På pricken!

I morse vaknade jag och kände mig sisådär, som vanligt är dessa dagar. En make och ett barn stökade någonstans, och på min soffplats – där jag sover just nu eftersom jag har en förarglig rethosta – hann jag tänka över dagen lite:

Ja, jag har deadline. Utsträckt, men deadline. Men jag mår ju inte bra. Det har jag inte gjort på länge. Jag är värd en dag för mig själv, på soffan, läsande boken som jag faktiskt har jobbanledning att läsa, med en kopp te och en ur frysen hämtad bulle.

Jag stannar hemma i dag!

Sedan gick maken in och väckte Sötpricken. "Det har kliat på mig hela natten!" sa hon upplysningsvis. Upphopp ur soffan och inspring i köket där Sötpricken inspekterades. Prickar. En massa prickar.

Då började jag gråta. Inte för att det gick någon nöd på Sötpricken – hon var glad som en lärka och stolt över sin prickighet – utan av besvikelse. Ingen hemmadag på soffan i ensamhet. I stället ännu mer vabb. Kanske flera veckors vabb, om det var vattkoppor.

Men det var bara att tugga i sig, för så är det att vara småbarnsförälder.

Som tur är, blev det inte något veckolångt vabbande den här gången. Läkaren på vår vårdcentral konstaterade att det inte var vattkoppor, utan något slags utslag som kunde förklaras av tidigare sjukdom och att penicillinet Sötpricken fick mot det hade råkat slå ut lite trevliga bakterier på kuppen.

Skönt.

Men min ensamma hemmadag gick upp i rök för den här gången. I dag var den tid jag hade att spela på. Jag får nöja mig med att glädjas över att gå till jobbet, där man får arbeta oavbruten mer än 5 minuter i sträck.