Veckans bloggtema i Bloggvärldsbloggen är stress. Förra veckan var det kroppen, men jag hann inte riktigt med att sätta mina tänkar på pränt. Var lite för uppstressad över arbetet och så vidare.
Förr i tiden blev jag aldrig stressad på riktigt. Lite upptrissad på sin höjd. För så snart jag nådde en viss punkt somnade jag. Inte sådär pang bom sömnsjukt, men jag blev så trött att jag var tvungen att gå och lägga mig å det snaraste.
Det hade förstås sina nackdelar. Till exempel gör en sådan reaktion det väldigt svårt att pusha vidare med saker som måste göras, som inlämningsuppgifter på universitetskurser och så vidare. Jag personifierade begreppet "good enough" långt innan det gjorde entré i det allmänna svenska medvetandet. För att bli något mer än en medelmåtta hade jag egentligen behövt agera på den där stressen.
Ur det korta perspektivet övervägde i alla fall fördelarna. När andra gick upp i falsett av stress gäspade jag och gick och lade mig. Det brukade ju ordna sig.
I dag är det en annan femma – att bara ta till sängen är inte något man kan göra när man har två barn i förskoleåldern. Och det har också haft inverkan på mitt sinnestillstånd. Plötsligt är jag inte stresstålig längre, när jag inte får stänga av och skjuta upp stressen en stund. Det mest vardagliga höjda tempo gör mig stissig. När jag så hamnade i lite trängt läge förra hösten, gick jag rakt i genom och ner i en liten depression.
Det dröjde ju ett tag innan jag insåg vad som hänt. Det var inte något stort och dramatiskt, bara en låg känsla som utan att jag märkt det hade tagit över mig. Lågintensiv men envis. Fortfarande hänger den i, fortfarande orsakar minsta lilla extrastress kroppsliga reaktioner. Magen skjuter upp lite illamående och börjar rumla. Huvudet sätter sig i en bubbla. Jag blir trött i hela kroppen.
Frågan är hur det ska hanteras. Gå i ide känns lockande men funkar nog inte praktiskt. Tyvärr. Det är bara att knoga på.
4 kommentarer:
"fortfarande orsakar minsta lilla extrastress kroppsliga reaktioner."
...
"Jag blir trött i hela kroppen."
Kan skriva under på det här. Hos mig är det feber istf illamående som hos dig och har varit så i några år nu, för att kulminera i våras. Efter att ha gått i ide nästan hela sommaren försöker jag lära mig att fungera igen, förhoppningsvis utan att krascha denna gången. Svårt (!) och bygger mycket på att maken är pappaledig på heltid och kan ha huvudansvaret för barnen och hemmet när det behövs. Jag går också mindfullness-baserad stresshanteringskurs på vår VC som hjälper en del.
Hur gör du?
Jag försöker att inte stressa upp mig i onödan, vilket innebär mycket andning och rabblande av typen "det är lugnt, det är lugnt, jag har inte bråttom".
Och så går jag på kbt. Dyrt, tyvärr, eftersom jag hittade min terapeut själv och trivs väldigt bra med henom. Skulle säkert få kuratorkontakt via vc, men jag vill inte byta. Sparpengar går åt, men får väl se det som en investering.
Vi har inte gjort någon tydlig ändring i arbetsfördelning, jag saggar nog bara lite och maken fångar upp det som jag släpper. Kanske vore det bra att föra upp saken på agendan, så att det blir tydligt. Men det känns som ett stressmoment, så jag saggar vidare.
Märkligt, såhär tänkte jag tidigare idag:
Jag har brukat säga att jag är stresstålig. Vad i h-e menade jag med det egentligen? Jag tål ju ingenting! Jag klarar inte av när jag förväntas hantera massa saker samtidigt, blir stel och gråtfärdig när energin och tiden inte räcker till en bråkdel av alla måsten. Det som jag kallade min stresstålighet tidigare var nog bara en sorts brist på ambition. Varför jobba ihjäl sig, liksom? Varför springa när man kan gå? Varför sträva när man kan nöja sig? "Tao enligt Puh" var min lilla bibel.
Nu är stressen helt annorlunda. Nu sätter min sengångarattityd mig ständigt i klistret och stressen handlar om att jag verkligen inte borde vara sådär lugn som jag tenderar att vara, jag borde vara mer i farten, få ändan ur vagnen, vara mer företagsam, snabbare - och lite slarvigare, för nogrannhet tar tid!
Och ändå, någonstans inom mig, inte ens så djupt inom mig utan ganska tydligt medvetet, så vet jag ju att det är bra för hälsan att ha en lugn personlighet. Det borde vara det, tycker jag i alla fall. "Ingen tackar dig om du stressar ihjäl dig!". Fast, jo. Dagens samhälle tackar och bockar och krusar något alldeles förfärligt för folk som stressar åtminstone halvt ihjäl sig. "Jeg er vist kommet på en feil klode!
Her er så underligt…"
(Oj, det här blev ju ett alldeles eget blogginlägg! Jag lägger till det hos mig så har jag äntligen hunnit blogga lite också!:-))
Kontentan var ju i alla fall att jag kände igen mig i mycket av det du skrev.
Visst är det praktiskt när man skriver en kommentar som snabbt kan göras om till blogginlägg! :-D
Skicka en kommentar