Sommarens slut

Något har hänt och det är inte längre sommar samtidigt som det inte är höst än. Vi befinner oss i den svårdefinerade perioden mellan två årstider, när förändringen ligger i luften. Och även om det främst är temperaturen som berättar om nya tider, är det höstdoften som gör det tydligt.

Varje år är det lika sorgligt – sommarens slut – och lika lovande – en början på något nytt.

Bara en dag i London funkar dåligt

... särskilt när man är hur trött som helst, stel i kroppen från träning dagen innan och dessutom får överraskande skavsår från gamla skor. Och deckarbokhandeln man sett fram emot att besöka är puts väck!

Men. Jag ska inte klaga, det ska jag verkligen inte, för det är alltid roligt att åka till London, men det var inte optimalt. Vid två satt jag utmattad i en fåtölj i Waterstones på Piccadilly och kunde inget annat, knappt läsa. Var snurrig av trötthet och fötterna värkte. Tur då att maken var klar med sitt jobbuppdrag, så vi kunde gå och ta en öl. Eller, han tog en öl för jag vågade inte påföra alkohol på trötthetssnurret.

Jag hade tänkt att sätta mig på ett kafé med fri wi-fi och blogga lite bilder, men jag fick absolut ingen ordning på iPhonen. Den ville bara inte släppa ut mig. Så de suddiga bilderna kommer här:

Kings Road vid tiotiden på morgonen och det är inte särskilt mycket folk ute. Morgonrusningen är över och turister och shoppare har inte dykt upp än. Det är en särskild känsla man får av staden då, som jag gillar väldigt mycket. Kanske för att det är mer den vanliga staden än turistmagneten som man får se.

Det blev inte så mycket tunnelbana i går, men tillräckligt mycket för att jag skulle börja fundera över sådana saker som tillgänglighet för alla till publika transportmedel, de enorma håligheter som finns under London, den brittiska attityden hos servicepersonal och att man behöver öronproppar när man åker tuben. Och att jag någon gång ska åka till Elephant and Castle.

Det var oerhört mycket nordisk deckarlitteratur på Waterstones. Alltså, vi snackar mängder; i varje display låg en Stieg Larsson, en Jo Nesbø (som pushas som "the new Stieg Larsson", man ba' "va?!") och islänningen Indri∂ason, vars förnamn just nu undflyr mig (och vars efternamn jag stavade helt fel först) – och nej, det där är inte ett isländskt "dh"-tecken utan gemena delta, men jag hittar inte det rätta. Jag bläddrade igenom "The Girl with the Dragon Tattoo" för att kolla på översättningen (såg bra ut) och en kvinna som stod bredvid mig och bläddrade i något annat log och sade med övertygelse i rösten: "It's very good, that one."

Av någon anledning – jo, den japanska restaurangen/livsmedelsaffären på Piccadilly, strax innan Waterstones från P. Circus sett, var bortrenoverad – fick jag för mig att jag skulle äta på Wagamama. Men vilken besvikelse! Hu! Så ointressant! Buljongen smakade typ ingenting, till och med tärningbuljong är mer smakrik. Bu för det.

Och sedan var plötsligt batteriet slut på telefonen – den var verkligen märklig i går – så det blev inga fler bilder. Annars hade jag fotat den enorma måne som hängde över London City Airport.

Mitt i storstaden

Alldeles nyss sprang killen på matstället mittemot över till frisören i mitt hus med en tallrik lunchmat. Det är väldigt grannskapligt, här i vårt lilla hörn. Stannar man bara till lite ibland och snackar med folk, minns folk i vilken port man bor, ungefär vilka tider man har, hur gamla barnen är och när man var på semester senast.

Mellandagarna 1994 var jag i New York och hälsade på en kompis som bodde i hörnet av 2nd Avenue och 3rd Street, och fascinerades av grannkänslan där, mitt i jättestorstaden. Efter några dagar där kände folk igen mig och hejade när jag gick förbi. Nu är ju den genomsnittlige amerikanen betydligt mer "Hi! How are you doing today!" än de flesta svenskar, men ändå.

Grannkänsla och samhörighet finns överallt, den ser bara lite olika ut.

Åldrande II

Det slår mig, framför spegeln i morse, att ökad ålder innebär att man har minskad möjlighet till slarv.

Förr slarvade jag med maten. Åt i och för sig alltid middag till skillnad från många av mina singelkompisar, men kunde lätt trycka i mig en 200 grams påse chips varannan dag utan att det hände något speciellt. En gång tyckte jag att det blivit väl mycket chips under en period, och lade av med dem trots svåra abstinensbesvär. Då tappade jag kanske 1 kg på en månad. Så då började jag äta chips igen.

Nu måste jag äta riktig mat på regelbundna tider, för att inte 1) svimma, 2) må illa, 3) svälla upp som en ballong om magen. Jag behöver bara titta på en chipspåse för att gå upp 2–3 kilo.

Förr slarvade jag med att tvätta ansiktet. Blaskade av det lite lätt, kanske. Sällan något mer avancerat. Jag har aldrig haft någon fantastisk hy, men den visade inte några tecken på att kräva en varsam behandling. Fuktkräm använde jag på sin höjd under underlagskräm när jag sminkade mig. Och det gjorde jag i princip aldrig, för jag såg nästan likadan ut med smink som utan.

Nu måste jag tvätta mig ordentligt morgon och kväll, med mild rengöringsprodukt och ansiktsvatten, och noga smörja in ansiktet med en mycket fuktgivande kräm. Annars krackelerar vissa delar av ansiktet medan de andra täcks av finnar. Jag sminkar mig fortfarande sällan, men det syns tydlig skillnad ...

Förr kunde jag vara soffpotatis utan att jag kände mig märkbart försvagad. Kroppsdelarna både kändes och såg ut som de gjorde, liksom. Konditionen var visserligen risig, men det var för att jag rökte.

Nu börjar kroppen värka om jag inte rört ordentligt på mig under en vecka. Ryggen knakar, ischiasen klämmer och musklerna protesterar.

Förr kunde jag hålla saker i huvudet. Tider och datum, scheman och vägbeskrivningar, allt fanns endast i mitt huvud. Visst, ibland gjorde jag försök att använda kalender, men det funkade aldrig i längden.

Nu får jag inte fram något ur huvudet som jag behöver veta. Det finns där, men det dyker inte upp när det behövs. Tyvärr får jag fortfarande det inte att funka med kalender, så jag har ett problem här. Att strö lappar omkring mig på strategiska platser fungerar inte heller så bra.

Ack ja.

Vatten

På väg till min tillfälliga arbetsplats passerar jag nära vatten. Det blåser i dag, så det är ganska krabb sjö. Jag huttrar till men känner suget i magen.

Av någon anledning lockar det lite bråkigare vattnet betydligt mer än det stilla. En spegelblank vattenyta får mig att lyfta blicken mot närmsta land, medan vågorna drar uppmärksamheten till sig. Det är inte det att jag vill ut på sjön. Jag vill stå i vattenbrynet en stund och bli utblåst, så att jag kan vända inåt land, i lä, i skydd av ett skogsbryn.

Jag längtar ut till landet.

Åldrande

Det där låter väldigt gammalt och allvarligt. "Åldrande". Men åldrandet startar när vi föds, så jag tycker att jag är kvalificerad att uttala mig om det.

Jag känner min kropp hela tiden. Det är mitt mest framträdande ålderstecken. Det knakar här, det stramar där. Och någonstans gör det lite ont, hela tiden.

En väldig tur, skulle man kanske kunna tycka. För annars skulle jag gå omkring dagarna i ända och helt ostört tro att jag är 26. Och då skulle jag bli väldigt förvånad om jag plötsligt upptäckte att jag var 76.

Fast å andra sidan ser jag ju alltid min mormor när jag tittar i spegeln, så jag skulle nog klara insikten om åldrande även utan aches and pains.

Jaja. Nu ska jag knaka mig tillrätta i stolen och arbeta lite som omväxling.

Rytmen i blodet

Klockan är elva. Det regnar och gatlyktorna speglas i den våta asfalten. Jag har precis kollat på ett avsnitt av Grey's anatomy och valt att inte fortsätta med nästa. Det blir för sent med en timmes tv-tittande till. En mycket trött make har redan lagt sig.

Det slår mig att för några år sedan var den här tiden på dygnet min bästa tid. Då hade jag satt mig tillrätta med en kopp te framför datorn och jobbat två tre timmar, plockat fram en ny bok att fördjupa mig i eller tittat ikapp på några inspelade program.

Jag undrar hur länge det ska vara så här, hur länge det dröjer innan jag skulle kunna återfå åtminstone delar av min dygnsrytm. Kanske får jag vänta tills barnen är stora nog att gå själva till skolan. Sex år, då kanske. För man kan väl skicka en åttaåring och en tioåring att gå ensamma men tillsammans 300 meter? Även om de ska över tre gator? Det finns ju trafikljus.

Sex år.

Det där med bostäder

När jag flyttade till Vasastan (Stockholm) i mitten av 1990-talet befolkades kvarteren till övervägande del av äldre damer. På väg till tunnelbanan träffade man på dam efter dam, med grå permanentade huvuden under gröna tanthattar, klädda i varma kappor oavsett årstid och med ordentliga snörskor som avslutning på gråa eller bruna strumpben. De flesta tog sig fram med hjälp av käpp, och många var så ostadiga att man var rädd att lufdraget skulle dra omkull dem när man gick förbi.

Då stod priserna på lägenheter fortfarande lågt, och överhuvudtaget var efterfrågan på boende i innerstaden inte sådär jättestort. När man gick på visningar hamnade man ofta i rätt ruffiga hem, där någon som precis dött hade bott i 40 år. Lite damm i hörnet, bäddsoffor från sextiotalet, en bedagad aspedistra på fönsterbrädan. En korvig trasmatta i hallen och en nött vaxduk på det lilla köksbordet. Målade femtiotalspinnstolar och en lätt doft av länge sedan lagade söndagsmiddagar. Små och prångiga kök, konstigt igensatta dörrar i cul de sac-rum som uppstått när en stor lägenhet delades i två någon gång på fyrtiotalet.

Våningar – de lite större lägenheterna – var rätt svåra att sälja, eftersom det inte fanns någon vidare marknad för dem. I sina tidigare liv hade de bebotts av tjänstemannafamiljer, med piprökande pappa, mamma som antingen var hemma eller arbetade på bankkontor och två barn i äppelknyckarbyxor, och kanske stökade hembiträdet i köket också. Sedan gifte sig hembiet och sade upp sig, barnet flyttade hemifrån och pensionsåldern insteg över tröskeln. Barnens rum förvandlades till teverum med obligatorisk gungstol och ryamatta på väggen. Vid en standardrenovering på åttiotalet revs den stora klädkammaren ut till förmån för badrummet och tapetserades med gulrandig våtrumstapet. Köket hade redan fått sig en överhalning på fyrtiotalet, så det gamla skafferiet var sedan länge borta när köksskåpen vräktes ut och ersattes med nya Marbodalskåp i kontinentalhöjd.

Det tidiga nittiotalets lägenheter matchade Vasastandamerna: det var inte riktigt deras tid. Ändå fanns det något där som fick mig att vilja flytta in. Ta över, vårda, gjuta lite liv och plocka fram det som lurade i form av dörrspeglar bakom påspikad masonit. Lägenhetens själ, den som någon byggherre från nittonhundrakallt en gång blåste in i sitt hus.

I dag när jag läser annonserna på Hemnet ser jag samma lägenheter igen. Tokrenoverade. Tokmoderniserade. Och i alltför många fall synbarligen berövade just denna själ. Kanske finns den någonstans, om man ser bortom det stajlade visningsläget. Om man flyttar in sina skavda möbler, lämnar lite smutsiga tallrikar på diskbänken och slänger sig i soffan en regnig dag.

Men jag längtar inte efter att göra det.

Blixt och dunder!

Alldeles nyss gick strömmen i hela kvarteret här (på jobbet). Det regnade ganska kraftigt och det hade hörts lite åska innan, men särskilt nära var åskvädret inte. Och så bara poff!

N provade att tända lampan i källaren bredvid, och ljuset gick inte på. Jag rusade iväg i regnet för att ta reda på om strömavbrottet inskränkte sig till vårt hus eller om det var större än så. Och si, vid pizzerian några hus bort stod bagarna och beklagade sig. Inne i lokalen satt några våta människor som inte kommit in genom porten för att kodläsaren förstås inte funkade.

Så i lokalen tände N ljus och jag satte mig tillrätta på fönsterbrädet för att fånga lite av det dagsljus som erbjöds, och läste den alldeles nyligen levererade Språktidningen. En polisbil och två brandbilar körde förbi och bortåt i området. Ett elskåp som brunnit, kanske? Sisådär en halvtimme efter att strömmen försvann kom den tillbaka. Det kändes nästan lite snopet.

Tänk vad en gnutta spänning och en kort paus i vardagen kan liva upp!

Full storm!

Njae, kanske inte full. Men det blåser som rackarns. En bra bit över 20 m/s i byarna – det kom några vindstötar som fick oss att förbanna oss själva (eller jag mig själv) för att vi (jag) inte fixade fällning av jättegranen-bredvid-den-andra-jättegranen-som föll-i-förfjol-höst.

Och så regnar det. Redan efter gårdagens åskväder började den stackars uttorkade klippskrevesyrenen se väsentligt gladare ut, men de här regnmassorna måste få den att dansa jenka på sitt begränsade utrymme. Gräsmattan kommer att vara träsk i morgon bitti, sanna mina ord. Pelargonerna var jag framsynt nog att flytta ned från det lilla berg där de brukar stå, men det vete håken om de klarar att regnbombarderas. Nu är det i vilket fall för mörkt för att göra något, så que sera sera.

Maken biter på naglarna, för han lämnade in vår båt på kombinerad reparation och service i morse, och bara gudarna vet hur bra den ligger på den bryggan. När det blåser så här vill man inte ha båten på bryggor som man inte känner till i förtöjningar som inte är utprovade. Jag försöker applicera qss-synen även på båtar, med viss framgång.

Man går

Det är busstrejk och stockholmarna går. Själv går jag ofta till eller från lokalen, en promenad på 40 minuter om man tar det lugnt. Det är alltid en hel del människor som är på väg från A till B – snarare än är "ute och går", alltså – men i dag var det fler än vanligt.

När det var busstrejk förra gången, mars 1999, bodde jag på Torsgatan alldeles nere vid Solnabron, och kunde se skarorna som på morgnarna stretade utåt Solna och på eftermiddagarna inåt S:t Eriksplan. Det var intressant att betrakta; människorna kom i kluster som ganska bra motsvarade avstigande från ett tunnelbanetåg. Efter strejken var det en tid fortfarande många som gick, men antalet minskade i jämn takt och till sommaren var det ungefär lika många som innan strejken.

När jag gick hemåt i dag kom jag att tänka på min mormorsfar Carl. Vi har hans dagböcker från 1900–1902; de är fyllda med observationer och kommentarer om vardagen för en arbetare vid förra sekelskiftet. En av de saker jag tänkte på när jag läste dem första gången var hur mycket han gick. Vart de än skulle, gick de, han och hans bästa vän. De flesta av deras "logier" låg på Östermalm – man hyrde ett rum och delade med en kamrat eller två, och flyttade rätt ofta – och därifrån gick de till arbetet, till nöjen och på rena nöjespromenader för att "kolla läget" på stan. Men de gick inte gärna över Slussen; Carl följde en gång en flicka som bodde vid Rackarberget, platsen där Södersjukhuset ligger nu, och tyckte det var förfärligt långt och bortom all ära och redlighet.

Man gick för det var för dyrt att ta spårvagnen. Skulle man lite längre än de relativt korta avstånden i stan – dagens lite större Stockholm kan man ju genomkorsa på en och en halv timme om man är rask – gick man också. Man packade en matsäck och gav sig av, och hade man tur fick man skjuts av någon vänligt sinnad bonde en bit på vägen.

Jag undrar hur det gick för vännen A, som bor i den östraste förorten och skulle in till stan tidigt morse, med två små barn. Lite för långt att gå, även om hon hade haft tid. Och någon hästskjuts är svår att skaka fram i dag.

Mammamyter, eller "Jag, en pappa"

Jag läser chefredaktörens spalt i Vi föräldrar och får lite svindel. Den handlar om mammor som styr och projektleder allt som rör barnen, även när det är pappan som ska packa skötväskan, ge barnet mat eller bara klä på ungen.

Svindeln beror inte på att Vf:s chefred Helena Rönnberg tar upp något nytt, utan för att avgrunden alltid öppnar sig lite när jag konfronteras med en av de stora mammamyterna.

Jag samlar på dem, mammamyterna. De finns överallt och man gnuggas mot dem tills man får skavsår på samvetet och kräks upp lite mammaskuld. Myterna är lite olika konstruerade och har lite olika värde – några är lite skämmigt lustigt deskriptiva medan andra är preskriptiva – men de handlar i slutändan om samma sak: att vara mamma är att vara uppslukad och uppslukande.

Mammamyterna, min topp 7
1. En mamma är den bästa för barnen
2. En mamma sätter barnen först
3. En mamma vill alltid vara med barnen
4. En mamma har skuld för att hon inte räcker till
5. En mamma känner att hon inte träffar barnen nog
6. En mamma släpper inte kontrollen
7. En pappa kan aldrig vara som en mamma

Och jag, jag som inte lever enligt några av mammamyterna – det som ibland är min mammaskuld, att inte ha någon mammaskuld – vad är jag? Ah. Se punkt 7. Jag är en pappa.

(Det här är förstås relaterat till den senaste tidens diskussion om Belindas alkoholvanor och till Tjockalockas blinda hönor. Och bara för säkerhets skull: En mamma som känner • 2–6 får gärna göra det för mig. Varsegod om det passar er/är oundvikligt! Det kan hända den bästa. Men • 1 och • 7 accepterar jag inte.)

La famiglia Perrelli

Jag vet inte varför jag egentligen bryr mig om Charlotte Perrelli och hennes familjeliv, men det gör jag. Jag blir liksom alldeles kliig över hela kroppen när hon berättar om hur hon och maken Nicola lever sitt liv, som två separata enheter som råkar bo i samma hus.

I en artikel i Mama berättade Charlotte om sina dagar (pre melodifestivalen). Barnen tar hon hand om, Nicola jobbar. Hon jobbar också, men kring dagistider och med barnflicka när arbetet krockar med yrkeslivet. Nicola jobbar sent sex dagar i veckan så han kan inte ta hand om barnen om kvällarna, men tydligen jobbar pappa tidigt också för mamma sköter både lämning och hämtning. Eller så är pappa trött och behöver sova, kanske.

Charlotte verkar, enligt Mama-artikeln, mest tycka det är skönt att Nicola är borta, för när han är hemma har han så konstiga idéer med barnen. Barnen, de saknar visst inte pappa alls. Och hur skulle de kunna göra det? De träffar honom en dag i veckan!

Allt är så bra, sa Charlotte. Men kanske kom det sista strået sakta nersinglande på flygplatsen i Belgrad och lade sig på kamelens rygg.

Jag är i varje fall inte förvånad.

Bakgårdsljud, uppdaterad

Jag ligger i sängen med Gullpånke som håller på att somna. Fönstret står öppet, och utifrån bakgården hörs de typiska ljud som jag kommit att förknippa med livet i innerstan.

Det avlägsna brummandet från en ventilation några hus längre bort. Barn som leker. Matlagningsljud och skratt från huset mittemot. En avklippt mening när den som uttalar den går från balkongen in i huset. Ett fönster som stängs. Klirret och röstsurret som jag misstänker kommer från Wasahofs kök.

Mina hemmaljud.

Söndag kväll
Idag sjunger koltrasten också.

Sommarfirande på fyrtiotalet

Det här inlägget började sitt liv som en riktig gökungekommentar i Lottens bås, men växte snabbt ur utrymmet. När man börjar fundera på om man kan få in bilder i kommentarerna, är det ett tecken på att tanken förtjänar ett eget inlägg. Så:

Våren 1943 bestämde sig min morfar och mormor för att hyra en stuga i skärgården under morfars semester, så morfar ringde runt till folk i skärgården som hyrde ut. Nej, de flesta hade redan uthyrt för sommaren, men en av uthyrarna i Räfsnäs på Rådmansö hade hört att Österbergs på Tjockö, på andra sidan fjärden, nog hade något ledigt.

Så var det. Första året eller två hyrde de bara stugan under morfars semester, men när först min mamma och sedan morbror föddes kom mormor att vara på landet med barnen medan morfar arbetade. Efter några år hade de blivit ständiga sommargäster i Österbergs lillstuga – mormor och barnen under skolloven och morfar på semestern och på helgerna.

På 1940-talet och fram till 1951 var den lagstadgade semestern två veckor och man arbetade dessutom lördagar, om än lite kortare dag. De där helgerna var inte så mycket att hurra för, med dagens mått mätt. Åtminstone inte om man skulle ta sig långt norröver i Stockholms skärgård. Med en toppfart på sisådär 10 knop. Och man stannar vid varenda rackarns brygga.

Tjockö ligger nordöst om Kapellskär, alldeles utanför Rådmansökusten. I dag åker man för det mesta bil eller buss till Räfsnäs och tar passbåten över, men dåförtiden var det båten från Stockholm som gällde. (Det gick förresten att ta båten – under senare år Sjöbris – upp ända till för några år sedan, då man visst bestämde sig för att gå förbi Tjockö ångbåtsbrygga och lägga till vid Fejan bredvid i stället.)

Storskär stävar fram.

Båtresan från stan och upp tog sina modiga sex timmar. Lördagsturen lämnade Stockholm någon gång på sena eftermiddagen och gick upp mot Arholma. Sex timmar tog det upp till Tjockö, där morfar klev av vid tiosnåret lördag kväll och gick den halvtimmeslånga promenaden över ön till stugan.

Väl framme pussade han frun och de sovande barnen och lade sig. Söndagen ägnades åt rekreation. Ja, ända till tresnåret, då han var tvungen att gå hemifrån för att hinna med båten tillbaka till Stockholm. Restimmarna på Storskär överskred med råge de vakna timmarna på Tjockö – förhoppningsvis tyckte han att båtresan var trevlig, hur skulle det annars ha känts? Han var en väldigt familjekär man, och även om tanken att stanna i stan någon gång säkert hade slagit honom då och då, var det inte något alternativ.

Och hur tyckte mormor att livet var, ensam med barnen på landet? Utan rinnande vatten, elektricitet, kylskåp och vattentoa, som hon vid den här tiden väl hade hunnit vänja sig vid, men med pump på gården, vedspis, fotogenlampor, matkällare och utedass i stället. Hur gör man ens när man har två småbarn och måste gå ut för att kissa? Man tar väl med sig dem eller hoppas att de inte vaknar medan man är borta.

Nåja, det var väl inte ett nytt problem. Kvinnor har ofta haft det så, och en del har det så även i dag. De är ensamma med barnen, trots att de inte är ensamstående. Och man gör det bästa man kan av situationen.

Tulpaner och tölpar

Varje år när tulpantiden kommer, känner jag längtan efter ett stort fång. Den där krispiga, lätt gnissliga känslan av stjälkarna och de halvslutna blommorna som nickar eftertänksamt mot en, utövar en oemotståndlig lockelse.

Kanske beror det på att jag fyller år i början av mars och alltid brukat få en oräkneliga buketter på den obligatoriska födelsedagsmiddagen och den nästan lika obligatoriska födelsedagsfesten. (Obligatorisk innan barnen föddes, hå hå.) Ja, utom det år när alla kom med andra buketter "eftersom du alltid får så mycket tulpaner"! The horror!

Människor: man kan inte ge mig för mycket tulpaner!

Årets födelsedagstulpanskörd.

Maken påstod han såg mormors och morfars ljusstakar (på bilden) i bakgrunden av reportage från antikmässan – är de månne jättetjusiga?

Uppdaterat 12.46
Man kan kanske undra vilka tölparna är, de som parats ihop med tulpanerna i rubriken.

Svaret är den unge sommarjobbare som Lotten skrev om och vars nära släktingar jag tänkte skriva om. Men sedan ångrade jag mig.

Låt mig för sakens skull sammanfatta en lista över tölpigt beteende:

• Ringa utan att presentera sig, alls eller tydligt.
• Kliva rakt framför en annan gående.
• Stå i klunga mitt på en trottoar eller annan smal passage, synbarligen oberörd av förbipasserandes problem.
• Sticka en armbåge i gravid kvinnas mage för att komma fram (alltså, allvarligt!).
• Inte säga tack när man får något eller blir lyckönskad för något.
• Inte hälsa på kassörskan eller ens se på henom när hen talar.
• Flanera sakta och aningen sicksackigt på folktät gata.
• Inte bara stå på fel sida i rulltrappan, utan också fånglo på dem som försöker ta sig förbi.

Okej, de två sista faller kanske under rubriken "irritationer för stockholmare", men ändå. Nu vet ni vad ni inte ska göra!

London, mon amour

I över en vecka – ja, sedan Dieva åkte till London – har jag hållit på och filat på ett inlägg om anglofili, Agatha Christie, överstar med portvinstår och elefantben som paraplyställ och framför allt min stora kärlek London. Men jag kommer ingenstans.

Det är som att beskriva varför man älskar sin man. Det är självklart och uppenbart, men nästan omöjligt att sätta tummen på: "han är snäll, har humor och jag blir glad när jag ser honom". Det låter väldigt trevligt, men är inte så hemskt analytiskt. Man får ingen helhetsbild av karln, bara en massa rabblande av egenskaper och känslor, som en massa människor (förhoppningsvis) har för sina respektive.

I förtvivlan och brist på ord för att beskriva mina känslor för England och London i synnerhet har jag googlat runt efter bilder som kanske kunde ge mig inspiration. Kanske skulle den annars av mig föraktade klichén "en bild säger mer än tusen ord" visa sig vara sann?

Men jag hittar inga bilder av mitt London. Det finns bilder på Tower Bridge, Houses of Parliament, dubbeldäckare och telefonkiosker (kolla så får ni se!), men inget på det som är mitt. Några bilder av de däringa översterna eller för all del en gammal pub med mörka paneler, heltäckningsmatta med intrampade fimpar och uppsuget ölspill, finner jag inte heller.

Nej, det går inte. Inget hittar jag som kan förmedla den där konstiga blandningen av smuts och glans, den lätt fuktiga och så väldigt specifika doften på Earl's Court tube station – jag har känt den någon gång på Gamla stans station och genast förflyttats till London 1989 –, tågresan ut till Ann och Dave i Coulsdon och promenaden uppför den långa backen och "let's have a cup of tea to cool off", septembervärmen på Pret a Manger på King's Road nära Sloane Square, den speciella smaken av te med mjölk och mycket socker på en något mindre tjusig servering, inkommande tåg på Victoria Station och alla armar som stack ut genom tågfönstren och öppnade dörrarna utifrån (för det fanns inga handtag på insidan), skakande tunnelbanevagnar och EALING BROADWAY 5 MIN.

Så jag fick skriva det här.

Blyghet

Det är inte lätt att vara blyg, minsann.

Jag har alltid varit blyg och har kompenserat det genom att skrika högst och mest. En aningen märklig approach, som ger resultatet att ingen fattar att man är blyg. Vänner och bekanta brukar till och med ge ifrån sig flatskratt när jag talar om min blyghet:

"Nej lägg av! Skulle du vara blyg? Ehahahhahahaha!"

Jaha, eheh. Om du säger så.

Nackdelen med att folk inte förstår att man är blyg är att ens uppförande måste förklaras på andra sätt. Och det görs för det mesta genom att man tillskrivs ett urval negativa egenskaper. Under åren har jag bland annat fått höra att jag är arrogant, inbilsk och aggressiv. Tema med variationer, alltså. ("För mycket" tror jag inte platsar som blyghetsförklädnad.)

Är det svårt att relatera de egenskaperna till blyghet? Jo, så här:
Arrogant – man står i ett hörn och ser kallt ointresserad och avståndstagande ut (man vågar inte säga något eller gå fram till någon).
Inbilsk – man står i ett hörn och ser kallt ointresserad och ... ja, se ovan.
Aggressiv – man har stått i ett hörn (och så vidare), men kommer på att man faktiskt vill säga något. När man då öppnar munnen blir alla överraskade och känner sig hotade av den arroganta personen som plötsligt yttrar sig.

Man hoppas att det här inte går i arv. Sötpricken berättar ofta frankt att hon är blyg när hon ska träffa nya människor – ibland berättar hon det för dem – eller dagiskompisarna hon inte sett på ett tag. Jag tror inte att hennes blyg och mitt blyg är samma sak.

Hands up!

Hösten 1990 läste jag ett litet germanskt språk på Stockholms universitet. Jag var, trots tre terminers studier i engelska tidigare, en riktig nybörjare i den akademiska världen – men jag var säker på att jag trivdes i "akademia" (som de säger på norsk). I den mån jag överhuvudtaget reflekterade över saken, trodde jag nog att jag där skulle förbli.

Men nu är jag på väg in i en annan historia. Den tar vi en annan gång.

En dag satt vi i alla fall i en av undervisningssalarna i E-huset (var det E-huset?) när dörren öppnades och kanske två personer kom in. Den ena var en kille som såg ganska precis ut som en representant för sådana som kunde tänkas studera det betydligt större germanska språk som också undervisades på institutionen. Killen och den andra presenterade sig som ämnesrådet, informerade om vad ett sånt gör och undrade sedan om någon från vår kurs var intresserad av att bli dess ämnesrådsrepresentant.

Jag minns faktiskt fortfarande hur förvånad jag blev när jag plötsligt räckte upp handen. Då hade jag nämligen inte ännu kommit till insikten att mitt starka ogillande av föreningslivet överskuggas endast av min fasta övertygelse att bara jag kan göra saker så det blir bra. I dag, efter dryga 17 år av styrelseposter i föreningar och bostadsrättsföreningar som jag i 9 fall av 10 mest suckar över, vet jag varför jag räckte upp handen. Look no further, I'm your man.

Fast kanske inte. Kanske var det helt enkelt så att det var ödet som snabbt grabbade tag i armbågen och lyfte den från sin fasta plats på bordsskivan? Kanske. I vilket fall avgjorde den där reflexartade handhöjningen min framtid.

Thou shalt not escape!

En lägenhet mittemot (den bredvid f.d. Gubbens) har precis sålts, och som numera obligatoriskt är sätter de nya ägarna igång och renoverar innan de flyttar in.

Rummen mot gatan sprejmålades t'exempel vita.

Fair enough. Men hade de aldrig tänkt att öppna fönstren igen?


Sprejmåla karm och bågar – bättre än klister!