Jag läser chefredaktörens spalt i Vi föräldrar och får lite svindel. Den handlar om mammor som styr och projektleder allt som rör barnen, även när det är pappan som ska packa skötväskan, ge barnet mat eller bara klä på ungen.
Svindeln beror inte på att Vf:s chefred Helena Rönnberg tar upp något nytt, utan för att avgrunden alltid öppnar sig lite när jag konfronteras med en av de stora mammamyterna.
Jag samlar på dem, mammamyterna. De finns överallt och man gnuggas mot dem tills man får skavsår på samvetet och kräks upp lite mammaskuld. Myterna är lite olika konstruerade och har lite olika värde – några är lite skämmigt lustigt deskriptiva medan andra är preskriptiva – men de handlar i slutändan om samma sak: att vara mamma är att vara uppslukad och uppslukande.
Mammamyterna, min topp 7
1. En mamma är den bästa för barnen
2. En mamma sätter barnen först
3. En mamma vill alltid vara med barnen
4. En mamma har skuld för att hon inte räcker till
5. En mamma känner att hon inte träffar barnen nog
6. En mamma släpper inte kontrollen
7. En pappa kan aldrig vara som en mamma
Och jag, jag som inte lever enligt några av mammamyterna – det som ibland är min mammaskuld, att inte ha någon mammaskuld – vad är jag? Ah. Se punkt 7. Jag är en pappa.
(Det här är förstås relaterat till den senaste tidens diskussion om Belindas alkoholvanor och till Tjockalockas blinda hönor. Och bara för säkerhets skull: En mamma som känner • 2–6 får gärna göra det för mig. Varsegod om det passar er/är oundvikligt! Det kan hända den bästa. Men • 1 och • 7 accepterar jag inte.)
8 kommentarer:
Håller med dig, det är hög tid att slå hål på de där kulörta ballongerna som stör så.
Däremot, om man ska vara hårfin, så är punkt 7 ingen myt enligt mig. Det är en sanning; men i bemärkelsen att vi pratar om två kön, som oavsett jämställdhet och avskalade fördomar är och förblir olika, tack och lov. Båda lika bra, men ofta på olika sätt.
Du menar antagligen i bemärkelsen bättre respektive sämre förälder? Att mamman påstår att pappan aldrig kan vara lika bra som hon? Där håller jag med dig.
Tja, jag tror inte att folk är olika utifrån vilket kön de har, utan utifrån vilken personlighet de har (med arv och miljö i en salig röra).
Så även om det är svårt att skala bort de miljöfaktorer som gör en kvinna till en mamma och en man till en pappa, vill jag hävda att mamma och pappa är likadana. På samma sätt som mamma Malin är likadan som mamma Anna – inte alls i vissa delar, helt och hållet i andra delar.
Men jag menar också i bemärkelsen bättre respektive sämre. Eller mer framträdande respektive i bakgrunden (som verkar vara den stora skillnaden i dag). Och det är i den betydelsen jag absolut vägrar gå med på punkt 7.
Ja. Du skriver så bra. Skavet känner jag ofta, mammaskulden jobbar jag på att bli av med. Av samma sort som din. Avsaknaden.
Myter var ordet. Inte heller vårt hus har följt (eller hur man nu ska säga) någon av myterna. Här i huset är det min man som har tagit det största ansvaret för mat och barn.
Varför ska vi ha skuld för det?
Bra skrivet!! Det som gör mig upprörd och ledsen är ju att det finns så många som inte ser detta som myter utan sanningar eller självklarheter. Som inte orkar tänka ett steg längre än att det är så det är och så det ska vara...våga vägra dåligt samvete säger jag! Även om det är lättare sagt än gjort!!
Fyran har jag väl titt som tätt känt av men resten... nej...
Fast sjuan... där tänker jag nog att vi fastnar i begrepp bara. Vem som är pappan och vem som är mamman känns rätt ointressant så länge barnen får del av alla olika roller som kan finnas i en familj. Vad vi kallar dem bryr jag mig nog inte om.
Min man har alltid gjort allt på sitt sätt och om det är manligt eller kvinnligt känns helt ointressant. Det handlar om föräldraskap och för barnen att se att båda kan göra på sitt sätt och komma långt med det.
Jamen precis Hosanna!
Det spelar ingen roll om föräldern har snippa eller snopp, hen (han eller hon) är förälder utifrån sin personlighet.
Så länge man delar på föräldraskapet på ett aktivt sätt (d.v.s. en inte styr och ställer och en annan mjäkar omkring som någon sömnig prao på fel ställe), spelar det ingen roll om man är mamma eller pappa. Ska det inte göra.
Är man ensamstående får man i alla fall vara nästan allt, liksom.
Malinka; "som en sömnig prao". SÅ mitt i prick!
Skicka en kommentar