Det är vårt hem, det. Snubblande nära förfallet. Inte så att huset är snett och vint,* utan så att vi aldrig riktigt hinner med det som ska göras. Disken tronar upp sig, dammråttorna samlas hörnen, saker ramlar över en när man öppnar skåpdörrar och – värst av allt – inget finns där man tycker att det borde ligga.
(Vilket illustreras nu när jag plockade fram kameran för att ordna lite bildbevis på disk och dörrar: batteriet är slut och jag kan inte för mitt liv hitta uppladdningsmokajängen. Bilderna är tagna, de laddas upp när de kan laddas ur kameran.)
En och en är varje sak ett irritationsmoment. Lagda tillsammans utgör de en överväldigande, seg smörja som lägger sig över vardagen, ett ständigt åskmoln som förmörkar ens sinne, ja, en sten på ett redan tyngt bröst. Eller, på ren svenska: riktigt jävla jobbigt.
Det finns ju förklaringar till varför det är så här. Vi städar inte särskilt mycket, är en förklaring. Jag har aldrig varit någon städfantom. Maken som i sina ungkarlsdagar var riktigt prydlig, har anammat en del av mina dåliga vanor. Han kanske inte heller någonsin varit riktigt så prydlig som krävs om man ska kunna kombinera små barn med ett städat hem.
En annan förklaring är att vi har det dåligt med vettig förvaring. (Jag brukar säga att "det är" dåligt med vettig förvaring, men det börjar kännas som om vi lägger lite för stort ansvar för vårt liv på 1880-talets inredningsarkitekter. Hade 1880-talet ens inredningsarkitekter?) Vi drar oss fram på resterna av de förvaringsutrymmen som en gång byggdes in, maplacerade tillägg från 1970-talet och ett 1990-talskök planerat för en ensamstående karl som mest använde det till att koka pasta och hälla upp filmjölk. (Det lät patetiskt – maken hade ett liv innan han träffade mig, han levde det bara inte i hemmet.)
Så. Vi kan komma runt det här. Vi kan till att börja med ordna med mer ändamålsenlig förvaring. Ja, vi ska snart (har vi sagt i fem år) renovera kök/sovrum/badrum, men vi behöver inte vänta på det. Hallen kan vi faktiskt fixa till själva. Vi behöver bara:
2) få tag på en elektriker som kan dra om de erratiska elledningarna (gamla och nya, alla fula)
3) riva ner den lösa tapeten och måla om (läs: få tag på en målare som)
4) få tag på en finsnickare som kan snickra till ett fint skåp i det konstiga hörnet
5) räkna ut hur förvaringen ska se ut
6) åka till Ikea och köpa garderober
och
7) sätta upp garderoberna.
Det låter inte så krångligt, kanske. Men allt som är består av mer än ett steg hamnar obönhörligen på min "kan jag göra i morgon"-lista. Det är sån jag är. Så här har ni första punkten på listan:
1) LÄRA MIG FÅ ARSLET UR VAGNEN!
*Jo, det är det. Men det har det nog alltid varit, med tanke på hur originaldörrarna är inpassade i de sneda karmarna.
6 kommentarer:
Usch jag förstår er! Hör att du akut behöver lite lokalenkärlek. Hoppas lillpysarna blir bra snart så du kan smita hit en dag!
Kram kram
Ja, men ni har iallafall en plan för att få pli på röran. Vår plan: att flytta.
Din komihåglista kantrar åt ”an amorphous blob of undoability”-hållet.
Merlin på 43 Folders har kloka råd om komihåglistor .
”The best and most useful to-dos share common qualities:
* it’s a physical action
* it can be accomplished at a sitting
* it supports valuable progress toward a recognized goal
* it’s something for which you are the most appropriate person for the job”
Ja! Vem vill inte ha "an amorphous blob" of whatever? :-D
Men jag ser problemet ... Listan ska alltså skrivas (jag skippar punkt 1):
2. Leta upp elektriker i Gula sidorna.
3. Ring elektrikern.
4. Riv ner tapeten.
5. Leta upp målare i Gula sidorna.
6. Ring målare.
7. Skissa upp förvaringen.
8. Köp garderober.
9. Montera garderober.
Jaha, nu glömde jag visst bort finsnickaren. Men ordningen är inte så kisande rankigt (förutom att det är bättre att sätta upp garderober efter att man köpt dem).
Ordningen är inte så kisande rankig, utan t.
Är det förresten ett allmänt uttryck, eller ett familjeinternt?
Kisande rankig har aldrig använts i den här familjen. Här slänger vi oss med pölmäll och och pissa på talfället och sånt.
Skicka en kommentar