torsdag 15 oktober 2009

Det finns ju en gräns ...

... och jag har tyvärr hamnat på andra sidan av den.

Mitt företag går inte bra. Det går pissdåligt. Jag drar i de tåtar jag kan, men det räcker inte. Tåtarna är fel. De leder knappt till några jobb alls, och de enstaka uppdrag som faktiskt ramlar ner är för små.

Häromdagen tackade jag nej till ett erbjudet jobb, för det funkade bara inte. Det gick inte. Det vet jag, men nu sitter jag här och ångslar mig över det. Jag har ju inte råd att vara kräsen, jag vet ju det. Borde ha satt mig framför datorn och bara översatt. Men det gjorde jag inte. Ja ja. Spilld mjölk och allt det där.

Så. Jag måste göra något annat. Skaffa ett lönearbete av något slag. Den deprimerande frågan är bara vad – jag har ju inga kunskaper som någon vill betala lön för. S.k. okvalificerat arbete är således vad som gäller. Vad vad vad?

Fan vad deprimerande. Jag har redan insett att pensionen kommer att vara ett stort skämt, nu kan jag inte ens låtsas att jag klarar mig halvokej i presens.

20 kommentarer:

Danitra sa...

Du kan få mitt jobb! Smajlar man bra så kan man få rätt bra med dricks.

Motionen får man på köpet!

Anna Hass sa...

Är det verkligen så illa? Om du bara tar ett par månader, gör en marknadsplan och verkligen DRAR i rätt tåtar, så tror jag att det skulle gå BRA för dig. Skulle du behöva hjälp med det? Någon slags coach, marknadsplansbollning?

Kirsten sa...

Å, vad jobbigt! Jag har inga bra idéer, men du har mina fulla sympatier. Jobb/ekonomi-stress är nedbrytande.

Men jag har svårt att tro att ingen skulle avlöna dig för att kvalificerat arbete inom din egen bransch.

Malinka sa...

Det är verkligen så illa. Och marknadsplan – kära nån, jag har ju bara en marknad! Och den ser ut som den gör nu, d.v.s. stendöd. Konjunkturen.

De alternativa vägar jag eventuellt kan se spärras av hinder i form av fel utbildning – det är ju inget nytt.

Med mindre än att jag ägnar några år och pengar som jag inte har åt vidareutbildning sitter jag tyvärr dåligt till. Och coach – för vilka pengar då?

Malinka sa...

Kirsten, det finns inga såna jobb.

Kirsten sa...

Ok.

Ett okvalificerat arbete som jag har haft och trivts ganska bra med är hotellreceptionist/nattportier. Det är inte särskilt stressigt och passar vem som helst som är trevlig, talar några språk och kan sin stad.

Städjobb, hemtjänsten, vik inom skola/barnomsorg genom olika bemanningsföretag är ju klassiker. Eller personlig assistent, kassör, guide på nåt museum?

Hoppas du hittar något!

Mig själv sa...

Menar du att du ska lägga ner verksamheten eller "bara" skaffa dig ett löneslaveri vid sidan av? Är det ekonomin som styr helt och hållet, eller motivationen när det är lågkonjunktur?

Okvalificerade jobb finns, visst. Oftast är de ju sjukt slitsamma och gruvligt underbetalda dock. Bara så du inte hamnar i en sits med lika mycket nettoinkomst till mer ansträngning.

Malinka sa...

Helst skulle jag vilja ha ett deltidsjobb, just för att undvika att behöva slänga allt jag investerat i firman på sophögen. Men det kanske inte går.

Jag tror att det vore svårt att hitta något sämre betalt, faktiskt, utan att bli bärplockare från Thailand. Så illa är det.

(Skillnaden mellan mig och bärplockarna är förstås att jag kanske arbetar halvtid högst, medan de jobbar mer än heltid.)

Lotten sa...

Lyssna på Anna Hass!

(Jag är själv bedrövlig på planering, men jag skulle lyssna på Anna Hass i ditt läge.)

Rabiatfeminism sa...

Deltidsjobb på Systembolaget? Eller försäljare på IKEA? I det förra kan man kombinera med vinintresse och det senare brukar nog vara ganska omväxlande.

Själv har jag sagt upp mig från mitt fasta, välbetalda, välkvalificerade jobb och tänker jobba gratis med att översätta makens fina bok (statsvetenskap) till engelska. Men för mig är det mest terapi medan jag funderar över vad jag skall göra nu, efter tjugo år inom samma bransch...

Men sådant kan man ju förmodligen bara unna sig när man som vi inte har några andra att försörja än oss själva.

L. sa...

Nä fy, inga skojiga tankar. Önskar att jag kunde slänga till dig ett jobb!

JennyM sa...

Undervisningsjobb på universitetet?

JsN sa...

Skickar en kram!

JsN sa...

Måste tänka lite högt också. Behöver du dra in mer pengar för att ni ska få er vardag att gå runt på den nivån ni vill eller handlar det mer om att klara dig om du blir ensamstående/vid pension?

Att må bra i nuet är _också_ viktigt! Och i framtidsfunderingarna får man också fundera över totala ekonomin och inte bara inkomsterna!

(Säger jag som får panik när maken börjar svamla om att säga upp sig från sin fasta anställning fast att jag _vet_ att vi relativt enkelt skulle klara oss på bara min lön)

Lo sa...

Fy. Inte konstigt att magen trasslar...

Ellen sa...

Åh, jag känner igen magontet. Precis som JsN undrar jag om det handlar om att ni ska klara er nu, eller om att du också vill dra in en summa, få pension etc?

Samtidigt som jag håller med Anna (du är ju så bra, du borde kunna försörja dig på att vara bra!) tror jag att du får ut något av att tänka vidare. Vara "realistisk". Om det så bara är att du får ut att du måste försöka ännu mer att dra i tåtar. Det är aldrig fel att titta på alternativen.

Svensklärare? Lärarvik generellt? Som springvikarie behöver du inte ha någon lärarutbildning, och du kan kombinera det med ditt företag.

Malinka sa...

Tack för alla tankar!

*skrattar ihåligt åt JennyM:s förslag* Förutom att jag aldrig i livet skulle ge mig in i den rövarhålan igen, har jag inte någon kompetens för jobb på universitet. Jag har inte kompetens, varken officiell eller praktisk, för undervisning över huvud taget. Lärare är inte min grej, jag vickade en del i mammas skola för en massa år sedan men det var varken bra för mig eller för eleverna.

Jag låter kanske lite uppgiven, men jag vet inte hur jag ska kunna vidga min marknad, just eftersom den smala tårtbit där jag opererar är den där det inte krävs någon utbildning.

Jenny och Ellen: Vi klarar oss, precis, eftersom vi har väldigt få stora fasta utgifter. Inget utrymme för sparande direkt, och vi gnager ordentligt på det sparkapital som vi har. Lite för mycket på gränsen för att jag ska känna mig helt okej. Men framför allt handlar det om att jag inte drar in något alls till familjen. Att jag skulle tjäna mindre har vi varit på det klara med hela tiden, men jag bidrar med noll, zero, niente. Jag har inte ens tillräckligt med inkomst för att betala mina egna utgifter. Det är ju vansinne! (Min morfar skulle ha varit chockerad. ;-))

Elin sa...

Ta kontakt med ett bemanningsföretag! De kan faktiskt förvånansvärt mycket (mer än vad man tror) och kan kanske guida dig till ett helt OK jobb som kanske t.o.m. är någorlunda kvalificerat.

JsN sa...

OK, om du drar in noll så kan man naturligtvis börja fundera. *ler*

Bemanningsföretag låter som en bra början.

suziluz sa...

Jag har faktiskt ett helt konkret tips om jobb till dig - lektör/medieanalytiker. Flera tjänster av den sorten utlyses på Platsbanken, och går konkret ut på att läsa utländska tidningar, översätta och koka ner det viktiga för vidarebefordran till någon som behöver veta, men inte har tid att läsa allt. Det borde passa en rutinerad översättare rätt väl, tänker jag. Gå in och titta. Jag tror att det skulle kunna vara rätt kul, dessutom.