Det ligger lite vår i luften, trots att vi just har haft det som kallast denna uschliga tid på året som ska föreställa vinter. Det är svårt att definiera vad den där luftvåren egentligen består av, men kanske en doft, en förändring i luftfuktigheten, en antydan till ljusare dagar, en nästan gripbar känsla av ... vårlighet.
För att köra med cirkeldefinitioner.
I alla fall haltar jag genom parken med barnen på väg till dagis och börjar tänka på kaffe på altanen, vårens första båttur, en eftermiddags grävande i lämplig jordplätt, några timmars släpande på ris och därtill hörande svärande. Små svällande knoppar mellan fjolårslöv, en antydan till något lätt, skirt grönt på björkarna, solen som äntligen värmer.
Så långt som till sommaren når inte tankarna innan jag rycker dem tillbaka – det blir för mycket på en gång. Var årstid ska njutas på sitt sätt.
Under den tidiga våren tänker jag särskilt på mormor. Långt bak i huvudet finns små minnesrester av att jag följer med henne runt tomten i Bagis medan hon njutningsfullt inspekterar vårens framåtskridande. Kanske är det verkligen minnen, kanske är det en kombination av egna känslor och bilder från 60-talet ur mammas fotoalbum. Oavsett hur det är med det, får jag en klump av barndomslängtan i halsen.
Kanske är det det som våren doftar: barndom.
1 kommentar:
Fint beskrivet det där med barndomens nostalgi! Jag kan fortfarande vid fyllda 37 känna mig lika barnsligt förtjust över första gången jag får byta ut vinterkängorna mot gympaskorna. TÄNK så lätta stegen blir plötsligt!:-)
Detta trots att det numera är jag själv som bestämmer när detta ska ske och inte MAMMA!
Skicka en kommentar