Trappblomster

Varje vår plockar jag in några stackars taniga och skräpiga växter från deras vinterförvaring i trapphusets fönster, och gör dem i ordning för ny säsong. Då ser det ut så här i fönstret:

Sedan hovrar jag över dem, muttrande och nervöst undrande över varför de inte växer ordentligt, tills det är dags att ta dem ut till landet.

Där kombinerar jag gödselvattning och lite småplock med att låta dem stå på dumt ställe, där de får trädgrenar i huvudet och folk och djur springer på dem. Ingen större reaktion ger endera delapproach – framför allt blommar de inte. Alls.

Sedan tar sommarsemestern slut och vi återgår till helgbesök, ibland lätt sporadiskt. Då minsann, då sätter de fart! Och den där helgen när jag kommer ut med hjärtat i halsgropen för att det har varit någon frostnatt, möts jag av frodiga, blomstrande pelargoner.

Allt är mycket orättvist. För när jag plockar in dem till vinterförvaringen i fönster som jag själv inte passerar, då är de som finast.

Grannen ovanför är i alla fall alltid lika glad om höstarna.