Tittar man på amerikanska program som tar upp relationer (av typen Oprah och Dr Phil) möter man inte sällan relativt nygifta par, där den ena eller båda är besvikna över hur förhållandet utvecklat sig.
Det är ingen romantik längre, klagar den ena eller den andra. Eller båda.
– Han uppvaktar mig inte längre, gnäller hon.
– Hon gör sig aldrig vacker längre, suckar han.
– Han ger mig aldrig rosor och presenter längre, jämrar hon.
– Hon går omkring i mysbrallor hemma, ylar han.
Oprah och dr Phil skakar på huvudet och analyserar situationen. Jag skakar på huvudet och analyserar situationen. De har orealistiska förväntningar. Vardagsromantik handlar inte om rosor och uppsminkad fruga i sexig husmorsutstyrsel.
Det handlar om att vinka till varandra tvärs över S:t Eriksplan.
Långt där borta, bortom träden, på Torsgatan, står min man och vinkar.
Det är ingen romantik längre, klagar den ena eller den andra. Eller båda.
– Han uppvaktar mig inte längre, gnäller hon.
– Hon gör sig aldrig vacker längre, suckar han.
– Han ger mig aldrig rosor och presenter längre, jämrar hon.
– Hon går omkring i mysbrallor hemma, ylar han.
Oprah och dr Phil skakar på huvudet och analyserar situationen. Jag skakar på huvudet och analyserar situationen. De har orealistiska förväntningar. Vardagsromantik handlar inte om rosor och uppsminkad fruga i sexig husmorsutstyrsel.
Det handlar om att vinka till varandra tvärs över S:t Eriksplan.
Långt där borta, bortom träden, på Torsgatan, står min man och vinkar.
2 kommentarer:
Jag ser honom inte, trots att jag klickade på bilden. Men du tittar väl genom ett romantikens skimmer förstås. Bättre än de tjockaste glasögon.
Alltså, han står LÅNGT bort. Inte direkt till höger om bussen – jag var nog oklar – utan låååångt bort, i den del av bilden som är precis till höger om bussen.
Tror att det lyser ett rödljus som kan vara hans övergångsställe.
Skicka en kommentar