Jag och A-K var alltså ute på tågluff sommaren 1988. Vi hade hastat genom Tyskland – tågbyte i Köln – och Belgien till Oostende. I väntan på färjan över till
På den engelska sidan höll jag inte på att komma igenom passkontrollen, eftersom den sure gubben i den ansåg att jag 1) hade för mycket pengar (600 pund i resecheckar ) och 2) inte hade tillräckligt bestämda planer. Han påpekade högdraget: "This is not Sweden" – vilket jag var högst medveten och – och motiverade sitt motstånd med: "Frankly, my dear, you're too vaaaaague." Till slut blev jag insläppt när hans överordnade närmade sig, synbarligen intresserad av vad för svårt fall han hade råkat ut för.
Men det hade inte med blåtiran att göra, nej.
Efter några dagar i London fortsatte vi norrut till Whitby på
Yorkshire-kusten och sedan vidare till Skottland, Edinburgh och Inverness närmare bestämt. Efter det skippade vi av någon anledning allt i mitten av landet och ville raka vägen ner till Cornwall och Land's End.Så vi satte oss på nattåget mot Plymouth. Om man ska åka över hela landet, tar man nattåg, right? Men vi hade inte råd att betala extrabiljett för liggplats, så det blev att sitta och sova. Och någonstans längs med den walesiska (waleska?) gränsen tappade jag styrseln på huvudet och drämde det BANG rakt i kanten på fönstret. Fy fan vad ont det gjorde!
Jag kan passa på att upplysa den oinsatte om att nattåg genom England innebär att man står stilla på en station i cirka fyra timmar, för att inte komma fram för tidigt ...
Några dagar senare, när vi var i ett regnigt Arundel, dokumenterade A-K blåtiran. Den har passerat blåtirors höjdpunkt, men är ändå rätt tjusig:
Klicka på blåtiran så blir den större!(Det funkar faktiskt att fotografera av fotoalbumet!)
1 kommentar:
Jag är så lycklig och blåtireupplyst!
Skicka en kommentar