Idag var vi på födelsedagskalas hos en av Sötprickens kompisar. När det blev dags att gå hem, satte det vanliga vrålet igång: NEJ jag vill inte gå hem, TALA INTE MED MIG! NEJ jag ska inte ta på mig kläderna. Och så vidare.
Så vi tappade tålamodet och sa åt henne att då fick hon gå hem utan ytterkläderna. Jaha, det skulle hon göra. Och inte skulle hon ta på sig skorna. Skulle hon gå hela vägen hem i mockasinerna, alltså? Jaha, det skulle hon.
Så vi gick ut i trapphuset, där hon började klaga på att det var kallt. Ta på dig kläderna då, sa vi. Nehej. (Vrål.). Ner i hissen och ut i entrén. Det är kallt! sa hon. Då tar du på dig kläderna,då, sa vi. NEJ! (Vrål och gråt.) Så då gick vi ut genom porten och ut på gatan, i tröja, tajts och mockasiner. Det är kallt! grät hon. Men sätt på dig kläderna då, sa vi. Nej! grät hon och marscherade iväg. I sin oranga tröja, blå tajts och röda, lite för stora mockasiner. Gråtande.
Då sa det liksom pang i mitt hjärta, och jag var tvungen att rusa fram och lyfta upp henne och krama henne hårt och vagga mitt lilla arga, ledsna, envisa barn och värma den lilla kroppen.
Mitt barn, sa jag. Mitt lilla barn! Ne-ej, snyftade hon, jag är inte ett barn. Är du min Sötprick då? frågade jag. Ja-a, nickade hon. Och lät sig kläs på.
Två minuter senare satt hon glad och sjungande på pappas axlar, i ytterbyxor, täckjacka, mössa och skor med ullstrumpor i, och verkade ha glömt allt.
Men i mitt hjärta sitter fortfarande den där bilden kvar, av den lilla människan i sina lite för stora och röda mockasiner, på väg hem.
5 kommentarer:
Åh, jag förstår precis det där panget i hjärtat!
N fick ett sånt utbrott i bilen hem från badhuset. Först var det för att jag ätit upp min (hans enligt honom) chokladboll, sen för att han inte vile åka hem, sen för att han satt fast, sen för att han ville fortsätta sitta fast och inte gå ur bilen. I alla fall, han var helt hysterisk och jag bara kände hans vanmakt och frustration. Stackars vackra små barn som inte kan hantera sina egna motstridiga känslor!
såna små är vi alla inombords tror jag. det är bara mockasinerna som varierar i storlek och färg.
Min yngste son hade ofta vredesutbrott som barn, jag kom så småningom på att bästa sättet att avbryta dem var att ta upp honom och låta honom sitta i min famn. Då smalt vreden bort.
Vanliga vredesutbrott kan man eventuellt få stopp på meddelst kramar. Såna här "jag vet vad jag vill och det är inte vad ni vill"-utbrott går bara att arbeta sig igenom.
Vi arbetar oss igenom många såna. :-D
Vi med.
Och då känner jag det där stynget av en person som redan har en egen agenda och är 'på väg bort', förstår plötsligt vad det betyder att vi bara har våra barn 'till låns'. Då vill jag ligga och snusa i hans nackgrop för evigt.
Skicka en kommentar