Stress

Veckans bloggtema i Bloggvärldsbloggen är stress. Förra veckan var det kroppen, men jag hann inte riktigt med att sätta mina tänkar på pränt. Var lite för uppstressad över arbetet och så vidare.

Förr i tiden blev jag aldrig stressad på riktigt. Lite upptrissad på sin höjd. För så snart jag nådde en viss punkt somnade jag. Inte sådär pang bom sömnsjukt, men jag blev så trött att jag var tvungen att gå och lägga mig å det snaraste.

Det hade förstås sina nackdelar. Till exempel gör en sådan reaktion det väldigt svårt att pusha vidare med saker som måste göras, som inlämningsuppgifter på universitetskurser och så vidare. Jag personifierade begreppet "good enough" långt innan det gjorde entré i det allmänna svenska medvetandet. För att bli något mer än en medelmåtta hade jag egentligen behövt agera på den där stressen.

Ur det korta perspektivet övervägde i alla fall fördelarna. När andra gick upp i falsett av stress gäspade jag och gick och lade mig. Det brukade ju ordna sig.

I dag är det en annan femma – att bara ta till sängen är inte något man kan göra när man har två barn i förskoleåldern. Och det har också haft inverkan på mitt sinnestillstånd. Plötsligt är jag inte stresstålig längre, när jag inte får stänga av och skjuta upp stressen en stund. Det mest vardagliga höjda tempo gör mig stissig. När jag så hamnade i lite trängt läge förra hösten, gick jag rakt i genom och ner i en liten depression.

Det dröjde ju ett tag innan jag insåg vad som hänt. Det var inte något stort och dramatiskt, bara en låg känsla som utan att jag märkt det hade tagit över mig. Lågintensiv men envis. Fortfarande hänger den i, fortfarande orsakar minsta lilla extrastress kroppsliga reaktioner. Magen skjuter upp lite illamående och börjar rumla. Huvudet sätter sig i en bubbla. Jag blir trött i hela kroppen.

Frågan är hur det ska hanteras. Gå i ide känns lockande men funkar nog inte praktiskt. Tyvärr. Det är bara att knoga på.