathörn i Londons innerstad, sedan jag var tonåring och upptäckte pocketboken under mina Englandsbesök. Svårt att tänka sig nu, men innan Pocketshops uppdykande var utbudet av pocketböcker väldigt begränsat i Sverige. Då, i slutet av 1980-talet, hade jag drömmar om att starta en "engelsk" bokhandel själv. När jag en dag träffade på Pocketshop på Centralen var känslan blandad mellan glädje och besvikelse: glädje för att det äntligen gick att köpa (engelsk) pocket i något slags bredare urval, besvikelse för att jag inte hade gjort något åt min dröm.

Kanske är det dags att hitta en trevåningar hög affärslokal (man måste starta smått, ju) på lämpligt affärsstråk i Stockholms city och förverkliga den här drömmen?

(Japp, jag mår lite bättre i dag. Men inte så bra att jag kunnat ha fest.)

Ge mer!

Ni har väl sett bannern som jag har till höger?

Genom Kiva kan man ge mikrolån till entreprenörer i tredje världen, så att de kan få kapital för att starta eller utvidga en redan existerande rörelse. Ni minns väl Grameen Bank som fick Nobels fredspris 2006?

Låna ut lite pengar du också!

Väntan – uppdaterad

I några månader har jag följt Jonnas och Marcus väntan på att till slut få ett levande barn. Under samma tid har två barn i min bekantskapskrets kommit och vänt, och insikten om hur skört livet är blir allt tydligare.

I dag är dagen F, som i födelse för Mini, och jag är hur spänd som helst. Hen borde vara här nu och jag plockar fram Google Reader lite oftare än vad som är vettigt.

Det är både märkligt och fantastiskt, detta. Hur man kan engagera sig så i människor som man inte känner. Märkligt men mest fantastiskt.

***
Ett barn är fött! Hurra!

Mer verkstad!

Ni har väl förresten inte missat Huskorsets lysande brandtal?

Grönt nyårslöfte 2009

Jag har alldeles glömt Matälskarens gröna nyårslöfte! Bättre sent än aldrig. Utfallet av förra årets löften blev väl lite sisådär – delvis för att omständigheter motverkade vissa och delvis för att jag glömde bort några ... Hm.

2009 års gröna löften
1. Att fortsätta tänka på tidigare löften

2. Att slänga mindre mat. Genom att planera maten (de leveransfria veckorna) dels utifrån vad vi redan har hemma, dels vad de respektive rätterna innehåller. Låter elementärt, men ett ovant tänkesätt för mig. I slutet av veckan ska det vara nästan tomt i kylen.

... och sedan tog det stopp. Beror det på att jag har dålig fantasi, eller för att jag har avgett löften som verkligen kan fungera? Jag tror på det senare.

BF!

Jag har barnfritt i ett dygn!

Vi har en massa vin!

Det kommer en massa trevliga människor och dricker upp vinet!

Hands up!

Hösten 1990 läste jag ett litet germanskt språk på Stockholms universitet. Jag var, trots tre terminers studier i engelska tidigare, en riktig nybörjare i den akademiska världen – men jag var säker på att jag trivdes i "akademia" (som de säger på norsk). I den mån jag överhuvudtaget reflekterade över saken, trodde jag nog att jag där skulle förbli.

Men nu är jag på väg in i en annan historia. Den tar vi en annan gång.

En dag satt vi i alla fall i en av undervisningssalarna i E-huset (var det E-huset?) när dörren öppnades och kanske två personer kom in. Den ena var en kille som såg ganska precis ut som en representant för sådana som kunde tänkas studera det betydligt större germanska språk som också undervisades på institutionen. Killen och den andra presenterade sig som ämnesrådet, informerade om vad ett sånt gör och undrade sedan om någon från vår kurs var intresserad av att bli dess ämnesrådsrepresentant.

Jag minns faktiskt fortfarande hur förvånad jag blev när jag plötsligt räckte upp handen. Då hade jag nämligen inte ännu kommit till insikten att mitt starka ogillande av föreningslivet överskuggas endast av min fasta övertygelse att bara jag kan göra saker så det blir bra. I dag, efter dryga 17 år av styrelseposter i föreningar och bostadsrättsföreningar som jag i 9 fall av 10 mest suckar över, vet jag varför jag räckte upp handen. Look no further, I'm your man.

Fast kanske inte. Kanske var det helt enkelt så att det var ödet som snabbt grabbade tag i armbågen och lyfte den från sin fasta plats på bordsskivan? Kanske. I vilket fall avgjorde den där reflexartade handhöjningen min framtid.

Matprat

Vi har, som jag skrev nedan, bestämt oss för att mat är viktigt för oss. För oss innebär det att vi äter varierad och i möjligaste mån hemlagad mat.

Vissa dagar äter Sötpricken inte sådär jättemycket av maten – hon kan som många treåringar Få För Sig Saker – men då får hon väl en smörgås i stället. Jag känner barn som nästan uteslutande får s.k. barnvänlig mat för att de är s.k. kinkiga med maten, men som ändå inte äter särskilt mycket. Då känns det lite poänglöst att laga särskild mat.

Egentligen är mitt intresse för mat lite paradoxalt, eftersom jag tycker det är tråkigt att planera maten och tråkigt att laga den och dessutom är aningen matfobisk; jag har svårt för vissa konsistenser och för ganska många smaker. Inte rätt person att bjuda på riktigt fin restaurang, alltså. Maken tycker att det är lite roligare att laga, men är inte så intresserad av planeringen (samt gillar avancerad mat på väldigt fina restauranger). Tillsammans lyckas vi ändå dra runt en lite mer engagerad matvardag.

Men trots mitt egentliga ointresse (som, om jag ska vara ärlig och lite snäll mot mig själv, beror ganska mycket på tidsbrist) finner jag mig plötsligt vara intresserad läsare av en hel del matbloggar.

Kanske är det med matlagning som med whisky: jag vill så gärna tycka om det att jag ständigt återvänder till det fast jag varje gång kommer fram till samma slutsats. Matlagning är inte särskilt roligt och whisky smakar bara sprit.

Grönt nyårslöfte

Matälskaren på Taffel.se uppmanar oss att avge ett grönt nyårslöfte – jag är visserligen ingen matbloggare och faller bara tveksamt in i kategorin "matälskare", men jag tycker att mat är viktigt. Ja, vi har bestämt att mat är viktigt i vår familj.

Så jag antar utmaningen och slår till med några löften för hela familjen. Blandat stort och smått – och begränsar mig inte bara till matrelaterat:

1. Vi ska välja ekologisk mat i första hand.
2. Vi ska inte äta fisk särskilt ofta. (Kanske overkill, men när jag ser hur patetisk svensk fiskepolitik och fiskenäring är, väljer jag hellre bort fisken än att stödja näringen.)
3. Vi ska fortsätta äta mer vegetariskt och mindre animaliskt överhuvudtaget.
4. Vi ska bli bättre på att ta med oss gamla papperskassar när vi storhandlar, och genast införskaffa tygkassar för kompletteringshandlingen.
5. Vi ska spara mer el: fler lågenergilampor trots att vi inte hittat några vars sken vi gillar, och ordentliga, permanenta lösningar för att stänga av alla apparater som annars står i stand-by.

Dessutom ska vi fortsätta med att inte flyga nästan alls (maken flyger hit och dit i jobbet och är en riktig miljöbov, men det där får de diskutera på hans arbete) och använda bilen lika sparsamt som hittills, trots att vi kör på biogas, det enda riktigt vettiga bränslet idag.

***
Uppdaterat 19.45:
Bara för att jag skrev det där med lågenergilamporna gick min skrivbordslampa med ett ploff när jag tände den. Och efter att jag under ruelse satt in en lågenergivariant, kunde jag konstatera att skenet faktiskt var helt okej. Lite för vitt, men det funkar ju till skrivbordet.