Sommarfirande på fyrtiotalet

Det här inlägget började sitt liv som en riktig gökungekommentar i Lottens bås, men växte snabbt ur utrymmet. När man börjar fundera på om man kan få in bilder i kommentarerna, är det ett tecken på att tanken förtjänar ett eget inlägg. Så:

Våren 1943 bestämde sig min morfar och mormor för att hyra en stuga i skärgården under morfars semester, så morfar ringde runt till folk i skärgården som hyrde ut. Nej, de flesta hade redan uthyrt för sommaren, men en av uthyrarna i Räfsnäs på Rådmansö hade hört att Österbergs på Tjockö, på andra sidan fjärden, nog hade något ledigt.

Så var det. Första året eller två hyrde de bara stugan under morfars semester, men när först min mamma och sedan morbror föddes kom mormor att vara på landet med barnen medan morfar arbetade. Efter några år hade de blivit ständiga sommargäster i Österbergs lillstuga – mormor och barnen under skolloven och morfar på semestern och på helgerna.

På 1940-talet och fram till 1951 var den lagstadgade semestern två veckor och man arbetade dessutom lördagar, om än lite kortare dag. De där helgerna var inte så mycket att hurra för, med dagens mått mätt. Åtminstone inte om man skulle ta sig långt norröver i Stockholms skärgård. Med en toppfart på sisådär 10 knop. Och man stannar vid varenda rackarns brygga.

Tjockö ligger nordöst om Kapellskär, alldeles utanför Rådmansökusten. I dag åker man för det mesta bil eller buss till Räfsnäs och tar passbåten över, men dåförtiden var det båten från Stockholm som gällde. (Det gick förresten att ta båten – under senare år Sjöbris – upp ända till för några år sedan, då man visst bestämde sig för att gå förbi Tjockö ångbåtsbrygga och lägga till vid Fejan bredvid i stället.)

Storskär stävar fram.

Båtresan från stan och upp tog sina modiga sex timmar. Lördagsturen lämnade Stockholm någon gång på sena eftermiddagen och gick upp mot Arholma. Sex timmar tog det upp till Tjockö, där morfar klev av vid tiosnåret lördag kväll och gick den halvtimmeslånga promenaden över ön till stugan.

Väl framme pussade han frun och de sovande barnen och lade sig. Söndagen ägnades åt rekreation. Ja, ända till tresnåret, då han var tvungen att gå hemifrån för att hinna med båten tillbaka till Stockholm. Restimmarna på Storskär överskred med råge de vakna timmarna på Tjockö – förhoppningsvis tyckte han att båtresan var trevlig, hur skulle det annars ha känts? Han var en väldigt familjekär man, och även om tanken att stanna i stan någon gång säkert hade slagit honom då och då, var det inte något alternativ.

Och hur tyckte mormor att livet var, ensam med barnen på landet? Utan rinnande vatten, elektricitet, kylskåp och vattentoa, som hon vid den här tiden väl hade hunnit vänja sig vid, men med pump på gården, vedspis, fotogenlampor, matkällare och utedass i stället. Hur gör man ens när man har två småbarn och måste gå ut för att kissa? Man tar väl med sig dem eller hoppas att de inte vaknar medan man är borta.

Nåja, det var väl inte ett nytt problem. Kvinnor har ofta haft det så, och en del har det så även i dag. De är ensamma med barnen, trots att de inte är ensamstående. Och man gör det bästa man kan av situationen.