Städandets motstånd

Till slut är vardagsrummet städat. Efter en massa gnöl och gnäll från barnen över att de skulle behöva göra något så hemskt som att plocka undan alla de högar som de lämnat efter sig på bord och golv, i fönstersmyg, fåtölj och soffa, accepterade de till slut mutan och lade ner de hemskt långa 10 minuter som det tog dem att rensa.

Nu sitter de i soffan och pustar ut, med varsin padda och godispåsarna från senaste veckornas kalas. Själv ska jag gå ut i köket och städa där, innan jag ska börja med maten. Funderar på vad det finns för muta åt mig, och vem som kommer ge mig den om jag sätter mig på golvet och gråthulkar först.

Favorit i repris: föräldrakyssen

Kommer ni ihåg den här, föräldrakyssen? När en unge pillat in en pärla i näsan och inte får ut den igen, och så lägger man dem på golvet, håller för näsborren där pärlan inte sitter och blåser genom munnen? Mitt gamla inlägg hör till en av de mest lästa i bloggen. Nästan varje gång jag kollar statistiken har en eller flera sökningar fört folk hit.

Även hemma är den ständigt aktuell. I helgen kom 6-åringen ut från barnens rum, där de satt och pärlade pärlplattor, och pekade på näsan: "Jag skulle bara lukta på pärlan och så åkte den in i näsan!" Han fick lägga sig på golvet och så blåste jag ut den. Och sedan rådde vi honom att inte lukta på pärlor i fortsättningen.

Personligt samtal

Med början den här terminen går 8-åringen med pappa på karateträning en gång i veckan. I början gillades det inte alls av 6-åringen, som inte gillar att folk gör saker utan honom. Nu, efter några veckor, börjar han vänja sig och verka tycka att det är rätt okej att få vara ensam med mamma.

Jag gillar i alla fall att vara ensam med honom. Vi sitter och läser varsin tidning medan vi äter, och barnkanalen pratar i bakgrunden, men hinner ändå med ett personligt samtal. I dag handlade det om saker som händer i skolan, och som jag har lovat honom att inte berätta för någon annan. Lojaliteter med kompisar förhindrar vidare spridning. Men det är tydligt att han har ett sinne för rättvisa och medmänsklighet, min lilla son. Det är många stora tankar som susar omkring under den ljushåriga skulten.

Min lilla bubbe.

Ett lång lättnadens suck

Ett brev kom i dag. Jag öppnade och släppte fram en lång lättnadens suck.

Visserligen var det inte särskilt troligt att det skulle gå som förra gången, på grund av syskonförturer och annat, men man vet ju aldrig. Och som andra fall visar, är det inte rimlighet som avgör vem som hamnar var.

I hostans tid

Sjuåringens hosta är av den jobbigare sorten: hack hack hack. I går natt kändes det som om hon hostade mer än sov, så när hon lade sig i kväll och genast började hackhosta, bröt hon ihop. Det enda som gäller då är soffsovande i halvsittande läge, och eftersom hon absolut inte soffsover ensam är det bara för rara mor att inrätta sig i soffan. Hur min rygg mår i morgon vågar jag inte tänka på.

Godnatt från divanen!

Om barn

Sitter så här mitt i natten och tänker på hur oändligt svårbeskrivbart fantastiskt det är att ha barn.

För å ena sidan är de jävligt jobbiga, hostar hela nätterna så man inte kan sova, vägrar att äta maten man lagt ner en massa tid åt att laga, vägrar göra de mest enkla vardagsbestyr som att kissa (men gärna vill baka med en fast man själv helst vill göra det snabbt och enkelt) och får en att vilja begå snabb harakiri.

Och sedan, å andra sidan, är det fullkomligt ljuvliga. Lägger sina små varma armar kring ens hals, säger att "mamma är bäst, ingen protest", svarar helt naturligt på ens "jag älskar dig" med ett "å jag älskar dig mamma", och längtar något alldeles galet efter en bara för att man har gått iväg på en timslång promenad.

Om jag hade vetat, innan jag fick barn, hur jobbigt det hade varit att ha barn, hade jag utan tvekan valt bort barn. Utan tvekan. Jag är allvarlig: aldrig skulle jag ha utsatt mig för det här totalt livegna livet. Fast om man ska göra sådana "om bara"-lekar måste man räkna med båda sidor av myntet. Och det jag inte heller visste något om innan jag fick barn var all den påtagliga kärlek man upplever varje dag, till och med mitt i kaoset.

Frågan är, precis som med själva förlossningen: uppväger resultatet den smärta man måste uppleva för att nå det? Mitt svar är ja.

Och, det ska ni betänka, det säger jag när jag står inför en natt med en hostande sjuåring och en orolig femåring med feber. Betänk det, ni.

Lend me your ear

Efter flera dagar med hackhostigt och febrigt barn blir man rätt uppåt när sagda barn tagit sig igenom en hel dag utan feberkänningar och dessutom inte på långa vägar hostar så mycket som förut.

Sedan blir man lite matt och trött när barnet, någon halvtimme efter insomning, börjar yla och gny i sömnen samtidigt som han gnider ena örat. Varpå han vaknar och skrikande meddelar att han har väldigt ont där. Ah.

Iprenen verkade fort så jag hoppas att det här blir första natten på sju som jag sover ostört. Men jag skulle inte sätta några pengar på att mina förhoppningar infrias.

På sexårskontroll

Förra veckan var jag med Sexåringen på sexårskontroll hos skolsköterskan och skolläkaren. Medan vi satt i väntrummet stavade den fina ungen sig igenom de anti-mobbningsregler som satt på väggen (skolan arbetar enligt Olweus-programmet), och även om jag misstänker att reglernas formulering redan var kända för ungen, var jag mäkta stolt över hur bra hon har blivit på att läsa.

Så kom vi in och läkaren började fråga Sötpricken saker: Tycker hon att det är roligt i skolan? Hur går det när de håller på med siffror och bokstäver? Vad äter hon till frukost? Har hon några aktiviteter efter skolan och på helgerna?

De första frågorna fick snabba svar (även om hälften av frukosten glömdes bort), men den sista var svår. Hon funderade och drog på svaret: "Jaaa ..." Läkaren förtydligade: Gör du saker efter skolan eller på helgerna? Och då förstod pricken: "Ja, jag leker med min bror. Och på helgerna åker vi till landet ibland. Och så går vi till Vasaparken och åker skridskor. Och så", berättade hon glatt. Läkaren såg lite förvånad ut, och jag fnissade tyst.

Sedan var det dags för undersökning. Ta av tröja och byxor, sa läkaren, och ungen tittade frågande på mig: Var det en rimlig begäran? Och så kontrollerades ryggen och gången och längden och vikten. Och bara sådär var hon vaccinerad också, och "det gjorde inte ens ont, mamma".

Jag blir alltid lite rörd när jag ser det fina lilla barnet interagera med andra vuxna. Hon är så förnuftig och säger så oväntade saker. Det kanske är något alla sexåringar har gemensamt, den ofta bokstavliga tolkningen när de träffar på ett okänt koncept, men jag blir alldeles varm i hjärtat när hon så kapabelt tar sig an världen. Min söta.

Med tunga ögonlock

Jag hade precis somnat igår kväll när en liten gnällande röst väckte mig: "Mamma, mamma! Var är pappa?!" Yrvaken som man bara är typ tre minuter efter insomningsögonblicket tittade jag på det halvsittande barnet, sedan på klockan och allra sist mot den förmodat försvunna pappans plats. Där han låg och snusade sött. Det tog ett tag innan jag lyckades övertyga Fyraåringen om att pappa verkligen låg där och att han bara drömt att han var borta. Och sedan var det bara att försöka somna om, ackompanjerad av barnets hostningar.

Det är verkligen det värsta, att bli väckt precis i insomningen. För mig spelar det ingen roll om jag sedan får sova ostört hela natten, den nattsömnen har fått en buckla i plåten. Inte för att jag fick sova i fred resten av den här natten ... men jag inbillar mig att jag varit mindre trött om jag bara blivit småstörd.

Ett stort litet barn

I morse lämnade jag Sexåringen på fritids. Hon har aldrig varit där, eftersom skola och fritids i vanliga fall är integrerat, men så här dagen före julafton är det så lite barn i skolan att de föser ihop alla på jourfritids.

När vi kom vid halv nio var det ingen där som hon kände. Någon etta kände hon igen, men mer än så var det inte. En av pedagogerna började prata med henne, frågade saker om julen och hon svarade, men jag hörde på sättet hon svarade att det inte var helt okej. Så jag satt med henne i soffan och försökte smälta in i bakgrunden så hon skulle glömma mig. Det gick väl sådär. Men efter en stund föreslog pedagogen att de skulle spela ett spel, så Sötpricken plockade fram råttfällan – den gamla klassikern! – och satte igång att spela. Hon verkade ha fått lite fotfäste, så jag passade på att gå.

Fyra gånger sa jag hejdå, bara för att försäkra mig om att hon skulle ha tid att säga åt mig att stanna, om det var så det kändes. Men ändå kändes det som om jag övergav henne. Mitt stora lilla barn med den smala nacken och de vackra ögonen.

Kiss i natten

Klockan 03.15 i natt väcktes jag av en röst. "Mamma! Mamma! Jag har kissat i sängen!" Efter några sekunders förvirring fick jag fokus på röstens ägare. Han satt mellan mig och sin far, så även min sömndruckna hjärna lyckades förstå att den ikissade sängen var vår. Snabbt klapp-klapp-kapp på utrymmet mellan mig och den lika brutalt väckta maken, men inget blött. Däremot var sonens kalsonger blöta, så något hade ju skett. Upp med sonen, två yrvakna föräldrar snubblade omkring vid toaletten för slutkissning och avtorkning och så tillbaka till sängen. Där upptäckte vi att det i alla fall var lite blött på kanten på våra täcken, så av med lakanen. Inget hade kommit på själva täckena, som tur var. Och så godnatt igen.
Man får vara tacksam för att sonen faktiskt vaknar när han kissar på sig och hinner stoppa.

(Jag tappade lusten på den där en-om-dagen-listan. Om någon satt och väntade på att jag skulle meddela mina tankar om något särskilt ämne, hojta till så får jag ta itu med det.)

Supernanny är rena reklamen för förskolan

De senaste dagarna på landet har jag ätit lunch tillsammans med Supernanny på TV4, och något som jag förut liksom sett i ögonvrån i de här programmen blir plötsligt väldigt tydligt.

Många av mammorna i de här familjerna är stay-at-home-moms, som har två eller flera barn. Ingen daycare, förstås, och de flesta barn är för små för att gå i skolan. Mammorna sköter hushållet och jobbar hemifrån. Men vad gör barnen? De hänger i vardagsrummet, leker i sina rum. Ibland släpps de ut på bakgården och får rusa runt lite. Väldigt få mammor ägnar sig åt barnen, annat än för att servera mat och tjata på dem.

Nej, man kan  inte dra några slutsatser om hemmaföräldrar från det här, det försöker jag inte säga. Det är ju en dokusåpa. Men varje gång jag ser de här barnens fullkomligt urtråkiga liv tänker jag på alla som dissar förskolan. De engagerade föräldrarna som säger att det är bättre för barn i allmänhet att vara hemma med sina föräldrar än att vara på förskolan. Kolla på ett av de här programmen och säg mig om det är sant.

Det är inte sant.

Klagolåt

Jag är alltså inne på min femte dag som ensam med barnen och skulle kunna dra några riktiga klagolåtar – tacka den igår kväll väldigt vakna Fyraåringen för att jag inte hävde ur mig alla mina trötthetsfrustrationer då. Jag är och förblir övertygad om att man antingen måste vara helt avtrubbad eller smått galen för att på egen hand ta hand om en fyraåring och en sexåring längre än några timmar i taget. Och då är ändå mina barn av den sort som för utomstående förefaller vara väluppfostrade och lugna.

Fyraåringen har förstås inte varit så "lugn". Han har hamnat i någon slags tjat- och gnällfas, där han först hittar något mycket viktigt som han sedan vägrar släppa. I veckan hade han feber och magont på tisdagkvällen och fick stanna hemma (även om både temperatur och mage var normala på onsdagsmorgonen), och ägnade därefter hela onsdagen åt att tjata om att han ville gå till hamburgerrestaurangen. Vilket jag inte hade lust att göra. Sedan har han lagt energi på diverse småfrågor, fram tills igår, när han på morgonen plötsligt förklarade att han ville ha kyckling pot au feu till middag och inte alls den betydligt enklare rätt som trötta jag och Sexåringen hade tänkt oss. Efter någon timmes gnälltjat vägde jag den mentala kostnaden för att lyssna på tjatet mot den att laga pot au feun, och insåg att den senare var lägre.

Naturligtvis lönade han min extra ansträngning med att ligga på golvet i köket och böla om att det tog för lång tid att laga maten.

Nu är det mindre än ett dygn kvar, och jag lever på hoppet att inga större katastrofer inträffar, att båda barnen somnar i rimlig tid i kväll och att unge herrn inte får ett sammanbrott i morgon bitti när det är dags att gå till förskolan och sätta på sig höstens hatobjekt: jacka och överdragsbyxor.

Ja, hoppas kan man alltid.

Som om det funnes fria val

I Aftonbladet ber Gudrun Schyman att Göran Hägglund ska ta på sig genusglasögonen. Fat chance, muttrar man i mungipan. Hägglund et consortes tar hellre på sig skygglapparna och vill att familjepolitiken ska handla om det fria valet. Familjernas fria val att få disponera föräldraledigheten precis efter eget skön, alltså. Politikerna ska inte lägga sig i hur mammor och pappor fördelar tiden med barnen.

Om vi nu helt bortser från att det är staten som betalar föräldraledigheten och rimligtvis borde kunna sätta upp ramarna för den, och att det inte finns någon annan socialförsäkring som delas mellan flera personer, kan man börja med att konstatera att familjernas egna val ser märkligt lika ut.

"Såklart!" säger kanske en medlem av verklighetens folk. "Många familjer lever under liknande omständigheter, så det är inte underligt att folk väljer lika."

Good point. Om det nu vore så att lika omständigheter leder till lika val. Så är det nämligen inte. Om man inte räknar valet att mamma är hemma under alla omständigheter som ett fritt val. Det inser man snart när man följer man diskussionerna om föräldraledigheten på något föräldraforum ett längre tag. Så här:

• Om pappan är arbetslös och mamman har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För hon får högre föräldrapenning än pappan som ju också behöver söka jobb.
• Om mamman är arbetslös och pappan har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen, och så får hon längre tid på sig att hitta ett nytt jobb.

• Om pappan studerar och mamman arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver avsluta sina studier så att han kan skaffa ett jobb.
• Om mamman studerar och pappan arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ta studieupphåll och pappan behöver dra in pengar till familjen.

• Om pappan är egen företagare och mamman lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För han måste ju underhålla kunderna och kan inte lämna företaget vind för våg.
• Om mamman är egen företagare och pappan lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ju disponera sin egen tid och pappan behöver dra in pengar till familjen.

• Om pappan tjänar mer än mamman, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen.
• Om mamman tjänar mer än pappan, är det bättre att mamman är hemma. För hon får ju hög föräldrapenning.

Alla autentiska exempel, uppsnappade i riktiga diskussioner. Ifrågasätter man huruvida samma omständighet, X är arbetslös, kan generera diametralt olika lösningar av föräldraledighetsfrågan endast beroende på X:s kön, får man oftast svaret: "Det passar för oss!" Vilket förstås är sant, men vilka normer och tankemönster som ligger bakom beslutet kommer man aldrig närmare.

Valfrihet à la Kristdemokraterna är att ha otaliga sätt att komma fram till samma lösning, den att mamman är hemma längsta tiden med barnen. Dessutom är det nog också den enklaste vägen att ta, att följa normen. Låta bli att räkna på vad det egentligen kostar när familjens huvudförsörjare är hemma en längre stund och bara utgå från att man förlorar "massor med pengar", i stället för att se hela bilden och inse vilka följder det i förlängningen kan få för båda föräldrarna: för mamman avstannande löneutveckling, för pappan risk för att bli bortsorterad vid eventuell vårdnadstvist.

Det kanske man kan strunta i, och tycka att det bara rör en själv i så fall. "JAG tycker att det är värt det!" brukar det heta i de där forumdiskussionerna. Men det är inte sant. Varje gång en mamma väljer att ta huvuddelen av föräldradagarna befästs uppfattningen om att kvinnor i fertil ålder är opålitlig arbetskraft. Någon som försvinner några år från arbetsplatsen. Varje gång en pappa väljer att nöja sig med en skärv föräldraledighet cementerar han idén om att fadersskap är att vara andrahandsförälder. Någon som finns i bakgrunden men egentligen inte är aktiv.

Jag är ledsen, men jag tror inte att vi kan vänta på att saken ska lösa sig själv. För hur obegripligt det än är att man kan välja bort sig själv, som så många pappor gör, och hur obegripligt det än är att sätta sig själv i första rummet som förälder, som så många mammor gör, är den bistra sanningen att det sker hela tiden

Gamla inlägg om jämställt föräldraskap här och här, till exempel.

Barn, sjukdom och sorg

En vän till en vän har dött, och när vi började tala på vår mejllista om hur man hanterar barns sorg dök minnena upp av hur det var när mormor var sjuk, när jag var 8 år.

Hon hade cancer i magsäcken och mådde (förstås) mycket dåligt. Jag minns den dagen när hon blev akut sjuk – hon hade väl varit lite dålig ett tag, men så svimmade hon på hallgolvet och morfar ringde efter mamma så vi kom dit. Mormor ville inte åka ambulans (hon ville väl inte sjåpa sig inför grannarna, det satt i märgen: inte ta för mycket plats, inte vara till besvär), men det blev det i alla fall och medan vi väntade på den satt jag bredvid mormor på sängen och såg hur hennes puls tickade på halsen. Hon försökte lugna mig förstås och jag var väl inte rädd direkt – mormors hand var varm och torr som vanligt – men slagen av det märkliga. Sedan kom ambulansen och vi åkte efter i vår bil. Vid Serafen hämtade moster Gunvor och moster Britta (mammas mostrar) mig, och mamma var uppenbart oengagerad när vi sa hejdå.

Det var nog inte den här dagen, men någon dag i den akuta sjukdomsfasen var 1 maj och jag fick en ask Salta katten och så gick jag och mostrarna till Norra Bantorget och lyssnade på talen. Konstigt att jag inte minns mer av det märkvärdiga i att hänga med mostrarna! Jag älskade ju att vara med dem, särskilt moster Gunvor.

Sedan kommer jag inte ihåg så mycket av mormors sjukdomstid. Hon var annorlunda efteråt, det minns jag. Inte alls min vanliga snälla och tålmodiga mormor. Hon skrek till och med åt mig någon gång; det hade nog aldrig hänt förut. Dessutom hade hon bytt ut sin typiska mormorsfrisyr, korta permanentade lockar, mot en Isa Quensel-frisyr: kort och rakt. Där satte jag ned foten, så fick det inte vara. Så hon lät håret växa ut lite igen – antagligen trivdes hon inte med det där strikta i längden heller. Det blev ett litet skämt det där: Malin gillade verkligen inte mormors nya frisyr och tvingade henne att byta tillbaka! När jag skriver det här nu, förstår jag plötsligt att det inte handlade så mycket om frisyren som om "nya" mormor.

Det som fick mig att börja minnas nu var det som nog gjorde mig mest upprörd av allt, efteråt. När mormor insjuknade trodde man först att det handlade om ett blödande magsår, en teori som antagligen avskrevs så snart de röntgat henne. Men jag hörde bara tankarna kring magsåret, och eftersom mamma och morfar och alla andra vuxna runt omkring var så upptagna med allt kring det sjuka och man säkert försökte skydda mig från alltför mycket sjukdomssnack – och från den rädsla man kände – talade ingen om för mig att diagnosen ändrats.

En lång tid senare, kanske så mycket som ett år eller mer, var mamma och jag och fikade med några vänner när mamma sa något i förbifarten till värdinnan om "mammas cancer". Och jag blev alldeles kall och alldeles varm och skrek: "Vadå cancer?!" Mamma blev nästan lika förskräckt hon, hur kunde jag inte ha vetat det? Ingen hade berättat, helt enkelt. Ingen hade dolt något heller, men man glömde bara bort att vara tydliga med vad som hände.

På ett sätt kan man säga att det inte spelade någon roll för mitt åttaåriga jag vad för sjukdom mormor hade – jag förstod ju att det var något allvarligt och att hon opererats och så vidare – men det där att inte ha vetat vad det var, var jobbigt.

(Mamma har säkert invändningar på händelseförloppet, men det är så här jag minns det.)

Uppdaterat 20.08:

Mamma, som inte vill eller kan kommentera the usual way, ringde och berättade att det inte alls blev någon ambulans; mormor framhärdade i att hon skulle ta taxi. Dessutom var jag tydligen uppe i Stadshustornet (tvärs över gatan från Serafen) med mostrarna, men det minns jag verkligen inte alls.

Jag mutar mina barn med mat

Precis som en hemsk morsa från ett "mina barn är tjocka/olydiga/försummade, skäll på mig"-program mutar jag mina barn med mat.

Är ett barn uttråkat? Erbjud en clementin. Är ett annat barn surt och argt? Erbjud ett äpple.

Okej, det är frukt för det mesta. Inte så hemskt hemskt alltså. Men i dag, då slår jag på stort, verkligt matmutarstort: Gammal (i betydelsen ej uppäten och sedan fryst) pizza till lunch, bulle och Mums-mums till fikat och korvåpåmfritt till middag. Fikamutan kombineras dessutom med lagom utflykt: en sväng till affären.

(Nej, jag är inte alls alldeles för trött och tråkförkyld för att vara god mor och ensam på samma gång.)

Fler med åsikter

Min vän Garderobiären påminde om Hanne Kjöllers notis om saken på DN:s ledarsida i dag. Den är förstås inte uppe (än, får man hoppas, snälla DN, ni är ju så vansinnigt dåliga på att lägga upp saker), så jag skrev av den:

Dinosaurier fick ungar
Jag har en modern man, inte en dinosaurie. Det säger Sveriges nya EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) apropå det faktum att hon förväntas föda barn halvvägs in i det blotta halvår som återstår av mandatperioden.
Själv funderar jag lite över vad det betyder. Oavsett grad av manlig modernitet är detta med att få barn en av de mest känslostormande upplevelserna i livet för de flesta kvinnor. Kvinnor, precis som dinosauriehonor, fylls av omhändertagandehormoner oavsett hur moderna deras män är.
Jag tror inte att barnet mår det minsta sämre av att tas om hand av sin pappa eller någon annan vårdnadshavare direkt efter förlossningen. Men jag undrar hur många mammor som mäktar med att vinka adjö till den lilla och åka direkt från BB till en nattmangling i Bryssel.
Det ska nog en hårdhudad dinosauriemamma till det. Om ens det.

På ett sätt förstår jag vad Kjöller menar, om vi bortser från att Ohlsson inte alls tänkt att "åka direkt från BB". Man kan bli förvånad över hur man reagerar när man får barn. Det går inte alltid att förutsäga hur man kommer att känna. Men man kan faktiskt göra en rätt god förutsägelse utifrån sina erfarenheter.

Kan vi nu inte alla behandla Birgitta Ohlsson som den vuxna människa hon är? Visar det sig inte funka för henne, är hon nog kapabel till att säga stopp och nej tack. Precis som jag hoppas att män som tycker att det inte funkar att vara nyblivna småbarnsföräldrar med ett toppjobb är kapabla att säga stopp.

Ett minne

I dag minns jag de första småbarnsåren. Gullpånken har nämligen en rätt förfärlig hosta (dock inte förkylningsastma, han verkar ha vuxit ur den), och det går inte att sova normalt då. Särskilt inte efter att han har kommit in och lagt sig i vår säng.

Så det trötthetsvärker i kroppen, och det är svårt att hålla fokus. Så brukade det vara nästan varje dag förut, men när känslan dyker upp nu inser jag att det var ett tag sedan sist. Kanske är vi verkligen ute ur den värsta småbarnsperioden då?

Bäst att göra en kopp kaffe, tror jag.

Stolthet – uppdaterad

Alldeles nyss vinkade jag adjö till Sötpricken, som skulle ut med sin "gudfar"* och hans fru. De ska äta lunch, titta på julklappar och kanske gå på bio – en riktigt fantastisk dag för en femåring, och hon har sett fram emot utflykten sedan i fredags när den bestämdes.

Men en kvart innan de skulle komma och hämta henne, kröp en ledsen unge upp i mitt knä. Nej, hon ville inte följa med dem, hon ville bara vara med mig. Nej, hon ville hellre vara med någon som kände henne lite mer. Det hjälpte inte alls att jag försökte påminna henne om den där dagen i höstas, när Gullpånken behövde båda föräldrarna på sjukhuset, och hon blev hämtad på dagis av gudfar, fick god mat och en fin klänning. Nej, det var alldeles för läskigt att gå ensam med dem.

Vad gör man? Å ena sidan vill man inte tvinga ett barn att göra något hon inte vill. Å andra sidan känner jag igen den där känslan i magen, när man är nervös för något som man egentligen vet ska bli roligt, och hur besviken och ledsen på sig själv man blir när chansen att göra det försvunnit och man har sabbat för sig själv genom att fega ur.

Jag valde att pusha henne att gå. Och det visade sig vara rätt beslut. När de väl dök upp, blev informerade om läget och försäkrade att de kunde ta det en annan dag, eller kanske åka skridskor i eftermiddag i stället, övergick  "vill inte" snabbt till "vet inte". Och den tveksamma tjejen förvandlades till förväntansfull typ när jag började hjälpa henne med påklädningen.

Nu känner jag mig stolt. Både över henne som gick med på att inte bara lyssna på magpirret, och över mig som inte tog den enklaste vägen genom att raskt blåsa av allt. För hur lär man sig tackla utmaningar om man viker undan till och med för roliga saker, bara för att de är lite läskiga att tänka på?

*Han är inte en riktig gudfar, eftersom barnen inte är döpta. Men i allt praktiskt fungerar han som sådan.

Uppdatering:

De åt pannkakor, handlade kläder och leksaker och gick på bio. Inte en enda gång uppstod det minsta problem. Sötpricken kom hem glad som en lärka. Precis som jag visste.

Undrens tid är inte förbi

Hittills i dag har barnen varit oväntat men efterlängtat normala – något litet tjafs förstås, men de har lekt lugnt tillsammans nästan oavbrutet. Och med hjälp av Snövit-filmen har jag kunnat ligga två timmar i sängen och läsa utan mer än ett handfull avbrott för äppeldistribution och liknande.

Märkligt. Och nu undrar jag när sammanbrottet kommer ...