Det var ju snökaos i fredags. Jag märkte inte av det på annat sätt än att skol- och förskollämning företogs i snöstorm; tunnelbanan mellan Odenplan och Kristineberg gick som den skulle. På eftermiddagen gick trafiken långsamt eftersom de höll på och blåste spåren rena från snö, men när jag klev av t-banan och hastade in i mataffären på väg till skolan kände jag mig väldigt nöjd med att ha undkommit snörelaterade incidenter. Den nöjdheten tog slut precis utanför affären.
Ena stunden tog jag steget genom dörröppningen, rotande i fickan efter ajfånen, nästa föll jag raklång bakåt och dunkade mitt huvud i isen. Jag minns inte ens att jag halkade, bara att jag plötsligt låg där. Helt chockad. Ett par som var på väg ut de också stannade och hjälpte mig upp, kollade att jag inte mådde illa eller blödde i huvudet, men jag kunde inte riktigt ta till mig deras omsorger, ville bara gå till skolan och hämta Sexåringen. Så jag tackade för hjälpen och nästan sprang därifrån, samtidigt som jag försökte trycka ner gråten som bubblade upp – inte med helt lyckat resultat. När jag sedan kom upp i Sötprickens korridor och fick syn på en av hennes klasskompisars mamma, som jag känner lite, kunde jag inte hålla mig längre utan började storgråta. Man gråter inte bland främlingar, liksom.
Konstigt nog gjorde jag inte direkt illa mig. Det kan jag säkert tacka mössan och min tjocka jacka för. Under kvällen kände jag mig lite omskakad, men mer än så var det inte. Däremot vaknade jag i morse (i går morse blir det väl nu) med en sträckt halsmuskel, av alla underliga grejer.
Jag är i alla fall tacksam över att jag inte fick hjärnskakning. Det hade ju varit så typiskt, eftersom jag är ensam med barnen den här helgen.
1 kommentar:
Oj, skönt att det gick bra.
Skicka en kommentar