Dievas kommentar till inlägget nedan kom mig att börja minnas en alldeles fasansfull dygnsförvirring som drabbade en kompis till mig för hundra år sedan. Ja, så länge sedan att man varken hade mobil eller det sändes tv-program på morgonen. Rena rama stenåldern, alltså.
Stenåldern.
Stenåldern.Min kompis hade kommit hem efter en jobbig dag på jobbet (förskola) och bara slängde sig på sängen. Efter vad han uppfattade som en lång sömn vaknade han till i mörkret och fick syn på klockan. Åtta! Hon var åtta! Och han som skulle öppna på dagis!
Förtvivlad slängde han sig upp, rusade ut i badrummet för att borsta tänderna och sedan ut i köket för att slänga ihop en snabb frukost innan han sprang. Medan han tuggade på en torr brödskiva ringde han till jobbet för att, djupt ångerfull, tala om att han var på väg om än sen.
Medan signalerna gick fram såg han ut genom fönstret. Konstigt, folk i huset mittemot tittade på tv. Och kvartersbutiken var öppen – den som inte öppnade förrän elva på vardagsmorgnarna. Och ingen svarade på jobbet ...
Lite mer vaken nu gick han bort till nattygsbordet och inspekterade klockradion. Ja, hon var åtta. Tio över åtta. Eller närmare bestämt 20:10.
Då lade han på luren till jobbet.
1 kommentar:
Nämen! Min dygnsförvirringssitation är också dagisrelaterad.
Jag vaknade av att telefonen ringde och såg då att klockan var sex. Men visst, om någon ringt och sjukanmält sig tidigt så måste de ju kunna ringa vikarierna tidigt också, tänkte jag.
Men hon som ringde frågade om jag kunde komma in och vikariera _dagen därpå_ och då blev jag faktiskt lite sur. Det är bra med framförhållning, men de hade väl kunnat vänta någon timme till? Inte förrän efter att vi lagt på insåg jag att klockan var 18-någonting...
Skicka en kommentar