På den gamla goda tiden, pre barn, då man för det mesta faktiskt sov i sammanhängande och längre perioder, hände det ofta att jag lyckades väcka honom när jag själv skulle gå till sängs.
(Numera krävs det större kakalorum än en tassande fru för att störa hans slummer.) För det mesta mumlade han bara något, men inte sällan satte han sig upp i sängen, med förvridet ansikte och skräckslagen blick. Jag skojar inte när jag säger att ansiktsuttrycket fick mig att tänka på Munch."Vad?!?" sa han. "Vad!!!" i ett tonfall som matchade den terrifierade minen. Det enda jag kunde komma på till svar var: "Det är bara jag." Väldigt lugnande om man tror att den som är på väg in genom dörren är en galen knivmördare. Men vad bra, kära galna knivmördare, då vet jag att det bara är du. Tänker man nog inte.
Nu var det länge sedan just det där hände, men alldeles nyss fick jag se min sömnförvirrade äkta hälft in action igen, förvirrad efter att ha somnat under läggning av Sötpricken. Intressantast var nog den lätta anklagelse han riktade mot mig: "Varför skulle jag sova där inne?" och den oförstående minen när jag påminde honom om att ställa klockan. "Varför då?"
Det kan man verkligen undra.
3 kommentarer:
Haha! Jag är likadan. När P lägger sig efter mig händer det nästan alltid att jag rusar upp och med panikslagen röst frågar: "Vem är det?!" Ibland har jag också frågat: "Vad gör du här?" och liknande.
Ja, "vem är det?!?" hade jag glömt! Första gångerna blev jag nästan sårad – hur många nattvandrande kvinnor hade han att välja mellan egentligen? ;-)
Tyvärr är det jag som är lättväckt hos oss och det är vanligtvis jag som väcks när maken går och lägger sig (om jag hinner i säng före honom).
Än har jag inte ställt honom frågan, men jag kan bli irriterad när han ställer frågan "Sover du?" och därmed ofelbart väcker mig och sedan kan det bokstavligt talat ta timmar innan jag somnar om.
Själv kommer jag ihåg en gång för mycket länge sen, när jag var singel, hur jag utmattad somnade när jag kommit hem från jobbet en dag och senare vaknade med ryck. Min klocka (analog) visade att klockan var sex och ute var det kolmörkt. Eftersom detta var mitt i vintern så hade jag ingen aning om det var kväll eller morgon och det slutade med att jag fick gå upp och ringa Fröken Ur. Hennes lugnade stämma berättade att klockan var "Arton ...". Puh!
Skicka en kommentar