När jag läser Johan Cronemans på-pricken-analys av papparollen, blir jag först sorgsen, sedan knäppt stolt och till slut sur.
Sorgsen för att vi inte kommit längre (och enligt Cronemans beräkningar inte är framme för år 2219), knäppt stolt för att jag är en av de kvinnor som krävt* att min man tar halva föräldraledigheten och för att jag och min man lever i en verkligt jämställd**) relation, där vi är två lika ansvarstagande föräldrar för våra barn. Sur blir jag för att man ska behöva bli stolt för att man lever med någon på lika***) premisser.
*) Eller vadå krävt, det låter ju som om det finns ett motstånd.
**) Klart vi har våra jämställdhetsproblem, vi lever ju i detta samhälle i denna tid.
***) Se ovan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar