Som ensamstående utan riktigt jobb eller barn kunde jag följa min egen inneboende dygnsrytm utan några större problem. Visst, ibland var man tvungen att masa sig upp för något hemskt tidigt seminarium – var ju permanent fixture på universitet under större delen av mina tjugoår – men för det mesta stånkade jag mig upp vid nio, halv tio, åt frukost och begav mig ut till unnit för att hinna fixa lite innan det var dags för att äta lunch. Under senare år försökte jag komma ut redan till förmiddagsfikat halv tio men det gick inte alltid.
Så att lära sig gå upp vid sju, halv åtta till och med på helgerna är och har varit en svår omställning. Tvivlar på att jag någonsin kommer att vänja mig, på riktigt. Vissa dagar, särskilt när jag har sovit gott, märkligt nog, är det en ren pina att stappla upp. Även om det är till dukat frukostbord. Förutom att kroppen inte har sovit färdigt, kräver huvudet egentligen en långsam uppstart på en timme eller så – men det går ju inte med småbarn i huset. Så där hoppar man upp och ner från stolen för att göra än det ena, än det andra, och tvingas svara på frågor och ta beslut. Blärk.
Så det är med viss förvåning som jag har upptäckt nu, under min lilla semester, att jag uppskattar de där morgontimmarna, de som jag alltid sov bort förr. Kanske är det för att jag inte orkar kompensera dem med nattimmar – oavsett hur länge jag sover på morgonen blir jag nuförtiden trött framåt elva, tolv. Men jag har suttit här och blängt irriterat på klockan; hur kan det ha blivit lunchdags redan, jag har ju inte hunnit göra någonting!
Så det är nog dags att lägga sig, så att jag kommer upp ur sängen när jag vaknar i morgon. *gäsp*
1 kommentar:
Än så länge kan jag fortfarande sova till 9-10 och jag börjar undra om jag någonsin kommer kunna ha ett jobb där man börjar tidigare än 11?
Skicka en kommentar