Åttonde mars

Egentligen skulle jag vilja skriva något genomtänkt och väl övervägt om kvinnors ställning i världen och hur förvånande ojämställt Sverige fortfarande är, trots så mångas övertygelse om motsatsen.

Men det är för sent, och jag är för trött, och min hjärna går förresten alltid på lågvarv i denna sömnstörda period.

Därför nöjer jag mig med att konstatera att jag är mycket tacksam över att ha träffat på en man som tycker det är självklart med jämställdhet: att dela på vardagslivet och allt det som följer med barn och ett hem.

Det är inte alltid enkelt att leva jämställt, för det finns så många förväntningar på hur män och kvinnor ska vara. Det som slagit mig under våra snart 3 1/2 år som föräldrar, är hur många anti-förväntningar det finns på pappor. De ska inte veta vad barnen har för kläder i byrålådan, inte kunna packa en skötväska, inte hålla reda på när det är aktiviteter i förskolan eller skolan, inte vara informerade om barnens sjukdomar och läkarbesök – man utgår från att pappor befinner sig på ett helt annat plan än resten av familjen.

Och så är det tydligen i många familjer också.

Men det är ingen naturlag. Vi som delar på livet delar också på ansvaret. Och ansvaret måste delas för att mammor och pappor ska kunna vara föräldrar på samma villkor. Kvinnorna har tagit steget ut i det offentliga, det är dags för männen att ta steget tillbaka in i familjen.

Individualisera föräldraförsäkringen ytterligare! Kvinnor, ställ krav på era män att ta steget in i familjen, och släpp kontrollen! Män, ställ krav på era kvinnor att släppa in er i familjen, och ta kontrollen!

Jag nöjde mig visst inte alls med att vara tacksam över min egen man. ;-)