Pelargontider

I dag stod jag ute i trappuppgången där jag vinterförvarar pelargonerna och inspekterade mina en gång så stolta trupper. De ser numera rätt ledsna ut. Jag är lite dålig på att vattna och vintern har kanske varit lite för varm för mina högst oregelbundna anfall med vattenkannan.

Några exemplar har torkat in till hälften och de kvarvarande bladen sträcker sig på väldigt långa halsar för att fånga ljuset. Jag minns inte det här ljussträvande växtsättet från förra året – och om något står de ju ljusare i år, eftersom de fick stå i fönstren ovan vårt våningsplan i stället för i dem under, där gårdens träd blockerar lite för mycket.

De stackare som fick besök av larven ser extra malätna ut.




Underligt nog har jag inga bilder av egna pelargoner. Som illustration får i stället tjäna en 10 månader gammal Sötprick när hon gjorde sitt bästa för att ödelägga farbror C:s blommor.



Man kan inte stå och glo deprimerat på halvlik. Så jag plockade in de värsta och delade upp dem i två kategorier: de som faktiskt redan döden dött eller var så långt gångna att inte den minsta stickling kunde tas, och de som behövde ett möte med kniv och sekatör. Fördelningen blev ungefär 50-50 (jag glömmer behändigt bort de lik som jag avlägsnat tidigare) och jag fick fyra sticklingar att stoppa ner i såjorden.

Nu står de nya sticklingarna tillsammans med småttingarna jag köpte på Weibulls häromdagen. Och det var ju bara tvunget att gå in på Rockdala för att komplettera lite sorter som inte velat för mig tidigare – allt i förhoppning om att det inte var mitt fel att de inte klarade sig, utan någon slags omständighet.



Så vid sommarflytten ut till landet, kommer maken att få grumsa, oförstående men överseende, över de svårlastade pelargonerna i år igen.