Jag hade precis somnat igår kväll när en liten gnällande röst väckte mig: "Mamma, mamma! Var är pappa?!" Yrvaken som man bara är typ tre minuter efter insomningsögonblicket tittade jag på det halvsittande barnet, sedan på klockan och allra sist mot den förmodat försvunna pappans plats. Där han låg och snusade sött. Det tog ett tag innan jag lyckades övertyga Fyraåringen om att pappa verkligen låg där och att han bara drömt att han var borta. Och sedan var det bara att försöka somna om, ackompanjerad av barnets hostningar.
Det är verkligen det värsta, att bli väckt precis i insomningen. För mig spelar det ingen roll om jag sedan får sova ostört hela natten, den nattsömnen har fått en buckla i plåten. Inte för att jag fick sova i fred resten av den här natten ... men jag inbillar mig att jag varit mindre trött om jag bara blivit småstörd.
1 kommentar:
Min fyraåring väckte mig natten till i onsdags med repliken "mamma jag är så rädd för täcket". Hon hade 40 graders feber. Ingen dröm där mao, snarast yrande.
Skicka en kommentar