Hon hade haft ögonen fästa på honom alltsedan han första gången passerat förbi henne, och hon höll ögonen på honom även nu. Matthew såg inte på henne, och om han hade gjort det, skulle han ändå inte fått någon uppfattning av hennes person. Men en normal iakttagare skulle ha sett följande:
En flicka på omkring elva år i en kort, mycket snäv och mycket ful klänning av grågult, hemvävt ylle. Hon bar en urblekt brun sjömanshatt, och under hatten hängde två mycket tjocka och ilsket röda hårflätor ned på hennes rygg. Ansiktet var litet, blekt och magert och mycket fräkningt; munnen var stor liksom ögonen som skiftade i grönt och grått allt efter dagern och stämningen.
Så långt en vanlig iakttagare. En mera skarpsynt skulle ha sett att hakan var mycket spetsig och framskjutande, att de stora ögonen var fulla av intelligens och liv, att munnen hade vackra läppar och var uttrycksfull och pannan bred och välbildad. Kort sagt – vår mera skarpsinniga betraktare skulle ha kommit till den slutsatsen, att ingen vanlig själ bodde i denna hemlösa lilla kvinnovarelse, som Matthew Cuthert var så gränslöst rädd för.
Matthew besparades emellertid besväret att inleda konversationen, ty så fort hon förstod, att han ämnade sig fram till henne, reste hon sig upp, fattade med den bruna, magra handen om handtaget till en luggsliten gammaldags kappsäck och räckte honom den andra.
– Jag kan förstå, att det är herr Cuthbert på Grönkulla, sade hon med anmärkningsvärt klar och behaglig röst. – Jag är så glad att få träffa herr Cuthbert. Jag började nästan bli rädd, att her Cuthbert inte skulle komma och hämta mig, och jag undrade just, vad som kunde ha hänt. Jag hade gjort upp för mig själv, att om herr Cuthbert inte kom i kväll skulle jag gå framåt stigen till det stora vilda körsbärsträdet vid kröken och klättra upp där och sätta mig över natten. Jag skulle inte vara ett dugg rädd, och det skulle vara förtjusande att sova i ett vilt körsbärsträd, överfullt med vit blom, i månskenet. Säg, tycker inte herr Cutbhert det? Man kunde tro, att man satt inne i ett marmorpalats, va? Och jag var alldelse säker på att ni skulle hämta mig i morgon bitti, om ni inte gjorde det nu.
3 kommentarer:
Koolt med va-et i gamla svenska översättningen. Mig stör nog främst satskommateringen, genomförd till förbannelse. Jag gillar din översättning. När jag läste engelskan, först, tänkte jag att det inte var ett särskilt anmärkningsvärt poetiskt stycke, att det finns avsnitt som är mycket mer ovardagliga. MEN det syns ju tydliga skillnader mellan din och gamla svenska översättningen. Roligt! Tack för titten! :-) /aha
Jag gillar också din översättning. Den är fin även om den är gjord i all hast. Jag tycker om att den inte är moderniserad, utan man har fortfarande kvar tidsandan i texten. Låter lite flummigt kanske, men jag vet inte hur jag ska förklara. Texten är ren. Du är bra!:-)
Länkningen fungerade - och ja, vilket sammanträffande. Fast jag kom bara till det första inlägget med det engelska originalet, så ett tag var jag lite förvirrad.
Jag håller med dig, det går alldeles utmärkt att göra en modern översättning som ändå behåller tidsandan. Bra gjort.
Ännu lustigare är att jag igår ett tag funderade på att skriva om mina pelagoner - två själar, en tanke, eller hur är det man brukar säga.
Skicka en kommentar