På sexårskontroll

Förra veckan var jag med Sexåringen på sexårskontroll hos skolsköterskan och skolläkaren. Medan vi satt i väntrummet stavade den fina ungen sig igenom de anti-mobbningsregler som satt på väggen (skolan arbetar enligt Olweus-programmet), och även om jag misstänker att reglernas formulering redan var kända för ungen, var jag mäkta stolt över hur bra hon har blivit på att läsa.

Så kom vi in och läkaren började fråga Sötpricken saker: Tycker hon att det är roligt i skolan? Hur går det när de håller på med siffror och bokstäver? Vad äter hon till frukost? Har hon några aktiviteter efter skolan och på helgerna?

De första frågorna fick snabba svar (även om hälften av frukosten glömdes bort), men den sista var svår. Hon funderade och drog på svaret: "Jaaa ..." Läkaren förtydligade: Gör du saker efter skolan eller på helgerna? Och då förstod pricken: "Ja, jag leker med min bror. Och på helgerna åker vi till landet ibland. Och så går vi till Vasaparken och åker skridskor. Och så", berättade hon glatt. Läkaren såg lite förvånad ut, och jag fnissade tyst.

Sedan var det dags för undersökning. Ta av tröja och byxor, sa läkaren, och ungen tittade frågande på mig: Var det en rimlig begäran? Och så kontrollerades ryggen och gången och längden och vikten. Och bara sådär var hon vaccinerad också, och "det gjorde inte ens ont, mamma".

Jag blir alltid lite rörd när jag ser det fina lilla barnet interagera med andra vuxna. Hon är så förnuftig och säger så oväntade saker. Det kanske är något alla sexåringar har gemensamt, den ofta bokstavliga tolkningen när de träffar på ett okänt koncept, men jag blir alldeles varm i hjärtat när hon så kapabelt tar sig an världen. Min söta.