Dom som försvann har läst Aftonblaskan, och konstaterar att man inte blir förvånad. Charlotte Perrelli mår inte bra.
Nej, förvånad blir man inte. Inte den här gången heller. Men lite ledsen för hennes skull – varför tillät hon sig inte att anpassa sig till den nya situationen i lugn och ro? Var det för att inte ge kritikerna rätt – en mamma som arbetar så, hu! Eller blev hon kanske fartblind? Ens liv faller i småbitar kring en, och så samlar man bara ihop skärvorna och rusar vidare.
Min småländska mormorsmor var en driftig kvinna som var mycket om sig och kring sig i vardagen. Hon hade många lösningar på vardagliga problem, och råkade ett av hennes barn ut för hål på strumpan eller kanske en tappad knapp var rådet: "Spring fort och se glad ut!"
När mormor sa det till mig när jag var liten, såg jag framför mig henne med trasiga strumpor och ett Cheshirekatt-stort leende, kutandes som en galning. Men nu börjar det gå upp för mig att många kvinnor använder sig av just den taktiken för att folk inte ska märka att de är mänskliga.
Nu hoppas jag att det är Nicola som tar hand om barnen medan Charlotte mår dåligt. Vad tror ni?
2 kommentarer:
Antagligen var hon tvungen att kollapsa för att inte anklagas för kontraktsbrott tänker jag krasst. Och det blir ju uppståndelse i pressen då igen. Så vi glömmer henne inte. Men visst har hon schabblat till det.
Hon är i den åldern.
Ann Helena, menar du att det är en publicitetsploj, ett medvetet sätt att ta sig ur en besvärlig situation (massa inbokade spelningar som hon inte orkar med)?
Det kan det förstås vara. Men från någon som kämpat för att upprätthålla bilden av sig själv som superkvinna, känns det lite otippat.
Vad menar du med "den åldern", förresten?
Skicka en kommentar