Vabb av liten febergubbe i dag. Men det gör alls ingenting, trots att jag egentligen har jobbsaker jag borde göra, för vi har ju fönster igen!
Känslan när vi kom hem i onsdags och kunde se ut var helt obeskrivlig. Det är typiskt sådant som man inte begriper att uppskatta när man har fönster: att ljus kan komma in, att man kan se ut och att det inte blåser in i lägenheten. Man saknar inte kon, och så vidare. Dessutom var fönstren rena, och det har de inte varit på ... ehrm ... snart två år.
Nu borde jag allt jobba lite, eftersom mormor är här och förnöjer den febrige. Hon skulle egentligen passa honom medan jag var och tränade, men min PT (visst låter det tjusigt!) blev sjuk och ställde in, och så hade jag ingen lust att gå iväg. Men lillgubben längtade så efter mormor att hon fick pallra sig hit i alla fall.
2 kommentarer:
Välkomna ut i ljuset, får man väl säga då. ;-)
Bra där, att få uppskatta det man annars tar för självklart. Här skiner vårsolen in genom fönstren och avslöjar rätt brutalt ett fönsterputsningsbehov, som jag tänker ignorera ett bra tag till.
Skicka en kommentar