I över en vecka – ja, sedan Dieva åkte till London – har jag hållit på och filat på ett inlägg om anglofili, Agatha Christie, överstar med portvinstår och elefantben som paraplyställ och framför allt min stora kärlek London. Men jag kommer ingenstans.
Det är som att beskriva varför man älskar sin man. Det är självklart och uppenbart, men nästan omöjligt att sätta tummen på: "han är snäll, har humor och jag blir glad när jag ser honom". Det låter väldigt trevligt, men är inte så hemskt analytiskt. Man får ingen helhetsbild av karln, bara en massa rabblande av egenskaper och känslor, som en massa människor (förhoppningsvis) har för sina respektive.
I förtvivlan och brist på ord för att beskriva mina känslor för England och London i synnerhet har jag googlat runt efter bilder som kanske kunde ge mig inspiration. Kanske skulle den annars av mig föraktade klichén "en bild säger mer än tusen ord" visa sig vara sann?
Men jag hittar inga bilder av mitt London. Det finns bilder på Tower Bridge, Houses of Parliament, dubbeldäckare och telefonkiosker (kolla så får ni se!), men inget på det som är mitt. Några bilder av de däringa översterna eller för all del en gammal pub med mörka paneler, heltäckningsmatta med intrampade fimpar och uppsuget ölspill, finner jag inte heller.
Nej, det går inte. Inget hittar jag som kan förmedla den där konstiga blandningen av smuts och glans, den lätt fuktiga och så väldigt specifika doften på Earl's Court tube station – jag har känt den någon gång på Gamla stans station och genast förflyttats till London 1989 –, tågresan ut till Ann och Dave i Coulsdon och promenaden uppför den långa backen och "let's have a cup of tea to cool off", septembervärmen på Pret a Manger på King's Road nära Sloane Square, den speciella smaken av te med mjölk och mycket socker på en något mindre tjusig servering, inkommande tåg på Victoria Station och alla armar som stack ut genom tågfönstren och öppnade dörrarna utifrån (för det fanns inga handtag på insidan), skakande tunnelbanevagnar och EALING BROADWAY 5 MIN.
Så jag fick skriva det här.
1 kommentar:
Nästa gång ska jag komma ihåg kameran och fota; slitna heltäckningsmattor i hotellet, mjölkflaskor som står på ett trappsteg vid ett hus i den närmaste "mew", soppåsarna som slängts ut på gatan i väntan på sopgubbarna, det höga steget upp i tunnelbanevagnen, gångtunnlarna i tunnelbanan som får mig att känna mig som en äkta stadsråtta, ekorrarna som springer omkring bland parkbänkarna och letar smulor, pilarna i gatan som påminner dig om att titta åt rätt håll, härvorna av ledningar som buntats ihop i taket när tunnelbanan går in i tunnlarna vid Barons Court, avloppsstammarna längs husfasaderna, ...
Tricket är att komma ihåg kameran.
Skicka en kommentar